Vad kostar rädslan?

Journalisten Carolin Dahlman skrev en utomordentlig krönika i Affärsvärlden för ett halvår sedan som behandlade brottsligheten i Sverige ur ett annorlunda perspektiv. Rubriken Brottsligheten hotar tillväxten angav det fenomen hon vill belysa ur ett perspektiv – det ekonomiska. Svenskt näringsliv uppskattar en förlust för svenska företag kring 100 miljarder och understryker allvaret och bekräftar rubriken.
Vad kostar brottsligheten egentligen?

Så fort man talar om brottslighet så koncentreras all diskussion kring brottslingarna – hårdare tag, utanförskap, socioekonomiska miljöer är begrepp som debatteras, men alltför sällan belyses de verkliga förlorarna, nämligen näringslivet.

Under min tid som säljare i försäkringsbolaget Skandia – det var på den Skandia var ett försäkringsbolag – arbetade jag primärt med företagskunder och fick därigenom en god insyn i deraas vardag.

Visst var man rädd för att företaget kunde brinna, eller att rörelsen skulle drabbas av vattenskada, men det var när det kom till skadehändelser som inbrott eller ringa stöld som den största oron koncentrerades. Nu handlade det ju om dagliga skadehändelser.

Visst är det uppseendeväckande att Svenskt näringsliv uppskattar kostnaden för egendomsbrottsligheten till 100 miljarder, men du utgår jag från att det handlar om kostnader för att skydda sig försöka via försäkring, lås, larm, kameror,vaktbolag m.m.
Men värre är de värden som inte går att redovisa i reda pengar. Och det värdet heter rädsla!

Bara vetskapen om att din butik dagligdags invaderades av element som inte hade andra avsikter än att skaffa sig pengar till sina narkotikainköp blir förödande för mindre verksamheter. Rädslan mal till sist ned företagarens ambitioner att bedriva sin verksamhet.Och rädslan har inte blivit mindre så här i Coronatider.
Men sådana subtila värden talar man inte om.
Nu gäller bara synliga siffror, som kan redovisas på myndigheternas blanketter.

Oberoende – med en spik foten?

En oberoende debattör

När begrepp som asyl, migration, uppehållstillstånd har lika många uttolkare som debattörer, så är det inte svårt att se att de flesta debatter slutar i ett ”goddag yxskaft”, där alla debattörer sitter och försöka räta ut sina rostiga spikar.

Morgonens debatt i P1-morgon blev inget undantag.
Trots att programledaren, Anna Härneks hurtiga introduktion av en gammal nyhet om SD:s förslag om koppling av svenskt medborgarskap legitimerar till den totalsvenska välfärden, hjälpte föga.
Debattörerna hade hämtats ur den gamla spikburken – en från det oberoende socialdemokratiska Aftonbladet, en från den SD-ägda tidningen Samtiden och, sist men inte minst, en debattör från det oberoende liberala Göteborgsposten.
Trots etiketten ”oberoende” – hur man nu kan vara oberoende och partibunden är mig en gåta – så tycktes samtliga debattörer som om de hittat just sin spik i burken.
Efter ett evigt bankande på respektive spik i 10 minuter kan man sammanfatta diskussionen med tre ord – JA, NEJ och JASÅ.

Min undran blir därför: Är det inte dags att föra in debatterna i nya fåror – långt ifrån de förutsagda – där ingen debattör behövde skylta med att vara oberoende.
I Frankrike kan man istället få föra, jurister, psykologer, statsvetare, författare, filosofer o.s.v. som ger ny vinklar på aktuella dagsproblem – alla beroende av sin kunskap och sina insikter.

Men nej; i Sverige älskar journalister varandra och sen är det ju så enkelt att kontakta varandra. Och som sagt; allt blir ju förutsebart och kostar väldigt lite energi – (huruvida journalisterna är så oberoende så att de inte uppbär några arvoden, låter jag vara osagt) – men ack så ointressant att lyssna till.

En röst från den andra sidan

Det är lördag och tiden släpar sig fram i väntan på vårens ankomst.
Men kanske inte det är det som drar ner humöret mest, utan kanske handlar det mest om ”kalla fakta”.

I januari månad 2021, då dödstalen i Sverige just överstigit 10.000, fick socialminister Hallengren en fråga som löd:
Vilka analyser och utvärderingar har ministern och regeringen gjort av den svenska strategins eventuella brister vad avser att minska smittspridningen tillräckligt, givet att övriga nordiska länder har markant lägre dödstal, och av vad den stora skillnaden i antal dödsfall kan bero på?


NU, idag, tre månader senare äger samma fråga en än större aktualitet, med den skillnaden att de dödas antal i Sverige ökat med närmare 4000 personer.
Sverige kan i dag, den 24 april, räkna till 13923 personer, Norge 736, Danmark 2472, och Finland 903 avlidna. Förskräckligt!

Men frågan kvarstår, som sagt, men nu med fokus på vad kan den stora skillnaden bero på så, utgår jag ifrån att god-dag-yxskaftsvaret blir detsamma från socialminister Hallengren – jag saxar:
Det finns ingen heltäckande förklaring till hur pandemin har slagit. Det finns flera exempel i Europa på att länder drabbats olika, trots att de ligger nära varandra, eller trots att de vidtar liknande åtgärder. Internationella jämförelser kan också vara svåra att göra med säkerhet eftersom länder samlar in och redovisar statistik på olika sätt. Vi lär oss hela tiden mer om covid-19, men de stora lärdomarna kan dras först när pandemin är över. Under tiden fortsätter regeringen att vidta åtgärder för att skydda människors liv, hälsa och jobb. (min understrykning!)

Och i Sverige tröskar vi alltså på i samma fotspår.
Jag repeterar, antal döda i Covid-19.
Norge 736
Danmark 2472
Finland 903
Sverige 13923

Och faktiskt förstår jag inte vem som kommer att föra de saligen avlidna svenskarnas talan, den dag då pandemin kan vara över.

Möjligen ”NÅN ANNAN!

Skam

Det har säkert inte undgått någon om den senaste tidens grova brott som begåtts mot kvinnor och i värsta fall kommit att beröva 5 kvinnor livet.
Och hux flux står de där, politikerna, på rad med sina önskelister.
Om jag förstått saken rätt så handlar det inte om ett nytt fenomen, men likt dagens aprilväder, så ser politikerna det värt att kommentera. Besöksförbud, fotboja, årliga anslag till Roks, strängare straff och så vidare.
Det vill säga – mer av allt!

När jag läste straffrätt lägger jag mig till minnes att ett utdömande av straff hade två grundläggande syften – ett allmänpreventivt och ett invidualpreventivt.
Det individualpreventiva inriktade sig mot brottslingen personligen och syftade, förutom ett straff, till att avhålla densamme från vidare brottslighet.
Det allmänpreventiva skulle återspegla samhällets syn på gärningens art och utmynna i strafflagarna. Och som alla känner till så haltar gemene mans syn på vissa brott med lagstiftarnas intentioner. Nästan dagligdags kan man höra gräsrötterna gny över den slapphet som genomsyrat kriminalvården i stort.

Nu åter till senaste tidens våldsbrott mot kvinnor.
Det skall bli intressant och se var lagstiftarna landar.
Personligen tror jag inte på ”mer av allt”, utan kanske det börjar bli dags att återgå till begreppet ”Androm till varnagel” – ett begrepp som har gamla anor.
Nu är det inte så jag förespråkar en återgång till ”hjul och stegling”, ej heller ”kyrkstocken”, men jag ser framför mig att ”samhället” bör kungöra, officiellt, vilka straff som blivit följden av specifik brottslighet.
Fem kvinnor har fått sätta livet till och om ett år eller så är de inlåsta och blir i bästa fall rehabiliterade, men tyvärr avskräcker det inte delinkvent numero sex.

Låt oss i alla fall diskutera begreppet ”androm till varnagel”.

Jag skall därför uppmana mina vänner på podden vid mogen ålder och höra om de har några ytterligare synpunkter.

Strategi är ett verb

Den 7 april 2020, dvs nästa exakt 1 år sedan, utfärdade Regeringen sin strategi med anledning av det nya Coronaviruset.
Jag utgår från att detta dokument, som kommit att framstå som ”Regeringens strategi”, fortfarande är det som gäller.
Som många säkert lagt märke, kallar KU under mars och april till utfrågningar av, ansvariga för strategin(?). Till en s.k. granskning, där alla tycks bolla med ett mycket centralt begrepp – Strategi.

Sålunda skriver t.ex. Tobias Billström (M) i sin inlaga:
” Det stod tidigt klart att den svenska regeringen valde en annan strategi än många andra länder för att bekämpa Coronaviruset”
Redan här uppkommer i hans skrivelse den grundläggande frågan.
Vad menas med ordet ”strategi”?

Eftersom jag har, en mig mycket närstående person – P – som känner begreppet från insidan och eftersom han har skrivit ett antal böcker och doktorerat i ämnet så kändes det naturligt att fråga om han kunde göra en kvick analys av Regeringens strategi. Och här är hans svar där han delar upp begreppet i tre delar.

”Strategi kan vara 1) Strategi, 2) Inte strategi och 3) vaga ambitioner och trams.”

För att kunna skilja agnarna från vetet så rekommenderar han därför, vad han kallar, ett lackmustest.

Ett lackmustest på en strategi är att det negerade alternativet också är ett alternativ. Annars är det inget vägval och ger lite stöd i att arbeta med resurser effektivt. Om det inte är möjligt att negera är det inte en strategi, utan i bästa fall en vag målbeskrivning och i sämsta fall en plattityd.

Gör gärna hans test på följande 6 grundbultar i Regeringens strategi:

1. Begränsa smittspridning i landet

Genom att begränsa smittspridningen vill regeringen avlasta sjukvården och skydda människors liv, hälsa och jobb.

2. Säkerställa resurser till hälso- och sjukvård

Regeringen arbetar med att se till att kommuner och regioner, där vården bedrivs, har alla nödvändiga resurser. Staten tar därför alla extraordinära kostnader som uppstår till följd av utbrottet, exempelvis högre kostnader för extra personal och skyddsutrustning.

3. Begränsa inverkan på samhällsviktig verksamhet

För ett fortsatt fungerande samhälle kartlägger regeringen de behov som finns och bidrar med de beslut och resurser som krävs för att säkerställa att exempelvis sjukvård, polis, energiförsörjning, kommunikation, transporter och livsmedelsförsörjning kan fortsätta sin verksamhet.

4. Lindra konsekvenser för medborgare och företag

Regeringen har presenterat krispaket för att mildra de ekonomiska effekterna av virusutbrottet för svenska företag, organisationer och myndigheter samt rädda människors jobb och försörjning.

5. Dämpa oro

Genom löpande information vill regeringen vara tydlig med vilka åtgärder som görs och varför. Regeringen direktsänder viktig information på regeringen.se och där finns även samlad information om regeringens arbete, åtgärder och beslut.

6. Sätta in rätt åtgärder vid rätt tillfälle

Regeringen följer utvecklingen av utbrottet av coronaviruset noga. Regeringen fattar de beslut som krävs, när de krävs, för att begränsa smittspridningen och motverka dess konsekvenser i samhället.

Statsminister Stefan Löfven kommer till KU idag, fredag 23 oktober 2020, klockan 14.
Då hoppas jag verkligen att han får frågan vad han menar när han använder begreppet strategi.

P.S. För den som vill bilda sig i ämnet så rekommenderar jag boken Strategi är ett verb

Liv i vårt halva Uppsala – inspirerad av Uppsalas egen Jackie Sjödin

Av olika anledningar har jag kommit att trafikera S:t Persgatan i Uppsala och fått komma till en helt ny insikt – om den delade staden.
När jag kom till stan, i mitten av sextiotalet, fick jag lära mig att Uppsala delades av Fyrisån – den kyrkliga/akademiska delen och ”på andra sidan” fanns borgarna och industrierna.
Snabbt lärde jag att hitta mina oaser och mina näringsställen på den ”rätta sidan”, men som alla vet så utplånades de här gränserna snart. Fyrisåns alla broar, alltifrån Haglunds bro till Islandsbron, räckte väl för att de invanda gränserna numera suddats ut.
Med viss förskräckelse konstaterar jag idag att gränsen nått den ultimativa gränsen för allas vår strävan – att skapa jämlikhet.
Sedan urminnes tider – det vill säga sedan 1863 – har staden klyvts i tvenne delar av ett nytt fenomen.
Järnvägen!
Alltsedan dess, 1863, har borgarna fått avvakta borgarnas tillträde till akademikernas näringsställen, men nu verkar det vara tvärtom.
Borgarna cyklar numer till sina näringar, men möts av en bom!
EN BOM!

Det heter att det runnit mycket vatten under Paris broar, men nu börjar Jag undra om det inte ”runnit” fler tåg genom Uppsala än i Paris.
Där samlas vi kyrkans män –även om de inte är så många– och akademiker och borgarna och industrins män–även om de inte är så många–i en ohelig allians.

Tänk att en dåtida vattendelare, som utveklat vår stad numer övergått i en järn –
en–hjärndelare. Allt beroende på att bommarna i på S:t Persgatan går ner var 10:e minut.

–

Boss

The boss

En mycket uppskattad utrikeskorrespondent på min tid, Alf Martin, som rapporterade från London under Andra världskriget myntade en mycket träffande skillnad mellan bra och dålig journalistik. Han skrev: Journalister är personer som har som uppgift att skilja agnarna från vetet, men som för många mynnar ut i att publicera agnarna.
Susanne Nyström, journalist, tillika ledarskribent på DN, är just en sådan företrädare för sin yrkeskår, som Alf Martin åsyftade.
Tydligen kände hon att hon måste rättfärdiga sin existens som journalist genom att skilja agnarna från vetet när det gäller ungdomars sommarjobb i Stockholm, ty hon vet, från sin upphöjda position på Dagens Nyheters ledarredaktion, att skilja på riktiga och hittepåjobb – det senare alternativet symboliseras av att arbete med kultur.
Att arbeta med kultur är tydligen något som är henne helt fjärran. Så här faller hennes ord på ledarsidan:
För om alternativet står mellan ett hobbyliknande hittepå-projekt och inget sommarjobb alls är det senare att föredra. Inte för att sysslolösa tonåringar inte kan utgöra ett problem. Utan för att ungdomar som plötsligt får betalt för att spela trumpet eller göra något som påminner om ett grupparbete i skolan ges en felaktig bild av vad ett riktigt jobb innebär och hur relationen ser ut mellan prestation och lön.

Att ”spela trumpet” är tydligen hennes referensram vad gäller kulturellt arbete.
Men, som hon, satt sig högst på trappan vad som menas med arbete, tror hon kanske att kultur är något som inte tillhör samhället.

Faktiskt är att jag tor att det handlar om att se vissa skribenter som en sanitär olägenhet vars existens torde hänföras till agnar.
Tydligen – dags för DN att tömma säcken med agnar!

https://www.dn.se/ledare/susanne-nystrom-gronsaksodlingen-ar-basta-skolan-in-i-arbetslivet/

Jag – en Pfizerman?

Idag, den 16 april klockan 09.30,hände det.
Jag fick min första dos.
Och nu sitter jag här och väntar på förvandlingen, men fjärran han dröjer.
Jag är ju ingen vaccinationsexpert, men nog trodde jag att jag skulle märka något så här efter en timme. Dramatiken var ju stor eftersom jag blev ombedd att sitta ner 15 minuter och vänta. Eller som vaccinatricen sa: ”Var vänlig och sitt ner och invänta eventuell reaktion.”
Men efter att ha tittat på min omgivning så förstod jag att förvandlingen skulle komma först senare. Alla väntade i 15 minuter … och sen gick de hem.

Till sist!
Som varande invand pykniker, i mina bästa år, förväntar jag mig inte att bli en Pfizerman och kanske, innerst inne, sedan jag studerat förlagan ovan, så tycker jag förlagan mer ser ut som en grav biverkning.

Korten på bordet!

Det är många som ringer nu!

Vad i helvete har de för sig inne i banken efter tre? Gör de kanske nåt som allmänheten inte borde se? Sitter de och stoppar pengar i sin egen portmonnä?

Denna fråga, tillika Hasse&Tages geniala parodi på svenskt bänkväsende från mitt sextiotal, är kanske inte lika aktuell, eftersom vissa banker numera skryter om att de är öppna dygnet runt.

”Öppna” – vad som nu menas med det?
Jag ringer banken! Mitt på dan.
Efter ett evigt kodifierande med personnummer och ID-konton så får man 4 alternativ, som i sin tur ger 8 nya alternativ. Därefter ställs man i kö, om man nu knappat in rätt.
Så kommer det: ”Det är många som ringer nu … … du behåller din plats i kön … … ditt nummer är 58 … …beräknad kötid uppskattas till 45 minuter.”
Ja, så låter det i bästa fall.
Häromdagen nåddes jag istället av en röst som berättade att man inte kunde ta emot flera samtal, men jag var välkommen att försöka en annan dag.
Eftersom jag inte trodde vad jag hörde, så ringde jag om i tron om att jag knappat in fel alternativ och då fick jag ett meddelande som jag missat i tidigare försök:
”Ditt samtal kan spelas in för din och vår säkerhet … bla, bla, bla, … utbildningssyfte … bla, bla, bla, – ditt samtal är viktigt för oss.

Man tar sig för pannan!

Som alla säkert lagt märke till så spelar bankerna Svarte-Petter med kunderna som insats. Bankerna är fullkomligt likgiltiga inför sina privatkunder och istället för att tala klartext så gömmer man sig bakom den nya teletekniken, i förhoppning om att jag som kund byter bank. Bankerna fullkomligt konkurrerar om att bli av med mig som kund.

Korten på bordet!
Jag undrar vem som sitter med Svarte-Petter?
Inte är det Nordea!

Avsändare UPA

Public service-avgiften för inkomståret 2021 är maximalt 1 329 kronor per person och år. Se där en schabrovink – ett annorlunda sätt att lösa ett problem – som våra folkvalda hittat på så att staten garanteras inkomster utan att höja skatten.
Genialt att sätta upp avgiften på skattsedeln kan tyckas, men som samtidigt givit upphov till att allt fler börjat citera en tidigare känd företagsledare:
Vad f-n får jag för pengarna?

Förr kunde man ju alltid smita från att betala – ( vilket kostade tre politiker en ministerpost) – men nu är även den möjligheten stäckad. (Kul i sammanhanget är att en av fuskarna numera sitter på den andra sidan som mottagare av licensskatterna.
Men visst är debatten oundviklig när Sveriges riksdag satt en prislapp på en produkt, som många uppfattar som undermålig.
Denna morgon har jag lyssnat till Henrik Jönsson som på sitt något yviga sätt dissekerat kvalitén på kanske de mest väsentliga produkterna. Gå gärna in på och se programmet, som i mina ögon blir remarkabelt cirka 8 minuter in i inslaget och framför allt kvintisensen när han ställer grundläggande kompetens mot något mycket lättviktigt, nämligen Mello.

Dåliga program skjuter jag åt sidan – det är ju en smaksak – men frågan accentueras –är det här den produkt som jag skall betala 1329 kronor för?