Jubel i busken!

Ååå ... den ljusnande framtid är vår ...

Uppsala har precis blivit en storstad!

 Just så stod det att läsa i Upsala Nya Tidning sedan ”vi” sprängt 200.000-vallen. Visserligen avsåg inte siffran vad vi dagligt tal kallar ”stan” utan avsåg kommunen Uppsala, som helhet. Men det hindrar inte, och det går inte att ta miste på tidningens förtjusning, över att ”vi” blivit så många. Det är ingen hejd på jublet som vi matas med varje dag. Kanske det är så att UNT, lite i smyg betraktar sig tillhöra kategorin storstadpress, även om man ligger lågt i frågan.
(Eget beröm luktar PR, som Red Top skrev på den tiden då herrarna luktade gott.)

Men om man nu, en smula eftertänksamt tänker efter … – Vad menas egentligen med begreppet ”storstad”?

Uppräkningen av de negativa faktorer som symboliserar en storstad, med krypande bilköer, undermålig kollektivtrafik, överfulla lokaltåg, krav på nya transportleder, bostadsbrist, det byggs för lite, ökade boendekostnader … ja, listan kan göras hur lång som helst och borde räcka för att stämma till eftertanke … men nej … hurra! hurra! … vi är i alla fall en storstad!

Men varför allt detta jubel från politiker, kommunala beslutsfattare och inte minst UNT? Är det månne ett Freudianskt peniskomplex, i överförd form, som vädras. (Vi lever ju i skuggan av en stad som är större). Politikerna må kanske vara ursäktade, för de ”lever” ju inte längre än fyra år i taget, och det enda de kan tänka på är det som kan mätas – pengar och antal. Eller enklare uttryckt: Hur många pengar förfogar man över.

Men Upsala Nya Tidning? Tror de, liksom kommunens politiker, att tillväxt, lika med ökning av antalet innevånare, det enda som räknas? Har de aldrig hört talas om kvalité? Vore det inte roligare att i framtiden kunna rapportera att Uppsala har lägsta kriminaliteten i landet, att Uppsala har den högsta utbildningsnivån i landet, att Uppsala har Sveriges lägsta arbetslöshet, att Uppsala har Sveriges bästa kollektivtrafik, att Uppsala har Sveriges bästa företagsklimat … ja, som sagt … listan på positiva faktorer kan görs hur lång som helst.

Handen på hjärtat UNT – det sitter någonstans i mitten – visst vore det roligare att få rapportera om en välmående småstad, än en problemfylld storstad.

Annonser

Uppsala är bäst?

Som säkert framgått har jag lämnat Daniel åt sitt öde här hemma i Uppsala. Tyvärr har inte vädret varit särskilt gynnsamt för ”vidare” balader i Uppsala omgivningar, varför jag inte haft möjligheter att rapportera från min utrikesresa. Men idag kommer vi att sammanstråla trots eventuell vresighet från vädergudarna. Det är ”Fågelsång” som gäller idag.

Naturligtvis skall jag avrapportera  syn- och hörselintryck min kulturella resa till Verona, Ravenna och Venedig, men säkert kommer vi att prata en hel del om ett gammalt ämne som vi penetrerat ett total gånger – vad är Uppsala?

Det började för cirka 20 år sedan då jag gick en chefutbildning i Lund. Vi var cirka 20 påläggskalvar från olika delar av landet, som kamperade ihop, av och till, under dryga sex månader. Vid ett tillfälle satt flertalet av oss och pratade om våra skilda arbetsmiljöer – och då primärt, var vi kom ifrån. Vi var från Luleå, Stockholm, Örebro, Västerås, Norrköping, Göteborg, Ronneby och så jag från Uppsala. I alla händelser tog jag då chansen att fråga ett antal unga herrar i karriären vad de visste om Uppsala  (kvalité) och hur stor staden var (kvantitet). Vad gäller kvalitetsmåttet kunde alla universitetet och domkyrkan och någon nämnde Linné. Vad gäller sedan kvantitet så började jag undra. Ingen kunde säga på direkten hur många innevånare Uppsala hade, men min minnesbild var att ingen nämnde att det handlade om 100.000 eller mer.

Samma förhållande, men nu med avdankade chefer, och som deltog i samma kulturresa, gav mig möjligheten att ställa samma frågor som jag gjort 20 år tidigare. Visst – det handlade om kulturellt intresserade människor, varför Uppsalas kvalitéer utökades med synpunkter på konserthuset, kunskap om Dag Hammarskjölds tidiga hemvist, om Linnés Hammarby, om Sven Delblanc och Elsie Johansson och många andra författare, och många andra synpunkter. (Observera att ingen av de 17 deltagarna varken läst eller bott i Uppsala.) Och det märktes när jag kom till den kvantitativa frågan. Budgivningen var inledningsvis trevande , men efter att jag måste ingripa och fråga om det handlade om ett skämt när en kvinnlig deltagare föreslog 50.000, men urskuldade sig med att ”det finns ju 20.000 studenter också”, så lossnade tungornas band. En person från Höör gissade faktiskt på 140.000 – ” men då tar jag nog kanske i” – men mitt avslöjande om att Uppsala snart kommer att passera 200.000-strecket, mottogs mer som ett skämt.
Jag vill nu inte påstå att Uppsala storlek är det  mest väsentliga, även om stadens tidning och många andra makthavare, vurmar för detta fenomen – men en insikt om Uppsalas ”läge på kartan” kanske vore på sin plats. Ett av Europas främsta universitet kanske skulle förena sina krafter med stadens styresmän och marknadsföra *Uppsalas intellektuella kapital. Men antagligen har man inga mått på detta eftersom det inte går att mäta. Men det är bättre att försöka än att misslyckas med att informera om Uppsala mätbara storlek.

Axel

*P.S. För den som inte vet hur man synliggör Uppsalas intellektuella kapital finns hjälp på nära håll. Skriv till axel.sjostedt@telia.com för hjälp.