O så beroende!

I programmet Gomorron Världen (28 aug.) kan man lyssna till en utomordentlig och tänkvärd krönika, signerad Göran Rosenberg. Det handlar i stora stycken om hur makten kommit att förskjutas till färre och färre beslutsinnehavare. Krönikan är väl värd att lyssna till, men jag kan inte komma ifrån det faktum att den radieras vi public service – ett strålande exempel på färre och färre talar om vad vi lyssnare skall få oss till del, dock inte föremål för krönikörens utblickar.
I alla händelser fick jag anledning att studera vår svenska public-service och dess policy, vari bolagets oberoende poängteras med emfas.
Läs själva och och begrunda med egna kritiska ögon:

Vårt arbete ska präglas av oberoende och bedrivas självständigt i förhållande till såväl staten som politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen. Ingen utanför företaget kan påverka vad som ska sändas eller inte sändas.

I vår journalistik sätter vi trovärdigheten främst. Vi arbetar på olika sätt för att leva upp till publikens förtroende och vi är måna om att ge en så bred, mångsidig och nyanserad bild som möjligt. Vår strävan är att publicera det som är sant och relevant. I ett akut nyhetsskede kan det ibland vara svårt att få alla uppgifter bekräftade av förstahandskällor men vi ska då tydligt berätta vad som är bekräftat och vad som är obekräftat.

Grunden för vår trovärdighet är att vi är opartiska. Vi värnar det demokratiska samhällets grundprinciper och alla människors lika värde men tar i övrigt inte ställning i olika frågor. Det innebär att medarbetare i sändning har en skyldighet att ta avstånd från eller bemöta uttalanden som strider mot dessa principer om det inte tydligt görs av någon annan medverkande. Den som uttalar sig mot demokratin ska bli emotsagd.

Varje ämne ska behandlas så allsidigt som möjligt och i grunden är våra program också konsekvensneutrala. Att en part kan vinna eller förlora på vår rapportering är alltså inte skäl nog för oss att avstå. Vi måste dock ta hänsyn till privatpersoners integritet och i vissa fall säkerhet. Ibland är det en svår balansgång.

Som alla förstår är det naturligtvis omöjligt att leda public service´s opartiskhet i bevis eftersom oberoendet förbjuder utomstående att få insyn i de redaktionsmöten som bestämmer vad som skall sandas och vad som skall negligeras.
Min bestämda uppfattning är dock att vissa ämnen favoriseras – andra minimaliseras – och min känsla för svensk public service blir inte mer positiv då monopolet finansieras via skattsedeln.
Allt i det heliga oberoendets namn.

P.S. Jag får nog ≈50% av all nyhetsförmedling via public service och kanske en≈25 % via andra medborgare som fått sina nyheter via … … gissa varifrån? Osv.… osv … osv

Det nya modet

Jag; en stackars sate från en annan planet som inte förstår bättre.

I december 2015 enades världens länder om ett nytt klimatavtal.
Jag vet inte om vad det egentligen handlar om men om jag uppfattat saken rätt så handlar det om att utvalda människor samlats och skrivit under ett avtal för att rädda jordens befolkning.

Låt mig göra klart från en början. Jag har inget emot att rädda jordens befolkning, men samtidigt vill jag göra klart – jag har inte skrivit något avtal om detta. Än mindre har jag varit i Paris för att därför omfattats av alla bombastiska referenser. Dessutom skulle jag omfattas av ett begrepp som heter flygskam. Detta beroende på att jag har för långt ner i hierakin.

Däremot konstatera jag nu att det tydligen var fullt i sminklogerna i Paris.
Nu har tydligen mascaran börjat falna och ”Paris-modet” kommit i en annan dager.
Nu heter det nya modet ”Putin”.
Kriget i Ukraina har ställt allt på huvudet.
Hux flux är det OK att starta oljekraftverk, kolkraftverk och andra djävulens påfund.
Parismodet vilar tungt över alla trender, men det verkar som det är dags för ”våra” miljödelegater att träffas för att skapa ett nytt mode.

Som sagt; jag är ignorant vad gäller vetenskapen och jag, mig veterligen, tillhör inte kategorin ”alla vetenskapsmän” som det refereras till andligen och stundligen.
Jag är bara en enkel medborgare som inte är så modetrendig.

Jag blir så trött på enfaldig journalistik

För två dagar sedan skrev jag om min letargi inför stundande val och pekade då framför allt på frånvaron av ideologiska samtal i valrörelsen. Men så igår, i samband med att Jimmie Åkesson blev utfrågad i TV så kom ideologierna nazism och fascism i Sverigedemokraterna på tapeten.
Det blev en mycket märklig diskussion där intervjuarna tillvitade honom och hans partis dunkla historia, vilket han i sin tur ihärdigt förnekade. Men nu, den här gången skulle han nitas – med känt resultat.
Jimmie Åkesson är så van att tackla alla frågor i ämnet och som vanligt stod han därför återigen som vinnare opinionsmässigt.
I hur många år har journalister inte försökt nagla fast Sverigedemokraterna vid nazismen allt med känt resultat?
Från 5,7 procent 2010 till att bli Sveriges tredje största riksdagsvalet 2018.

Och kanske än mer tragiskt; övriga partier som verkar ha som enda ideologi att bekämpa Sverigedemokraterna i tron att man därmed utrotar en sunkig ideologi. Eller tänk om Nooshi Dadgostar vid varje intervjutillfälle skulle få redogöra för Vänsterpartiets förhållande till kommunismen, eller Annie Lööf förhållande till Bondeförbundets smutsiga historia under förra seklets 30-tal. För att inte tal om alla andra etablerade partiers otvättade byk.

Allvarligt talat; jag tror att vi väljare är hjärtligt trötta på den banala journalistik som uppvisas, inte minst inom public-servicebolagen.

Trådar i en väv

Nu är det endast 3 veckor kvar till valet.
Eftersom jag är – (eller har varit?) – intresserad av politik längtade jag efter att äntligen få upp temperaturen något i valdebatten, men konstaterar att jag redan tappat lusten för politik och politiker.
För att gå rakt på sak. Min slutsats blir då – ”politiken är död” – samtidigt som politikerna tycks leva i högönsklig välmåga.
Valet har inte ett dugg med budskapet som vi injiceras med dagligdags, ”bäst för Sverige”, att göra.
Det handlar istället i grund om tre saker: Partiet, Pengar och Personer … och samlingsbegreppet heter MAKT!)
Politik – Glöm det!

Ytterligare något, än mer paradoxalt, är att man inte vet vad man skall göra med den makt som man så hett eftertraktar. Det blir mest prat för gallerierna.

Nej; något så visionslöst som årets valrörelse tror jag inte att jag varit med om.
I stället för att berätta vad man vill så använder man sin tid till att förtala sina motståndare.
(Rekordet slås för närvarande av Annie Lööf som verkar bygga sin ideologi på anti – SD. ) Och våra megafoner – våra centralstyrda medier hänger på.

Men som sagt; ideologierna – socialism, liberalism och konservatism – är döda.
Eller; kan någon tänka sig att Magdalena skulle ställa sig i talarstolen och förkunna: Krossa kapitalismen!
Inte ens V:s Nooshi Dadgostar, vågar uttala sig i den riktningen utan söker på något sätt gömma sig ” i mitten”. Men ack, ack, ack – där sitter redan spindeln Annie Lööf. Tyvärr har hon inte lyckats förankra sitt nät, varken till höger eller vänster.

Att rösta i riksdagsvalet blir kanske det enklaste för mig … höger eller vänster.
Närmare sanningen /läs makten/ lär jag inte komma.
Däremot kan de båda kommunala valen bli intressanta i jämförelse, för där råder verkligheten för vad den är – att acceptera de saker man inte kan förändra, och identifiera och lägga sin energi på det som faktiskt går att förändra.

Ja, nu äre´val igen, nu äre´val igen …

Ja; nu är det val igen; rader som förleder tankarna till dans kring granen och kommande julgransplundring.
Önskelistorna är presenterade, men inte en enda present är inslagen. Dock haglar löften om alla önskningar skall uppfyllas, även om de röda banden får ligga kvar i presentlådan. Och omslagspappret tycks vara åtminstone fyra år gammalt.
Även granen har börjat barra på ett okontrollerat sätt, men vem bryr sig? Festen måste ju fortsätta även om inte ens klimatet tål det.
Tomten är på gång, men hans standardreplik – finns här några snälla barn? – tycks bli obesvarad innan valaftonskvällen, för vad det verkar kommer hälften att varit snälla, hälften elaka, allt beroende genom vems glasögon tomten ser.
Kanske det börjar bli dags att reformera firandet.
Jag har ett förslag eller kalla det hugskott.

Skulle vi inte kunna dela upp valrörelsen i två val.
Det första valet skulle handla om ansvarsfrihet.
Precis som på en bolagsstämma får ”medborgarna” ta ståndpunkt huruvida den sittande regering kan beviljas ansvarsfrihet. Svaret skall vara entydigt, även om det är många frågor som återfinns i det totala omdömet.
Ett tydligt JA eller NEJ … eller …?

Därefter – förslagsvis 1 månad – sker det egentliga valet, precis som idag – skall bara handla om förtroendet för framtiden.

Vad vinner man nu med detta?
Som det ser ut i dag så blir valrörelsen ett enda stort sammelsurium av gammalt och nytt – allt efter det som passar för stunden. Och kanske vi åter fick in begreppet vision i politiken.
Vision, eller kalla det gärna färdriktning, är en långsam process, som skulle kunna motverka mycken kortsiktighet i politiken.
Ett val skall, enligt mitt förmenande, handla om framtiden, inte om hur duktig man varit.

Madrassen nästa?

För många år sedan – jag tror det handlade om sent 60-tal – då vi fortfarande hade banker dit vi gick för att sätta in våra pengar. För flertalet handlade det mest om att ta ut, eftersom i Uppsala handlade det mest studenter som satte in studielånet inför höstterminen och senare vårterminen. Speciellt vårterminen var tuff för många, eftersom många utgifter uppstod under april/maj. Valborg och vårbaler sög.
Det var då vi fick lära oss att ”mina pengar” tillhörde banken.
Då – sent 60-tal – ringde en tjänsteman från ”Din Bank”, som den hette i reklamen, till en fattig student och upplyste om att han övertrasserat sitt konto.
Den fattige studenten frågade;
– Hur mycket hade jag på mitt konto i mars?
– Den 31:a mars hade ni tvåhundratrettiosex kronor på ert konto
Den fattige studenten undrade då lakoniskt:
– Ringde ni då?

Vad kunna vi nu lära oss av detta?
Ingenting; just ingenting – mer än att ingenting har förändrats.
Bankerna ”lånar” dina pengar till noll procents ränta och lånar sedan i tur till behövande. till 2-3 procent – den s.k. spliten.

I dagens SvD läser jag om att bankerna lånar billigare, men tro för den skull inte att de ringer upp och erbjuder sänkta bolåneräntor. Nej det är du, som kund, som skall ”utnyttja det nya guldläget” och pruta.
Känns historien igen?

Vänskap? Korrupt? – NÄ!

Kanske jag blivit något överkänslig vad gäller samtalstonen i den politiska debatten.
Det gäller nu inte samtalstonen politiker emellan utan fastmer klimatet mellan politiker och journalister, som har en tendens från båda håll att bli alltmer folklig – eller som det heter – ”vill vara som folk är mest”.
Ett slående exempel är när journalister närmar sig en ledande politiker och t.ex. frågar vilken glass man tycker bäst om. Det är rakt igenom en så fjantig journalistik så att den är inte ens värd att kommentera, men skulle jag vara chefredaktör skulle jag definitivt kalla till redaktionsmöte. Låt Damernas Värld och andra ”porrtidningar” sköta den här detaljen.
Men samtidigt faller även en skugga över våra politiker som låter sig svepas med i dessa fånerier i hopp om att vara ”som folk är mest” och kanske inkassera en enstaka marginell röst.
Ett annat exempel kan vara när en SR-journalist, Kathrine Zimmerman, i begrepp att intervjua inrikesminister Anders Ygeman, hälsar densamme med ett – ”Hej!”
Vilken distans mellan journalist och minister återspeglar detta folkliga tilltal? Är det ett nytt sätt att visa sitt oberoende à la SR, (du skall inte tro att du är någon), eller handlar det om en uppenbar vänskapskorruption?
Vad vet jag!
I alla händelser blir det fel hur man än vänder på steken.

Nu – om inte annars – så blir det än mer väsentligt för journalisterna, speciellt i etermedia, att hålla distans till sina intervjuoffer. Det skall inte finnas ett uns av tvivel att relationen mellan granskare och granskad sker på ren professionell basis.
Eller erkänn: Det är omöjligt att vara oberoende i ett så litet, inpyrt Sverige … och i Stockholm!

Vad är ni rädda för? Borde väl vara mesarnas paradis!

Du som läser ovanst. rubrik, mesarnas paradis, kanske får uppfattning om att dagens kria kommer att handla om ornitologi, men då har Du kommit fel. Jag hittar nämligen inget bättre ord när jag läser Patrik Engellaus essä i dagens DGS – Det Goda Samhället.
Många intressanta infallsvinklar kommer han med i vanlig ordning; framför allt hans teori om varför det framgångsrika svenska energipolitiken plötsligt tog stopp kring 1980. Det var det året politikerna tog taget om kärnkraften och våra framgångsrika ingenjörer fick stryka på foten. Sverige hade troligen det mest välfungerande systemet för elproduktion i hela världen och Engellau fortsätter:
Energisystem är nog de mest komplexa tekniska anläggningar som det moderna samhället har utvecklat. Medan systemet byggdes upp la sig politikerna inte i annat än att de ibland skanderade slagord. Ingenjörerna fick ta hand om det praktiska. Men i samband med folkomröstningen 1980 kom förflyttades energifrågan in i dagspolitiken och partipolitikerna la sig i saker som de inte hade en chans att begripa sig på.* se P.S.

Och här står vi idag.

Och det är nu mina mesar kommer in i bilden.
Mesar är små (jfr blåmesar) och har därför kommit ett ge uttryck för några som inte törs – är fega!
Mesarna kan även liknas vid dagens ingenjörer – personer som inte törs inte säga emot av rädsla för att bli betraktade som fiender till den förda svenska miljöpolitiken … … och Sveriges Radio!!!!
Vilka är Ni rädda för?
Energiministern Farmanbar?
Klimatminister Annika Strandhäll?
(se bild ovan.)

P.S.
Jag är inte kompetent, liksom många politiker för att delta i klimatdebatten och vädjar därför till de som förstår och kan.
Träd fram!

Kan man spä ut vatten?

Det kommer att bli en märklig valrörelse.
Det kan man sluta sig till efter att ha lyssnat till Ulf Kristersson och Magdalena Andersson i Ekots partiledarutfrågningar. Båda utfrågarna, Monica Saarinen och Joar Bendjelloul, gör härvid sitt bästa för att sondera vilka politiska frågor som är ”heliga” för respektive parti.
Med klent resultat!
Det tycks inte finnas något som är ”heligt” för dagens partiföreträdare.
Endast makten är det som föresvävar … ”för landets bästa”.

Om Ulf Kristersson var vag i vissa frågor med hänsyn tagen till sina tilltänkta regeringskollegor så var Magdalena Andersson direkt utplånande i sina besked. Hon lät som en försmådd friare, som visste att ”skulle det bli nåt”, så hade hon inte råd med att stötas sig med någon. Och framför allt – hon måste se till att hennes eventuella partners in spe inte började bråka sinsemellan. ”Inga röda linjer här inte”.
I alla händelser; Magdalena Anderssons innehållslösa svar blev till sist så ansträngande att lyssna till, så att jag till sist måste tycka synd om henne. Frågorna gällde Sveriges Nato-anknytning. Turken har ju, som vi alla vet, satt sig på tvären. Och inte nog med det. Hon kunde inte ens ställa upp på ett uttalande som hennes utrikesminister gjort i Sveriges riksdag, avseende en häktad ledare för ett turkiskt systerparti. (Lyssna cirka 27 minuter in i intervjun.)
I stället för att hänvisa till diplomatisk sekretess försökte hon spä ut vatten och skylla på att hon inte var insatt i ämnet.
Så blir det när man skall visa sig vara handlingskraftig och samtidigt vara vän med alla.

P.S. Vidhåller gårdagens reflektion angående en experts kommentar, men nu hette han Furtenbach.

Förflugna ord

**Upp flyger orden, tanken stilla står ord utan tanke aldrig himlen når**.

Denna morgon sades en sanning som jag hela tiden haft på känn – hur Sveriges Radio ser på sig själv i sin roll som Public Service.
Klockan 06.59. – strax innan morgonnyheterna – påannonserar programledaren för P1 Morron, Pia Fredén, den kommande partiledarintervjun med moderatledaren Ulf Kristersson.
Lyssnarna får reda på att utfrågningen skall ledas av Monica Saarinen och Johar Bendjelloul och därefter kommer Sveriges Radios politiske kommentator Tomas Ramberg och berättar vad Ulf Kristersson ”egentligen sa”.
Två små förflugna ord som säger det mesta om SR:s attityd till sina lyssnare.

Är det något som irriterar är all dessa expertkommentatorer som skall leda oss obildade massor, oförmögna att dra egna slutsatser. Vi skall få reda på vad Kristersson egentlige sade. Ingen skugga över Saarinen och Bendjelloul – de gjorde så gott de kunde – men herr expertkommentatorn underlät att ha synpunkter på deras frågor.
Se där fick vi fåvitska sitta ensamma med våra dåliga omdömen.

Snälla radioledning!
Stoppa all expertis från att framträda.
Även det skulle kunna ses som ett steg mot oberoende .