UNT till salu!

… till salu! Kom och köp! Halva priset!

… till salu! Kom och köp! Halva priset!

Igår blev jag uppringd av en tidningsförsäljare* från UNT, som konstaterade att hustrun hade sagt upp sitt abonnemang för cirka fyra månader sedan och undrade om det inte var dags för en ny prenumerationsomgång – ”om jag kommer med ett bra erbjudande”. Jag gjorde genast klart för honom att hustruns beslut stod fast och att det enda hon saknade var dödsannonserna. ”Resten får man ju via nätet,  24UNT – (tidningens webb-TVtjänst) – och gratistidningen 18 minuter” sade jag avvärjande och med hopp om att han skulle tacka för sig. Men det bet inte, utan man hörde hur han nästan gick ner på knä och bad: ”Snälla, du kan få en prenumeration till halva priset.”

Vi skiljdes sedan åt – tidningsförsäljaren och jag – och jag hörde på hans röst att nog tyckte samma sak som jag. Papperstidningen blir tunnare och tunnare, det mesta är annonser och det redaktionella innehållet är till 75% signerat TT. Detta är nog lansortspressen dilemma – det enda de har kvar som är unikt är de lokala nyheterna, som ”död gråsparv funnen i Bladåker – UNT först på platsen” – och det är inte nog för att nappa på ett erbjudande om halva priset.

Allt börjar påminna mig om en Albert Engströmteckning där någon stackars sate gått genom isen på Stockholms ström och hör hur kamraterna på kajen ropar: Gi deg Gustaf; du sliter bara ut naglarna!

*(”Det är din hustru som har abonnemanget, men det går säkert lika bra med dig” sade denne man värderande. Hustrun hälsar!).

Annonser

As time goes by

Så har så ytterligare en vecka adderats till förgänglighetens arkiv.
Under tiden har jag läst en essä av Alf Henriksson som dokumenterat mänskligt liv i numerära mått och kommit till slutledningen att ”en åldrig person vid pass 80 år har levt närmare 30000 dagar”.  För en ungdom kan dessa dagar te sig astronomiska, men för den som lever i den sista kvartilen är måttet inte särskilt imponerande. Jag är nämligen i den åldern att jag kan överblicka vad som menas med en mansålder.  Jag föreställer mig att jag går in i en mörk garderob och söker memorera alla dessa dagar, för att sedan komma ut ur densamma och söka berätta vad jag kommit ihåg så skulle antagligen allt kunna återberättas på några timmar.
Min slutledning härvid lag är tydligen att det är mycket ”dötid” som man fått uppleva.
Dessa reflektioner har naturligtvis inget med ämnet för denna blogg att göra, men som tangerar en ödesfråga – vad minns man av ”dagens”  UNT?

Frekvent besöker jag ett gym, där jag primärt söker hejda det lekamliga förfallet. En ny bekantskap därstädes– en själsfrände, sånär som på att vi har olika musiksmak – började tala om att ”leva på upploppet” och konstaterade att vår vitalitet och närvaro i det pågående börjat falna, men att vi lever upp den dag då vår kompetens efterfrågas. Men en utblick i omgivningen ger vid handen att vi börjar bli lite passé.
Eller är det kanske omgivningen som är passé?
Vi talade bland annat om vår lokaltidning och jämförde dess innehåll, när vi var nya prenumeranter, med dagens produkt, som kan liknas vid ett omslagspapper för direktreklam. Det redaktionella materialet med Uppsalaanknytning verkar numera begränsa sig till bevakning av händelser som ”kosläpp” – resten verkar mest vara TT- formulerat material, som man redan fått sig till livs av alla andra medier. Slutledningen blev att ”UNT får nog klara sig utan vår prenumeration, men med tillägget:
– Det är väl bara dödsannonserna som vi kommer att sakna.
P.S. Finns det ingen driftig ungdom som kan skapa en sight för dödsannonser. Men det skulle kanske bli spiken i kistan för stackars UNT!

Jubel i busken!

Ååå ... den ljusnande framtid är vår ...

Uppsala har precis blivit en storstad!

 Just så stod det att läsa i Upsala Nya Tidning sedan ”vi” sprängt 200.000-vallen. Visserligen avsåg inte siffran vad vi dagligt tal kallar ”stan” utan avsåg kommunen Uppsala, som helhet. Men det hindrar inte, och det går inte att ta miste på tidningens förtjusning, över att ”vi” blivit så många. Det är ingen hejd på jublet som vi matas med varje dag. Kanske det är så att UNT, lite i smyg betraktar sig tillhöra kategorin storstadpress, även om man ligger lågt i frågan.
(Eget beröm luktar PR, som Red Top skrev på den tiden då herrarna luktade gott.)

Men om man nu, en smula eftertänksamt tänker efter … – Vad menas egentligen med begreppet ”storstad”?

Uppräkningen av de negativa faktorer som symboliserar en storstad, med krypande bilköer, undermålig kollektivtrafik, överfulla lokaltåg, krav på nya transportleder, bostadsbrist, det byggs för lite, ökade boendekostnader … ja, listan kan göras hur lång som helst och borde räcka för att stämma till eftertanke … men nej … hurra! hurra! … vi är i alla fall en storstad!

Men varför allt detta jubel från politiker, kommunala beslutsfattare och inte minst UNT? Är det månne ett Freudianskt peniskomplex, i överförd form, som vädras. (Vi lever ju i skuggan av en stad som är större). Politikerna må kanske vara ursäktade, för de ”lever” ju inte längre än fyra år i taget, och det enda de kan tänka på är det som kan mätas – pengar och antal. Eller enklare uttryckt: Hur många pengar förfogar man över.

Men Upsala Nya Tidning? Tror de, liksom kommunens politiker, att tillväxt, lika med ökning av antalet innevånare, det enda som räknas? Har de aldrig hört talas om kvalité? Vore det inte roligare att i framtiden kunna rapportera att Uppsala har lägsta kriminaliteten i landet, att Uppsala har den högsta utbildningsnivån i landet, att Uppsala har Sveriges lägsta arbetslöshet, att Uppsala har Sveriges bästa kollektivtrafik, att Uppsala har Sveriges bästa företagsklimat … ja, som sagt … listan på positiva faktorer kan görs hur lång som helst.

Handen på hjärtat UNT – det sitter någonstans i mitten – visst vore det roligare att få rapportera om en välmående småstad, än en problemfylld storstad.

Jag – en källsorterare

Även Jan Berglin har funderingar

 

Jag vill så gärna vara duktig och källsortera.

Mitt miljömedvetande är väl inget att skryta med eftersom det är av så gammalt datum. Jag är nu inte någon miljöhjälte bara för att jag släcker i rummet som jag lämnar – för det har jag alltid gjort. (Vi 40-talister var inte bortskämda med el. I bästa fall fanns det två lampor i ett rum – en i taket och en fotlampa. TV och radio var inte utrustade med standby-lägen. De var oftast inte påslagna eftersom programutbudet var så ytterst begränsat.)
Och när vi handlade på stan så bar man hem sina varor i en korg eller i en rejäl smärtingbag.
Men för att inte förvirra: så visst är det så att mitt nuvarande miljötänkande betingats av en större insikt. Det började med Rachel Carsons Tyst vår och min faders slutledning därav – lämpligheten att utfordra hönsen på gården med betat utsäde.

Allt det där är nu historia. Jag som alla andra har nu fått lära oss att källsortera. Batterier, burkar, glas, tidningar, hårdplast, mjukpalats och pappersförpackningar och … …
Under diskbänken finns  flera kärl, förrådet är fyllt med brännbart, men återvinningsbart, material och vid husknuten står en varmkompost. Jag är tuktad och fostrad och gör som överheten befallt.
Men det är en liten detalj – liten förresten – som jag börja undra över mer och mer. Och det är det här med förpackning – en av världens mest expansiva näringar. Jag undrar om det finns någon vetenskaplig studie som  studerat tarakoffecienten – det vill säga förhållandet mellan varans vikt och förpackningens?

Många gånger har jag slitit och förbannat svensk förpackningsindustris senaste påfund. För att få fram ett par skosnören eller en tandborste ur sina platsförpackningar, behöver man en hel arsenal av verktyg. Förpackningshysterin går igen överallt men landar till sist hos oss indoktrinerade källsorterare – säkert med avsikten att hålla oss sysselsatta och inte ställa dumma frågor.

Men nu är det inte bara det materiella som skall förpackas och sådant skapar problem.

Men nu är det ju inte bara saker som förpackas utan allt mer märker man att även det immateriella vävs in i allehanda fiktiva förpackning. Ur radioapparaterna strömmar musik dygnet om som alla världens skivbolag vill marknadsföra. Eller författare (gärna journalistkollegor) får breda ut sig om sin senaste bok. Sveriges Radio börjar mer och mer likna ett omslagspapper. (Och för källsorteraren återstår endast att stänga av radio.)
De publika TV-kanalerna börjar mer och mer att domineras av förtäckt reklam. Bo Kaspers orkester har dokumenteras två gånger och ett tredje program är på väg och program som Eurovision Contest, Idol, Så skall det låta, m.fl. fungerar just inte på annat sätt än som omslagspapper. (Samma sak här – det är bara att stänga av TV:n.)

På min brevlåda har, med hjälp av mina gröna grannars försorg anslagits en liten lapp på vår brevlåda: Ingen reklam tack. Men eftersom jag säkert inte är ensam om detta tilltag, måste ju reklamproducenterna hitta nya vägar, vilket också skett. Min dagliga tidning har utvecklats från att vara ett lokalt nyhetsorgan, till att omvandlas till omslagspapper för reklam. Ur tidningen dråsar allehanda reklambroschyrer och i värsta fall är förstasidan dessutom utrustad med en liten klisterlapp.
Jag vet inte om innehållet i tidningen tagit skada, men nog känner jag det som den blivit tunnare.

Men mitt största problem är i alla händelser nu att jag kommit i beråd vad gäller källsorteringen. Man vill ju göra rätt!
Skall min UNT sorteras som tidningsavfall eller pappersförpackning?

UNT-helikoptern står ännu på marken

 

Den erfarne journalisten Alf Martin konstaterade att journalistik primärt handlar om att skilja agnarna från vetet … och sedan publicera agnarna.

Häromdagen hade jag förmånen att få lyssna till Peter Egardt, Uppsala läns nye landshövding. Det tillhör ju inte vanligheterna att en dylik makthavare framräder inför sina undersåtar och redovisar sina tankar inför framtiden. Kanske detta mest beror på att en landshövding ju inte är en direkt makthavare, utan primärt endast skall representera regeringsmakten i provinsen. Men ändå. Detta hindrar inte att en ”stark” landshövding kan ha ett stort inflytande på en regions utveckling, och förenklat, om jag förstått saken rätt, genom att dessutom representera sitt län i Stockholm – i Rosenbad.

Och det som gjorde honom extra intressant, i förhållande till sin företrädare som var mest intresserad av sin närmiljö, var att han tycktes lyfta blicken, högt över den av Upsala Nya tidning så omhuldade Uppsalahorisonten och talade i visionära termer om framtiden.
(UNT tycks mest låta sig imponeras av fenomen i sitt direkta spridningsområde i  – läs tex. Uppsala mot 200.000 invånare.)

Hans föredragning gick  ut på att ”ABC-området” idag är, och kommer att förbli, Sveriges primära tillväxtzon, vilket bl.a. får följden att inom 20 år kommer regionen härbärgera ytterligare 800.000 innevånare. Det handlar alltså om ett  nettotillskott till av 40.000 varje år till ABC-området – en gigantisk potential. Primärt kommer människor till området för att har finns arbetstillfällena, men det handlar också om nytillkomna som skall, utbildas, vårdas … och dom skall dessutom bo någonstans och de skall transportera sig … ja, listan kan göras lång
Den vision som han arbetar emot är att Uppsala och Stockholms län egentligen måste därför ses som en enhet.
Och detta bör, redan idag, innebära en ökad samverkan mellan regionens universitet, sjukhus, planering av framtida infrastruktur m.m. är något av nöden tvunget. Som exempel pekade han på behovet att påbörja byggandet av fyra spår mellan Uppsala och Stockholm, en konkret åtgärd som alla ”utnötta” pendlare säkert inser behovet av. Men det primära i hans anförande var visionerna för ett framtida ABC-område och alla de gigantiska utmaningar som ligger framför oss för att ”förränta” denna enorma potential.

Men när UNT skall referera landshövdingens visionära anslag ändar allt upp i en rubrik som kanske säger en hel del om den värld vi Uppsalabor tycks leva i: Landshövdingen vill ha civilflyg

Mössa på – mössa av!

Ibland är sådant som verkar oviktigt tydligen oerhört viktigt. För jag vet inte vilken gång i ordningen har Kyrkans Tidning (som dimper ner i brevlådan en gång i veckan som en oväntad ”anställningsförmån” för en mig mycket närståendes person) vigt (eller vikt, om man föredrar ett mindre kyrkligt präglat uttryckssätt) nästan en hel sida på debattuppslaget åt frågan om huruvida unga, framför allt killar, skall få behålla kepsen på inne i kyrkan. Det hela började, som jag minns det, med att en präst eller annan kyrkligt verksam person hade en ungdomsgrupp, kanske rent av konfirmander, inne i kyrkan. Han sa då till en kille att han gärna kunde ta av sig kepsen. ”Varför då?” hade gossen svarat, och till denna fråga hade debattskribenten inte kommit på något bra svar. I den efterföljande debatten har till och med en gudlig visa diktats i ämnet, vilken återges på debattsidan.

Man kan då se åtminstone två frågor: Varför är det så viktigt att ta av sig mössan i kyrkan? Svaret där är väl ytligt sett ganska enkelt, nämligen att det tillhör allmän hyfs att ta av sig huvudbonader inomhus. (Där invänder säkert någon att detta väl inte gäller kvinnor, som har hävdvunnen rätt att bära mössa/hatt/skrålla inomhus. Men detta är en kvarleva från den tid då hatt var en väsentlig del av den kvinnliga utstyrseln och förenad med avsevärda svårigheter att sätta på så att den inte skulle flyga i väg för minsta vindpust. Och följaktligen lika svår att ta av. Hattmodet  är inte sådant nu för tiden, varför det kan ställas samma krav på käringar som på gubbar i det avseendet.) Man går ju som regel inte in i en annan människas hem med mössan på. Eller gäller inte det heller?

Den andra frågan är varför rätten att ha huvudbonad på sig inomhus kan uppfattas som så viktig att det kan upplevas som integritetskränkande att bli ombedd att ta av sig mössan. Sitter integriteten så ytligt? Har vi ett västerländskt burkaproblem här? I så fall är detta ett viktigt problem, som kräver en betydligt mer seriös diskussion än den jag är beredd att här och nu ge mig in på.

En viktigare debatt kan man läsa om i Magnus Alkarp lustmordsrecension i UNT av Elisabeth Gerles bok Farlig förenkling, som även annorstädes fått förintande kritik. Hon gör om jag förstått saken rätt gällande att Sverigedemokraterna och Humanisterna har liknande värderingsgrund när det gäller synen på främlingar. Frågan är alldeles för viktig för att flamsas bort , vilket verkar ha skett i den här anmälda boken. Även kritik mot Humanisterna skall bygga på saklig grund, inte på allmänt tyckande. Liksom det vore önskvärt om Humanisternas religionskritik också gjorde. Läs och tyck till!

Influensatider – Pass upp!

Denna morgon har ägnats åt rekreation. Snuvan har slagit till och åter påminns man om livets smittor och deras effekter. Men det är liksom försent, som i mitt fall, och att ägna sig åt förhöjd hygien med handtvätt och att sprita sig.

Som vi lärt oss på senare år så finns ingen bot mot förkylningsvirus; endast lindring via olika beprövade huskurer.  Men observera; inte ens antibiotika hjälper, även om många tycks tro det fortfarande! Dessutom kan man trösta sig med att förkylningen värker ut så småningom av egen kraft. Men bland tar det längre tid.

Associationen till förhindrande av smittspridning ligger faktiskt inte långt bort, när man betraktar alla de virus som smittar samhällskroppen. Framför allt tänker jag på de virus som uppträdde under 1900-talet, men som dessbättre dött ut. Men man får passa sig. Virus muterar och uppträder ständigt i nya skepnader.

ERGO:  bättre huskur än demokrati lär inte finnas.

P.S. Bra huskurer kan man läsa om i författade av Amir Adan i SvD, Lena Ström-Melin i DN och Maria Ripenberg i UNT

Betyg – en maktfaktor

”Jag föredrar avgjort Nicolai Gedda framför  AIK”, är ett citat hämtat från Tage Danielssons Grallimatik med undertiteln Jämförelsestrunt. Jag vet inte om man kan hitta något bättre exempel till det experiment som Upsala Nya Tidnings kulturchef, Lisa Irenius, annonserade i tisdagens tidning.
Under rubriken Nu testar vi betyg på all kultur, hotar hon med att kajorna skall få härja fritt på tidningens kultursidor – och det i alla discipliner. (läs gärna artikeln; den berör inte bara UNT-läsare)
Visserligen är det ett tidsbegränsat experiment, men kanske det är dags att Daniel och jag göra vår röster hörda innan förfallet blir totalt.

Låt mig först och främst konstatera att artikeln mest verkar handla om ett sätt att reda ut vad som menas med kultur, och att Lisa Irenius därvid tagit betygsättningen som ett instrument för att kunna peka på svårigheten. Och det är svårt!
Om jag inte minns fel, skrev den legendariske ”Alf Martin från London” att all journalistik går ut på att skilja agnarna från vetet – och sedan publicera agnarna.
Kanske framgår andemeningen i vad Alf Martin uttryckte än klarare när man reflekterar över vad som skulle bli följden av betygsätta alla kulturella prestationer på en skala, och i sanningens namn märker man att kulturchefen själv darrar på manschetten, vilket hedrar henne. Och när hon använder begrepp som ”förtydligande” och ”förenkling” så förstår man att hon insett, redan nu, att experimentet antagligen kommer att sluta på ruta ett. Jag har full förståelse för att man inom vissa gemensamma ramar kan ha fog för en viss jämförelser, men samtidigt får man aldrig väja för att när man förtydligar och förenklar för läsarna, så ställer man mindre krav på skribenten – d.v.s. analysen inbjuder till att blir mer än mer ytlighet.
Men det är nog inte det värsta hotet.
Det största hotet är i våra ögon det som sammanfattningsvis kan kallas makt.
Kanske det är så att UNT:s makt är något mer begränsad än framför allt TV-mediet. Men principiellt handlar det om  samma sak.
Ett exempel; en författare ägnar kanske 3-4- år av sitt liv att förfärdiga en bok. Rikliga källstudier, stor tankemöda och en tidigare visad litterär förmåga kan efter 3 minuter ligga i spillror. En – säger en – enskild recensent kan i en av våra mer nedsuttna morgonsoffor och utdela 2 ”fladdrande böcker” … och så var den boken förpassad till vidare kompostering.

Frågan är definitivt inte enkel och vi ber att få återkomma ifrågan – kanske efter dagens veckoavslutning på kafé Fågelsången *****

Dödskyssen

Många gånger har vi, Daniel och jag, kunnat konstatera hur fokus i media gör att ”allt annat” slinker undan. En liten detalj,(Jytte Guteland utspel) förstoras upp och övergår från ett enskilt uttalande till en mediastorm, som inte bedarrar förrän befälhavaren tvingats lämna sin farkost. När hon, i detta fall, äntligen fattat det avgörande beslutet så börjar analysen – varför lämnade hon fartyget – var det stormen? var det myteristerna? – samtidigt som samma analytiker, i samtliga medier, kastar sig över nästa säljande frågeställning. Kommer fartyget att brytas sönder? Eller; och om det klarar sig – vem skall ta befälet?
Få tittar bakåt.

Det var då ganska befriande att läsa ett litet ledarstick i UNT, signerat av Maria Ripenberg (se bild), om varför (S)-kutan överhuvudtaget kommit in i detta oväder. Hon pekar på den avgångna befälhavarens trovärdighetsproblem och gör en jämförelse med senaste presidentvalet i USA.

Fortsätter man sedan bakåt i denna jämförelse så kan man hitta en herre, Sveriges svar på Sarah Palin, i lä från mediastormen, där han sitter lugnt och betraktar haveriet. Kanske det driver i land en eller annan räddningsplanka där han sitter.

Daniel och jag har många gånger talat om politikens Janusansikten och specifikt reflekterat över Mona Sahlins personliga ”utstrålning”. Att hålla god min i elakt spel har varit hennes starkaste sida, men samtidigt det som kommit att förgöra henne. Hon försökte förnya partiet, men så kom kravet från partiets vänsterflank om att Lars Ohly (f.d.k.) skulle delta. Och där började haveriet – inte av ett enskilt krav från SSU:s ordförande.

Personligen är jag därför  mer intresserad av att få veta vem eller vilka som gav henne dödskyssen.

Läs även: https://flanerase.wordpress.com/2010/08/05/damernas-tjuv/ och

https://flanerase.wordpress.com/2010/05/25/act-naturally-…-please/

Exit Mona

Så blev det till slut övermäktigt. Trycket på Mona Sahlin har efter valförlusten varit ohyggligt och hon har heller inte fått något riktigt stöd från de sina. Så att avgå var till slut det enda hon kunde göra. UNT skriver att hon gärrna hade velat bli historisk, men inte på det sättet: som den enda S-ledaren som aldrig blivit statsminister. Men visst blev hon historisk; hon blev den första kvinnliga partiledaren inom SAP, och det är väl gott så. I samma tidning skriver Erik Pelling att det finns två självskrivna kandidater. Men där har han fel! Det är ju just det som är tragiken för Socialdemokraterna just nu: de har ingen naturlig efterföljare. Lena Mellin i Aftonbladet påpekar också att det kommer att bli svårt att hitta en efterträdare. Den som alla vill ha, Margot Wallström, vill inte bli partiledare. Det har hon sagt flera gånger – och inte så som Göran Persson en gång (eller snarare flera gånger) sa samma sak. Hon har nog helt enkelt vuxit ifrån partipolitiken. Och den andra kandidaten han namnger, Carin Jämtin, är väl inget självklart val?

Mona Sahlin väcker känslor, men inte de stora känslorna som Palme eller Göran Persson. Hon var mer en förvaltare av partiet än en förnyare. Och det räckte inte. Ändå väcker hon sympati, som en boxare som går på den ena stjärnsmällen efter den andra, men hela tiden reser sig på 8 och fortsätter kampen. Men till slut har hon alltså nu kastat in handduken.

Det känns faktiskt lite trist.