Vad tjänar vetandet till om vettet saknas.

Ibland önskar jag att hela journalistkåren fick gå på semester.
Utan att man kallar in sommarvikarier!
Idag är en sådan dag.
En, för mig okänd artist, ställs inför rätta. Ett misshandelsfall bland tusentals andra. Men se; nu handlar det om en kändis som presumeras vara så oförvitlig så att till och med en amerikansk president ingriper för att ställa allt tillrätta(sic!). Är man amerikan, kändis med avvikande hudfärg som ställs inför rätta i ett litet land som de flesta in ens vet var det ligger, då får det digniteten av världshändelse.
Grace a qui?
Jo, den samlade journalistkåren, kåren som har lyckats blåsa upp denna pseudohändelse till orkanstyrka, under rubriken ett allmänt intresse.

I stället för att mangrant ställa upp för det rättssystem som vi i demokratisk ordning röstat fram, där allas likhet inför lagen betonas, så ägnar sig den svenska journalistkåren åt skapa rubriker som inte kan tolkas på annat sätt än ”scratch my back” … …
Lite föraktfullt talar man om idrottens svans och frågan ligger nära till hands att skapa ett simultant begrepp för vad som försiggår i Stockholms Tingsrätts säkerhetssal!

I väntan på vaddå?

Så här i yttersta Brexittider påminner jag mig en flygning mellan Paris och Stockholm på sjuttiotalet.

Det började redan i avgångshallen där ett antal amerikanska passagerare bråkade vid gaten. I kraft av sitt medborgarskap?, som varande frequent flyer? eller av annan, för mig okänd anledning anledning, vägrade de stiga ombord så vida de inte blev uppgraderade till första klass.
Övriga passagerare fick av denna anledning sitta snällt ombord tills amerikanarnas problem var löst och naturligtvis blev avgången försenad.
Stämmningen var inte den bästa när slutligen amerikanarna kom ombord, men det var inte slut med det. Plötsligt började man bråka sinsemellan vem som skulle sitta var och trots kabinpersonalens vädjanden.
Då kommer plötsligt SAS´legendariske stationschef, monsieur Huvet, ombord och det dröjde inte länge innan han fällde en odödlig replik. Med stark fransk accent utbrister han: We dont wan´t you as passengers! Out!

Efter detta mycket tydliga uttalande dröjde det inte mer än någon minut förrän alla var på plats var ett faktum.

Med denna lilla minnesbild i huvudet kan jag inte annat hysa en förhoppning om att EU:s, en monsieur Huvet, sätter ner foten, långt innan den 31 oktober och uttalar :We don´t wan´t you as passengers! Out!

Se upp!

En dag i Ivan Denisovitjs liv är kanske inte den bok man mest suktar efter så här i högsommarvärmen, men efter ha hört ett radioprogram kring Aleksandr Solzjenitsyn och hans försök att få boken utsmugglad ur dåtidens Sovjetunionen så kändes det mycket angeläget att läsa den ånyo – och reflektera!

Snus är snus …

I dagens samhälle tycks alla instämma i att extremismen är en förhatlig del av det demokratiska samhället, men dock, utan att definiera vad som menas med begreppet.
En person som har extrema politiska eller religiösa åsikter, särskilt en som förespråkar illegal, våldsam eller annan extrem handling, kanske kan vara en definition.
Men räcker den?
Nazismen fick sin dom i Nürnbergrättegångarna.
Men hur är det med facsim och kommunism – två av förra seklets ideologier som aldrig kommit till ett riktigt avslut utan har fått leva vidare i mer eller mindre omstöpta former.
Faktum är att jag är inte ett dugg rädd för att nazismen skulle kunna uppträda på världsarenan igen. Visst finns det tokar som vill stå ut, men som ideologi är nazismen död.

Då är jag mer rädd för fascism och kommunism – två ideologier som står varandra mycket nära. Och lite samma andas barn.
I grunden handlar båda ideologierna om den totalitära synen på att man vill massornas väl … … men på makthavarnas villkor!

Jag har alltid sett fascism och kommunism, inte linjärt, utan mer som en hästsko, där höger- och västerideologier möts i ett intellektuellt vakum.

Därför.
Se upp!
Det finns, mig veterligen, ingen hovslagare som ser skillnad på en höger- eller vänstersko. Men rätt var det är så står demokratien där – färdigskodd.

Gossip goes global

50-talet´s idyll

Utan att gå in på några som helst detaljer så kan man faktiskt börja undra vad som håller på att hända i vår massmediala värld.
En för mig okänd artist och ytterligare 2 personer, blir, enligt uppgift, häktade för en påstådd misshandel. Bevisläget är oklart.
Min fundering blir dock; om samma incidents skulle förevarit med en ”vanlig” Svensson i händelsernas centrum, hade då massmedia ägnat den samma utrymme?
Skulle exempelvis

Leif GW brett ut sig i TV4-soffan och menat på …
Professor Mårten Schultz kommenterat händelsen i SvD …
Försvarsadvokaten kallat till presskonferens … … i direktsändning! …

Nej, naturligtvis inte.
Men Rocky säljer – det gör inte en Svensson.

Och det som oroar mest är att alla som deltar i mediabevakningen gör det under förevändning att det handlar om ett allmänt intresse – (vilket man naturligtvis kan diskutera) – men kanske den viktigaste ingrediens, trots allt, är det flitiga användandet av smart-phones. Allt kan numer bli dokumenterat och spritt world-wide, inom några sekunder.

Ponera att en i vida kretsar, känd amerikansk 50-talsartist, uppträtt och hamnat i ett Folkparksbråk, där det tillhörde vanligheterna att folk la varandra på käften – skulle man då ”stoppat pressarna” och kanske till och med undrat varför president Eisenhower inre ringt till statsministern, Tage Erlander – näppeligen.
Det s.k. allmänna intresset skulle antagligen begränsa sig till en notis i lokaltidningen.

Det var då det – men nu – tänk så märkvärdigt allt blivit.
Det enda som egentligen inträffat de senaste åren är väl att det så förhånade, byskvallret, kommit att bli en global företeelse.
Egentligen: Vem bryr sig om några figurer pucklar på varandra i Stockholms innerstad?Låt dom slåss!