”i” UNT m.fl.

 

 

 

Vad är det som håller på att hända i vår alltmer mediala värld?

Enligt DN utkom i veckan den unga men ändå anrika brittiska tidningen The Independant med en ny tidning som fått namnet ”i” – ”en tidning för folk i farten”. För folk som är så i farten att de inte har tid att uttala hela ordet Independant. Tala om att vara ”oberoende”.

Förr i tiden kunde man få närmare ett kilo ”hektografmassa” i sängen, medan nuförtiden har bl.a. vår lokala tidning UNT begränsat sin utgivning till att väga cirka 300 gram.
För oss som inte är så i farten känner man sig lurad redan vid brevlådan, då det visar sig att hälften av tidningen består av medföljande separat reklam. Så kryper man då tillbaka i sängen med de återstående 150 grammen för att studera de lokala ”världshändelserna”.
En händelse är av sådan dignitet att den upptar i stort sett halva förstasidan, för att sedan följas upp inne i tidningen med ytterligare 3 helsidor.
Vad är det som har hänt?!
Jo, ett av Uppsala fotbollslag har inkasserat en förlust i ett fotbollskval – till division 1 , eller Superligan som den så bombastiskt kallas nuförtiden. (Då jag växte upp hette det division 2, men som allt annat nuförtiden, förlitar man sig på ordets makt i de alltmer tunna tidningarna.)

Det finns faktiskt anledning att återkomma till min inledande fråga; Vad är det som håller på att hända i vår alltmer mediala värld? med tillägget – vad betalar vi för?  … vi prenumeranter.

Utan att ha gjort någon mer utstuderad undersökning tror jag mig kunna påstå att tidningarnas kilopris är det som ökat mest under de senaste åren i vår kapitalistiska värld. Att räkna ut det intellektuella kapitalets minskning låter sig än mindre göras., men jag kan konstatera att många snuttar – för folk i farten – skall enligt tidningarna följas upp via nätet, eller varför inte i tidningarnas direktsända TV-sändningar.

Kanske jämförelsen haltar, men ponera!: Du köper 1 kilo av Gevalia till samma kilopris som vanligt, men till din förvåning pyser det ovanligt mycket denna gång ur det vakuumförpackade paketet. Till din förvåning hittar du bara ett halvt kilo kaffe, men en reklamlapp där det står: Om du vill veta hur du får tag på mera kaffe, så gå in på vår hemsida http://www.Gevalia.sen

Annonser

Demokratins problem*

Demokratiskt val?

Vi lever i en demokrati – ett begrepp som i dessa yttersta dagar fått sina törnar. Och orsaken är den chockvåg som genomsyrat det politiska etablissemanget efter SD:s inträde i vår riksdag.

Faktum är att jag inte riktigt förstår hur man tänker då olika politiska partiföreträdare höjer rösten för att berätta att för sina väljare att SD är parti som inte hör hemma i riksdagen på grund av sin ”främlingsfientliga politik”.
Men – tydligen –  har 5,7% av den svenska valmanskåren tyckt annorlunda.

Nu gäller i alla händelser demokrati i Sverige – förhoppningsvis – och följaktligen står det samtliga partiföreträdare fritt att i stället  påvisa för oss väljare, hur fel SD har i olika sakpolitiska frågor. Något som borde ha gjorts innan vi gick till valurnorna!

Dock; en tendens till att börja sansa debatten kan man se från skilda håll i bl. a. DN, och UNT:s ledarstick,  Lars Ohly i  Aftonbladet och Alice Teodorescu i samma tidning.

* Läs Tingstens bok med samma titel.

Valboskap à la Tilly

”Av Sveriges grundlag framgår att den svenska demokratin bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Själva kärnan är alltså det politiska samtalet mellan människor och möjligheten att bryta åsikter mot varandra …”

Ovanstående citat härrör från Hans Tilly, Byggnads ordförande, som skrev på DN Debatt i tisdags.

I ett ledarstick i dagens UNT kunde man läsa om hur stora ord ter sig i praktiken, där Byggnads avdelning i Uppland – deras ”förtidsröstningsaktivitet” kommenteras. Korvgrillning och tävlingar för första- och andragångsväljare följdes av en gemensam avmarsch mot Stadsbiblioteket med påföljande röstning.

Av någon anledning dyker frasen ”All animals are equal, but some animals are more equal than others” upp.

Mosebacke = Katalin

Katalin

Vet du vilka likheterna mellan Mosebacke Etablissemang och Katalin är?

  • Jo; båda betraktas av aktiva jazzmusiker som varande bland de bästa scenerna i Sverige.
    Lokalerna är faktiskt påtagligt lika varandra – öppna lokaler – men intima – med en något upphöjd scen som ger bra kontakt mellan artister och publik.
    Bordsservering, fristående barer för de som vill stå eller röra sig i lokalerna – plus bra akustik.
  • Båda har gott rykte om sig och lyckas därför attrahera de bästa artisterna – internationella som inhemska. Under veckan har t.ex. en av USA:s främste trumpetare – Roy Hargrove varit på Katalin med sin Quintett, och på Mosebacke uppträdde Peter Asplunds och Martin Sjöstedts dektette.
  • Båda lokalerna drar oftast fullt hus med entusiastiska åhörare.
  • Båda etablissemangen  nonchaleras av tidningarnas jazzrecensenter.

Eller har Upsala Nya Tidnings, Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets knappa resurser omdirigerats till den årets kulturella höjdar-evenemang –  Brölloppet?

Bilden av …

Med anledning av att ha blivit publicerad drivs jag ytterligare en gång att försöka förklara ett begrepp – ett begrepp som jag använt mig av när jag försökt förklara det här med intellektuellt kapital för Daniel.
Lördagens utgåva av UNT innehöll inte bara en kria om mitt tillstånd mellan åren 1945 och 2010, utan även en bild – ett fotografi – av föremålet för artikeln. Visst känner jag igen mig själv på bilden, men samtidigt får jag, än en gång, anledning att reflektera över väsentligt begrepp ”bilden av …”. Ett begrepp som vi oftast sladdar över utan att tänka ”vidare” på.
Säkert känner de flesta till den belgiske konstnären René Magrittes paradoxola bild ”Ceci n´est  pas une pipe.” För visst är det en pipa?
Nej just det – detta är inte en pipa – det är en bild av en pipa … det ser och förstår ju alla, men vad har nu detta med intellektuellt kapital att göra?
Jo; den matriella delen –  pipan – kan man skänka bort eller sälja, det vill säga pipan byter ägare. Men se; en bild av en pipa kan man dela med sig av, samtidigt som det materiella är kvar i den ursprunglige ägarens händer. Ett intellektuellt kapital med andra ord. Ett kapital som kan mångfaldigas, ett dolt värde som kan förräntas.
(Ex, bilden av pipan kan likställas med kunskap och kunskap kan delas med andra och blir då mångdubbelt värd.)

Men nu var inte det här resonemanget som jag fördjupade mig i när jag såg artikeln om mig själv i Upsala Nya Tidning, utan fastmer bilden som illustrerade innehållet.
Bilden av vad?

Ceci nést pas Axel Sjöstedt

Som sagt; visst känner jag igen mig själv.  Men det är som sagt en bild av mig, och ingenting annat. Inget framgår av bilden hur jag mår, hur jag känner, hur jag tänker, vad jag tycker. Samma sak gäller naturligtvis för min medtrafikant – Daniel.

Ceci nést pas Daniel von Sydow

Det är därför vi ses!

Se varandra – och ofta!

När UNT klargör.

Maria Ripenberg på UNT:s ledaravdelning ställde en, som hon själv säkert tyckte, försåtlig fråga till Humanisterna i förra veckan. Genom ett utvalt citat försökte hon pådyvla organisationen en typ av ohederlighet  i sin argumentation:
Humanisterna strävar efter att samhällets lagar, värderingar och det offentliga rummet skall organiseras helt oberoende av och neutralt i förhållande till någons gudstro eller andra religiösa föreställningar.”
Om ”det offentliga rummet” ska vara neutralt borde ju varken kyrkor eller moskéer få byggas. Och att förbjuda ­minareter är ju alltid en början.

Daniel och jag förde en dialog kring denna artikel på ”vårt Café de Flore” i fredags, men förstod nog inte Maria Ripenbergs argumentation som hon avslutade med  – ”Förresten, vad tycker Humanisterna om ­minareter?”

Så har nu en representant från Humanisterna förklarat att man var direkt motståndare till det schweiziska folkomröstningsresultatet. Andemeningen i hans svar går att finna i FN-konventionens artikel 18 om de mänskliga rättigheterna, där det står skrivet: Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

Kanske Maria Ripenbergs genmäle blev ett svar för mycket:

”Tack för klargörande svar! Vi har aldrig tyckt att föreningen Humanisterna är främlingsfientlig. Men otydlig! Att Per Kornhall nu skriver ”statsapparat” är ett snäpp bättre – men vad ­menas med ”samhällsapparaten”? Troligen avses aspekter på staten. För samhället är ju något annat: vi alla!”

Faktiskt förstår jag inte riktigt varför hon söker argumentera vidare. Om ett svar är ”klargörande” så är det väl – just det – klargörande.

Är sista ordet så väsentligt?

En åsikt i taget

Skriverier i tidningarna de senaste dagarna har besannat tesen om att man i Sverige bara kan – och får – ha en åsikt i taget.

I DN rasar på nätet kommentarerna till avslöjandena om Climategate, där vissa forskares resultat sägs ha anpassats för att stämma överens med FN:s klimatpanels åsikter. Här skall varken hävdas eller bestridas att så skett eller värderas vad det kan innebära, bara konstateras att det bara finns ett spår som forskarsamhället – om man är angelägen om att få forskningsanslag – kan följa, nämligen Co2-spåret. De så kallade klimatskeptikerna marginaliseras, både av forskarkollegerna och av massmedierna.

Nyligen skrev professor Bertil Holmlund i UNT om genuscertifiering som ”gör genus till norm på ett sätt som för tankarna till marxism-leninismen i Sovjet”. Han hävdar att man inom filosofiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna planerar för en ”genuscertifiering”, där undervisning, litteratur och forskningsområden skall vara ”rättroende”, dvs ha en genusinriktning. På nätet kommenterar Sara Bengtsson att detta genustänkande finns på universiteten därför att det nu äntligen finns så många kvinnor där så att det går at bryta mot den manliga normen, som tidigare rått där. Och det kan säkert vara sant, men det som i det här sammanhanget är intressant är att detta speglar ett nytt obligatorium, en ny ensidighet som knappast kan vara till gagn för den fria forskningen. Samma brist på mångfald – jag vill inte använda mig av det mer värdeladdade begreppet ”enfald” – rådde ju inom vissa institutioner för i runda slängar 40 år sedan. Jag tänker på bekanta som försökte läsa sociologi och liknande mjukdataämnen och som fick ge upp när de kände sig utmobbade bland alla ”rödskäggen” på institutionen.

Och så skriver DN:s Håkan Boström om Pladdrets tyranni, om att yttrandefriheten inte bör användas till att sätta en megafon i händerna på de värsta stollarnas konspirationsteorier. Det blir en intressant värld detta. Skall alla som opponerar mot den rådande normen klassas som tokstollar och konspirationsteoretiker för att förhindra att flera åsikter skall kunna luftas? Eller var skall gränsen dras mellan avvikande åsikt och stolleprov?

För om ett parti har stöd av tillräckligt många väljare, så bör detta parti också få politiskt mandat i motsvarande mån. Det går alltså inte att hävda att folk röstar ”fel”, även om man har goda skäl att tycka så. Man kan inte, som Brecht sa, välja sig ett nytt folk, om valet går en emot.

Detta blir ju aktuellt i samband med de etablerade partiernas ansträngningar att manövrera bort Sverigedemokraterna. Detta kan vara en Gudi behaglig gärning i och för sig, eftersom samhället inte direkt vinner på att berikas av detta parti. Men är detta demokrati? Under den tidigare nämnde 68-vänsterns era fanns ju en hoper vänsteryttrar som hade minst lika stolliga åsikter som någonsin Sverigdemokraterna, men dem var det ingen som vände sig emot, eftersom man då skulle klassas som fascist eller ”Lyndons lakej” och allt vad det kunde heta. Men de grupperingarna var ju på intet sätt heller då mer politiskt rumsrena än SD är i dag.

Och i SvD.se skriver ”Surgubben”:  ”Det finns i Sverige två typer av journalister, socialistiskt färgade journalister och socialdemokratiska journalister.” angående kommentarerna till domen i Vaxholmsmålet. Det senare är inte sant; det finns en hel del miljöpartister också.

Men skämt åsido. Det verkar inte bli lättare att föra en debatt, om alla som har en annan åsikt misstänkliggörs eller anses vara tokstollar.

Detta senare hindrar inte att en hel del debattörer är just tokstollar.

Gud i politiken

I dagens Upsala Nya Tidning står följande rubrik att läsa.

Posk blir utan inflytande i kyrkofullmäktige.

Rubriken ger ett intryck av att Posk – (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) –  gjort ett dåligt val, men aj vad man kan bedra sig. I stället handlar det om ren, skär partipolitik där socialdemokrater, moderater och folkpartister gått ihop för att markera ut Posk.

För en oinvigde känns bara namnet som sympatiskt – ”partipolitiskt obundna” – eftersom det indikerar att kyrkan bör stå över partipolitiken. Men problemet att skilja en gammal kvarleva från statskyrkotiden tycks vara lika svårt som för dagens vänsterpartister att avsvära sig sitt kommunistiska förflutna.

Detta ämne – Gud i politiken – samt  två andra brännande aktuella ämnen kommer att avhandlas under morgondagens balade, som avslutas i vanlig ordning på konditori Fågelsången.

Uppsalas Café de Flore

Resultatet av våra vedermödor återfinner Du på Flanera.se under nästa vecka.

På återseende!

Axel och Daniel

Politikers arbetstid

Det är inte så ofta man är böjd att instämma i det som skrivs på insändarsidorna; där skriver ju mest rättshaverister och besserwissrar av ett slag vi gärna hade fått vara ensamma om när vi i dessa spalter ikläder oss rollerna som Statler & Waldorf.
I måndagens UNT skriver i varje fall Kerstin Rydbeck, som jag inte känner till var hon står politiskt eller vad hon i övrigt representerar, en insändare om folkpartisten Karolina Hildings avhopp från kommunalrådsposten. Hilding har hävdat att manliga värderingar inom partiets bidragit till att hon inte fått tillräckligt många röster för att stå kvar som förstanamn på Fp:s valsedlar i nästa val. Att detta tillbakavisas är naturligtvis inte att förvåna sig över, men sedan kommer det intressanta. Folkpartikollegan Peter Nordgren säger att det krävs en arbetsvecka på 80–90 timmar för kommunalrådsjobbet och att ”alla är inte beredda att anslå den tiden”. Ett jobb som kräver 80–90 arbetstimmar i veckan, alltså 12–13 timmar om dagen, sju dagar i veckan, är inte bara larvigt, det är kontraproduktivt. Ingen kan göra ett bra jobb med den arbetsbelastningen, åtminstone inte någon längre tid. Det är helt enkelt usel arbetsplanering som orsakar att folk tror att de behöver arbeta så mycket. Jag kan förstå om en enmansföretagare med egen affär arbetar orimligt mycket för att få företaget att gå runt, men här handlar det om en stor organisation, ett politiskt parti, som borde kunna inse att detta arbete inte kan och bör utföras av en person. Det är till och med så att ett politiskt parti bör föregå med gott exempel när det gäller arbetsmiljö och -organisation. Inte vara ett avskräckande.
För vem vill ledas av personer som jobbar 12–13 timmar om dygnet varje dag i veckan?
Och Folkpartiet är säkert inget undantag, samma idioti förekommer nog inom alla partier, där personer, alltför ofta män med god markservice, tar på sig martyrminen och säger något som John Waynes ”A man’s got to do what a man’s got to do”. Fast på svenska.
Och inget sägs på UNT:s ledarsida. Helt tyst. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att gissa att den huvudsakligen manliga ledarskribentkåren tiger och samtycker till vad som sker. Några rader på nyhetsplats, det är allt. Men inte en ledarkommentar vad jag har sett. Har någon annan?
Vad kan man kalla sådant? Räcker ”pinsamt”?

Är det fult att tänka om?

På senare tid har det stått en hel del i tidningen, och då menar jag UNT, om Uppsalas stadsbild. Först skrev Per Ström en utmärkt utläggning om vikten av att bevara ”fluktstråken” – utmärkt ord för resten – mot Domkyrkan och Slottet för att man skall veta vilken stad man befinner sig i. Sedan skrev Lars Lambert, som vanligt genomtänkt och bra, om vikten av att dels behålla de historiska miljöerna, dels satsa på kulturen.
I dagens tidning säger byggnadsnämndens ordförande Liv Hahne att protesterna från kommunpolitiker mot vissa byggnadsprojekt kommer sig av att det är valår och att vissa politiker därigenom får en chans att profilera sig.
”Att politikerna svängt så här långt fram i processen har jag inte varit med om under mina 27 år i byggnadsnämnden”, säger hon.
Detta med anledning av att medlemmar av byggnadsnämnden ändrat sig från i våras beträffande såväl Seminarietomtens bebyggande som ett nytt bostadsområde i Marielund, som nu lagts på is.
Hon har säkert rätt i att många skaffar sig extrapoäng genom att ta ställning för en tydlig opinion, men det som jag funderar över är om det anses vara fel, eller rent av fult, att ändra sig om man är politiker. Om det är så, är det allvarligt.
För den som tänker om har definitionsmässigt tänkt en gång till, och sådant kan aldrig vara fel. Det är ju inte heller så att det för väljarna är ett stort problem att deras folkvalda tänker. Det är värre när de inte gör det, vilket det finns många exempel på.
Hellre tänka lite för mycket än lite för lite.
Kunde det inte vara ett bra motto – inte minst för politiker?