Bull-shit

Idag fick jag anledning att använda mig av det mycket talande ordet ”bull-shit” – och det i Frankrike. Efter att ha studerat en kallelse till ett möte med ett syndikat, (kan närmast beskrivas som en bostadsförening), så fann jag fog för ordet. Nu vill jag inte påstå att begreppet är specifikt för fransk administration, men det som jag studerade blev ett mycket påtagligt exempel på vad som menas med stelbent och dålig byråkrati, var det än uppkommer. (Men Frankrike är nog i alla fall lite världsmästare i grenen – tror jag.)
Saken gäller en liten förening  där fyra familjer har gemensamma intressen i el- och vattenkonsumtion samt i en gemensam fastighetsförsäkring. För cirka 10 år sedan sköttes administrationen av en boende i fastigheten och vi betalade inget extra för hans tjänster, mer än att han fick ett vänligt leende till svars ibland. Men så slogs vår lilla fastighet ihop med en närliggande fastighet som ägdes av en avdankad bankir. Och han visste hur man administrerar och tjänar pengar han – en kunskap som han hade med sig från sin tidigare bransch. Först fick vi ett litet papper men som numer har vuxit till ett byråkratiskt helvete. Efter ett antal sammanträden sitter vi nu med en skardus papper, som innehåller paragrafer, paragrafer … paragrafer, om än det ena, än det andra. Här regleras allt och alla i detalj och under vilka lagrum föreningens angelägenheter faller. Ett enkelt litet möte som förut tog cirka 10 minuter upptar nu cirka en timme med information om vad lagen säger och vilka regler som gäller för det att lagen skall kunna förhandlas bort. Och för detta betalar vi nu 9000 kronor. Och skulle vi, som medlemmar i föreningen, vara oense, så gäller olika majoritetsbeslut för olika ämnesområden, och som var och ett kostar ett visst antal pengar att administrera. Och oftast är det vår f.d. bankir som sätter käppar i hjulen.

Det var under ett sådant möte som ordet ”bull-shit” dök upp i huvudet. Det finns nämligen de som livnär sig på ”bull-shit” – och kanske värst av allt – det är oftast samma personer som skapat eländet.
Jag är nu inte efter att dra jurister över en kam, men ibland undrar jag över i vilka övriga näringar, ett dåligt jobb gör att det blir mer att göra för den som gör ett dåligt jobb …  OCH … de drabbade får stå för notan!
Det är inte utan att jag kommer och tänka på Chaplins pojke; ni vet den där filmen där Chaplin arbetar som glasmästare och ser till att ”hans” pojke får springa före och panga doror.
Åt det skrattade jag på sin tid, men nu har jag lättare för att hålla masken.
Bull-shit!

Läsövning för dig som talar skolfranska.

Att vistas i Frankrike förorsakar många frågor från frusna grannar i Sverige. Men som kanske framgått så är Europavädret ganska likartat från Is- till Medelhavet. Men de flesta frågorna vad gäller vårt franska leverne handlar faktiskt inte om väder eller vind utan mer om språket – franskan – många svenskars stora skräck. Kanske inte för de som kan lite franska, men definitivt för de som besitter kunskap i så kallad skolfranska.
Vad är nu detta för språk? Skolfranska?
Efter vad jag förstått så var det ett ämne som vi tillägnade oss för det skulle så vara – ”engelska + tyska och så ett språk till hette det” – men som samtidigt blev något som man lärde sig, för att sedan aldrig mer tillämpa.
Och så stod man nu här, 50 år senare, och skulle prata ett språk som sedan länge låg i ruiner. Och lösningarna var många – visar det sig.
Jag känner en man, vi kan kalla honom Persson för att han hette så, som struntade i all konvenans och därför bara pratade svenska – ”högt och tydligt” – och som menade att gjorde man så, så förstod alla fransmän … ”om de bara ville”. (En sådan attityd till franskan fordrar dock ett stort mått av självförtroende.)
En annan person löste sin franska genom att blanda ord som oui och non, med vissa fraser. Men i brist på djupare kunskaper och efter, viss utmattning, ha fört en konversation på bästa skolfranska, kastade han ur sig alla ord han kunde  … ”och så fick dom själva välja”.
Själv ligger jag kanske i en annan division, men tro för den skull inte att det blir lättare för det. Eftersom jag kan föra viss konverastion utan svårigheter, så förväntas man nu istället förstå allt. Men ack nej – så lätt är det ändå inte. Jag skall ge ett litet exempel.
Jag gick ner till stadens frisör för att klippa mig, och det är inte alldeles ovanligt att man efter att ha blivit tvättad och maserad (i hårbottnen!) av en vacker liten fransyska blir satt i en stol med ett magasin och ibland till och med, med något att dricka. Denna gång dök en annan vacker kvinna upp bakom mig och undrade om jag ville ha en kopp te. Eftersom frukosten var avstökad sedan länge tänkte jag dock att det istället skulle smaka med en kopp kaffe varför jag vänligt svarade:
”Non merci, mais peut-être du café”.
Jag såg att den vackra fransyskan försökte kväva en skattattack, men tog om frågan:
”Vous voules un coup d´été?”

Och då förstod jag!
Hon undrade – ”önskar ni en sommarfrisyr”

Som sagt; franska är en svår konst.

Rapport från utebliven veckoavslutning

Eftersom Axel och jag befinner oss på skilda orter blev det ingen veckoavslutning i fredags. Något protokoll därifrån kan därför inte upprättas. Axel berättar däremot i sina mejl om sitt liv i värmen, som just nu inte är så hög. Om nyinstallerad duschkabin som inte fungerar som önskvärt och reflekterar över vad begreppet ”cette matin” från en fransk hantverkare innebär; luttrad som han är tror han mer på ”demain matin” som trolig tid för åtgärd.

Han redogör för en bok som han läser men inte avslöjar författare till förrän i slutet av lovprisandet, Theodor Kallifatides, och titeln inte alls. Av skildringen av boken gissar jag dock på En dag i Athen, och då kan jag hålla med.

Så berättar han, med sedvanlig brist på takt, om priserna på mat och vin och lyckas på något sätt  hävda att den kollekt köpcentrumet  upptar ger mer för pengarna än den som tas upp i kyrkor och tempel. Därom vet jag föga men tror heller inte att så många svenskar lämnar 70 € i kollekt i svenska kyrkor.

Jag berättar, därtill uppmanad, om min åkomma, och det kan inte vara någon nöjesläsning.

Axel frågar om jag har Skype och jag svarar undvikande. Inte för att jag vill hålla mig oanträffbar men för att jag tror att jag har förutsättningarna men inte vet  hur man gör. Och visst ligger det fortfarande lite i Dennis Hendersons lilla bildfundering i UNT från 80-talet(?), det var i alla fall innan mobil blev var mans egendom och sedermera uppdaterad till en bärbar dator: ”Inget ont om yuppienallar, men nog måste det väl ligga högre status i att vara oanträffbar?”

Så den internationella kontakten sköts nog även fortsättningsvis via e-post.

Rapport från uteliggarnas paradis.

Det har varit värre …

Vet ni vad som idag är den stora skillnaden mellan Frankrike och Sverige?
Jo, i Sverige kan man sätta på värmen inomhus!
Denna morgon vaknade jag och konstaterade att Medelhavet visserligen var isfritt, men den kringliggande luften hade en temperatur av -1 grader.
Elektriska filter hjälper naturligtvis till att hålla värmen i sängen, men till sist måste man upp av naturliga orsaker och då finns där inte så mycket att värma sig med. Visst finns det elektriska värmeelement, men deras ideliga knäppande påminner mer om en rusande elräkning, än om att utstrålande värme.
Klockan är nu halv tio och den lilla staden är alldeles tyst. Här kan man verkligen tala om en isande tystnad. Inte en levande själ ute på gatorna.
Jag frågade därför min närmaste granne hur man höll stånd mot den isande kylan och hans kunskap var enkel: ”Ta på sig ordentligt med varma kläder och gå ut. Att sitta inomhus och frysa är ingen lösning. Men den insikten har vi inte i Provence. Här sitter man inomhus och fryser och samtidigt väntar på värmen. Nej, se på clocharderna (uteliggarna) i Paris. De klarar sig bättre än oss på Rivieran för de har förstått vitsen med att röra på sig och hålla värmen uppe.”

Så talar en sann fransman!

 

Räkna med bråk?

Tro mig! Jag vet!

Visst är det bra med debatter – ibland känns det mest dock som ett sätt att gynna pappersindustrin – men ibland undrar jag varför debatter alltid startar med det mest polariserade argumenten. På planet som skulle föra mig till sydligare nejder läste jag en artikel i SvD som handlade om att moderna människor inte behöver så mycket matt.e och argumenten tycktes ganska genomtänkta. I alla fall för mig som klarat livet utan att riktigt förstå det det med Cosinus och värden som går mot oändligheten. Men knappt hade jag installerat mig i min nya miljö, så fick jag en ny artikel i min hand men i samma tidning, men nu de motsatta argumenten varför matematiken är så oumbärlig. På något sätt uppfattar jag denna debatt som ganska ointressant – den är för polariserad för att kunna tas på allvar. Allt som inte är svart är vitt och vise versa.
En mer sansad debatt skulle antagligen vinna läsarnas förståelse.
Låt mig därför exempliiera med metaforen ”Växellådan”.
1.Man lär sig hantera växellådan när man lär sig köra bil.
2. Man måste känna till uppbyggnaden av en växellåda om man skall reparera den.
3. Man måste ha djupare kunskaper om växellådor för att kunna utveckla dem.

Jag tillhör definitivt grupp 1 och tycker mig vara utbildad för desshandhavande. Om lådan går sönder så finns det resurser som vet hur de skall hjälpa mig. Och till sist; kanske jag köper en bil med en väl utvecklad växellåda. (Ja, det finns tom automatlådor!) Att utbilda mig i steg 2 och 3 kändes mig fjärran -(lika mycket som för att studera latin.)

Nu undrar jag inte om herrar debattörer i svenskan (SvD) egentligen pratar om samma sak, men utan att anylysera individens behov av fördjupad kunskap i ämnet. Att som nu, tvinga ALLA till samma djup tror jag är förödande på sikt. Vore det inte bättre att skapa möjligheter till kompletterande utbildningar, när såbehoven uppkommer?
Annars får man nog räkna med vidare bråk!

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/darfor-ar-matematiken-sa-viktig-for-alla_7931038.svd

Musikerminnen

Ja, vi har det olika förspänt när det gäller musiken, Axel och jag. Själv använde jag de omusikaliskas standardsvar när jag tillfrågades  om vad jag spelade: ”Grammofon!” Det svaret är mer originellt nu än det var då, mest på grund av dagens ungdomars brist på grammofon och grammofonskivor. Men jag kan kontra med att både ha haft konsert i Spegelsalen i Sundsvalls stadshus och spelat upp till dans i Folkets hus i Kramfors.

Konserten kom till för att en klasskamrat, vi kan kalla honom Anders, hade hört att det vid föräldraföreningens årsmöte fanns ett konto för underhållning på 150 kr. Det var mycket pengar då, 1959, så han kallade samman gänget, som vid det tillfället bestod av två av hans klasskamrater, Erik och mig. Under skoltid kallades vi ofta för Ljudvallen, eftersom inget ljud kom förbi oss tre, där vi satt längst fram, nedanför katedern. Anders berättade om vad han lärt och vi frågade vem som skulle underhålla och med vad.

– Jag har redan anmält oss. Jag har pengarna här!, sa en glädjestrålande Anders. Vi andra var inte fullt lika euforiska, för vi kom att tänka på att vi måste hitta på något som skulle roa ett auditorium fyllt av föräldrar, däribland våra egna. Det var något som Anders inte riktigt hade tänkt på. ”Vi får hitta på något”, sa han. Vi, Erik och jag, undrade när det hela skulle gå av stapeln. ”I kväll!”, sa Anders, fortfarande lika munter.

Vi hade frukostrasten på oss att planera. Så under det att vi slevade i oss lappskojs eller något lika muntert försökte vi spåna lite. Någon sketch att framföra skulle vi inte hinna skriva ihop till kvällen, så det måste bli något annat.

– Vi kan ha en konsert, sa den som vi båda andra lika omusikaliske Anders. Och så kan jag köra några skämt.

Vi tyckte det lät lite vågsamt, eftersom ingen av oss trakterade något instrument, men så vana att följa Anders nycker var vi att vi sa okej. Nästa problem var då att ordna instrument, så vi berättade för musikläraren att vi behövde låna några. Den överraskade men naive musikläraren ville så gärna hjälpa musikintresserade elever, så han visade vad skolan hade att erbjuda. Jag valde en cello och Erik valde en bastuba, eftersom Anders byggt upp ”numret” omkring att han skulle berätta roliga historier om Mozart och Spegelsalen hade en konsertflygel, och då föll det sig naturligt att han skulle spela piano.

Det var ändå under ganska tryckt stämning som vi gick hem efter skolan, men vi åt middag hemma som vanligt, dock utan att avslöja vad föräldrarna skulle trakteras med, vana som vi var vid att de då skulle sätta kläppar i hjulet för våra idéer. Vi klädde oss fina och gick i väg.

Stadshussalongen

Det blev vår tur. Vi gick ut på estraden och bockade oss djupt och möttes av välvilliga applåder men jag hörde också våra respektive mödrar häpet men diskret viska till sina män att deras son stod på scenen. De hade själva upptäckt att så var förhållandet.

Vi satte oss vid våra instrument och ”stämde” eller vad man skall kalla det. Detta kunde emellertid inte fortgå i oändlighet, utan till sist reste sig Anders och sa: ”Vi tänkte spela ett stycke av Wolfgang Amadeus Mozart” och så berättade han hur brådmoget detta underbarn varit och vid vilken ålder han hade skrivit olika verk och avslutade med: ”Och så brådmogen var han att han blev senil redan vid tolv års ålder. Men nu alltså: Wolfgang Amadeus Mozart!”

Han satte sig och tänjde och värmde fingrarna som han förstått att konsertpianister brukar. Sedan slog han, efter att ha gett klartecken åt oss, an något som med någon välvilja kan liknas vid ett ackord. Sedan satte han ned fingret någonstans i basen och tryckte ned alla därpå följande tangenter ända upp till diskanten och sa i den där placerade mikrofonen: ”Jag måste gå på dass”. Och lämnade salen.

Erik och jag var inte förberedda på detta. Som ett slags hämnd reste vi oss och gick fram till rampen och berättade lite om Anders, bland annat om hur han åkte fast för tjuvrökning första gången han gjorde sig skyldig till det. Det var vår rektor som upptäckte gänget av tjuvrökare. De mer vana tjuvrökarna fimpade diskret bakom ryggen och blånekade. Anders, ovan som han var, sprang, vilket rektor Bohman kommenterade i samband med morgonbön dagen därpå: ”Han smet i väg som en liten råtta. Jag måste säga att jag skäms över mitt kön, när jag ser en pojke bete sig på det viset!” Vi berättade också Anders version av vad som hände när han blev nedkallad till rektorn. ”När jag kom in så sa rektorn att han skämdes över sitt kön. Då svarade jag att det finns stunder då jag också gör det.”

Vid det laget hade Anders återkommit och vi kunde buga oss för auditoriet och säga: ”För underhållningen svarar: rektor Bohman!” och med en generös gest peka ut honom i publiken. Jag minns att han möttes av stormande applåder.

Nu skall jag inte minnas mer, för det har redan blivit för mycket. Så vår insats som dansmusiker i Kramfors får anstå.

Take it Olle!

För många herrans år sedan var jag med och spelade upp till midsommardans. Det var Tom på dragspel, Mats på trombon, Olle på klarinett och jag själv på gitarr … vilken sättning! Det var lite Frödingsk stämning över det hela – ni vet den där då musiken hördes över nejden … och med Nils Utterman, token och spelmansfanten, på bälgapspel … – och likt den strömmade våra toner ut över det närkingska landskapet. Daggen började lägga sig över hagar och ängar och sommarnatten var ännu både ung och ljum.
Runt om orkestern trängdes danslystna damer – mestadels hustrur – som bara väntade på att bli uppbjudna. Först att svika gänget var Tom och det blev ovanligt tyst i orkestern. Sedan blev det min tur att slitas ur ensemblen för att jazza med hustrun. Jag vet inte om våra musikaliska ambitioner sträckte sig nämnvärt långt denna afton, men jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att trombon och klarinett fyller ett helt loggolv. Så tyckte väl även Mats, då han tog sig själv ur skolan med orden: Take it Olle!

Alltsedan dess har jag alltid varit lite rädd för udda sättningar. Kanske det handlar om vanans makt, men på något sätt så har jag alltid förknippat jazz med att kompet skall vara ”pianobastrummor”, men nu har jag fått tänka om. Vad sägs om basklarinett, bas och trummor? Ja, det går faktiskt väldigt bra. Trion Colossusus LSD har gett ut en skiva, som fått genklang i jazzvärlden – ja, så till den grad att tidningen DownBeat skall recensera skivan i sitt kommande majnummer. Och det är stort i jazzvärlden.

För den som vill bekanta sig med gruppen kan kanske se och lyssna till en inspelning som gjordes på Café Glenn Miller. Även om ljusupptagningen inte är av högsta klass så ger det i alla fall en idé om vad man kan göra ensam och i trio.

Take it Olle!

 

 

Huvudlöst i hönshuset

En god vän till mig myntade, ( eller möjligen citerade), uttrycket: En höna som värper för stora ägg, har en tendens att bli sladdrig i stjärten.

Just detta uttryck dök upp i huvudet när jag läste morgonens SvD, där socialdemokraternas utrikespolitiska talesman bredde ut sig och talade om, i bombastiska ordalag, hur den svenska utrikespolitiken skall bedrivs. Visserligen skriver han oupphörligen ”vi socialdemokrater” i sitt inlägg, men detta kan ändå inte skyla hans stolta ambitioner om att här talar ”Sveriges näste utrikesminister”. Läser man hans Brännpunktsartikel så inser man snart att  innehållet inte bara är munväder, utan tydligen verkar det ha en annan utgång  – därför min hönsassociation!

I gengäld verkar då herr Löfven ha mer fog för sin propå till herr statsminister Reinfeldt att lägga korten på bordet i den s.k. Nuon-affären, där 97 miljarder försvunnit ur konungariket Sveriges handkassa – (SvD). Det är naturligtvis ingen liten summa som stulits ur ”den blindes bössa”, men att som herr statsministern gör att skylla på Centerns dödsbo – [SvD] – känns inte riktigt rakryggat. Antingen vet han – som varande det högsta hönset – eller annars vet han inte. Eller står han över all kritik?
Här kan man kanske skapa ett inverterat uttryck: En höna som värper för stora ägg, har en tendens att bli sladdrig i munnen.

P.S. Nu vet jag bättre! Citatet ovan skall inte onödigtvis tillskrivas min vän utan källan är en annan –  med sonnamn – nämligen Fritiof Nilsson Piraten.

Vid dagens slut – utan gåtans lösning.

Ett minne blott?

Så börjar så även denna dag lida mot sitt slut och som en del förnumstiga vardagsfilosofer konstaterat, så kommer den aldrig igen. Följaktligen är den unik; men för mig som är mera jordnära, består det unika i denna dag att den tycks bli semmelfri. Inte nog med att det är en tisdag, varför en semla aldrig skulle sitta fel, så har det inte ringt på dörren. Det brukar det göra den 12 februari. (För den som inte känner historien kan jag bara hänvisa till min kria från förra året vars titel nästintill varslade om denna dagen, idag. Jag kallade den ” i semmeltåget”.) Där konstaterade jag att mitt enda hopp till att få reda på vem eller vilka som haft godheten att sända mig anonyma kartonger med semlor, under 27 års tid, skulle vara att läsa dödsannonserna. Min förhoppning skulle vara att jag kunde framföra ett postumt tack till någon om semlorna upphörde att komma och detta fenomen kunde länkas till någon misstänkt – men som nu avvikit för gott.
Men nu har ytterligare en komponent kommit in i bilden. Semmeleverantören – konditori Savoy i Uppsala – har upphört!
Varför skall livet vara så komplicerat?

P.S. Hoppet finns; för ett år sedan knackade det på dörren klockan 15.00.

 

Hästbiff – men en helt annan historia.

Jag läste i en dagstidning – just nu kommer jag inte ihåg vilken – där en livsmedelsrepresentant uttalade sig om att man måste gå bakåt i tiden för att utröna omfattningen av den s.k. hästköttskandalen. œch det har jag gjort. Och den här minnesbilden daterar sig till en tid då man inte rynkade på näsan åt något som helst som serverades. (Inom parantes skulle jag vilja påpeka att det är naturligtvis inte hästens fel att skandalen kommit upp på bordet.)

Huruvida det är Findus som fört sina konsumenter bakom ljuset vill jag låta vara osagt, men samtidigt vet jag ingenting om vad som menas med ”beef Bolognese” – se bild – men jag utgår från att det i alla händelser handlar om biff. Nu var det dock inte det som jag skall beröra utan fastmer har ”skandalen” väckt minnen till livs. Inte så att det handlar om någon skandal, utan det som jag påminner mig är en skylt som hängde i Saluhallen i Uppsala på 60-talet. Där stod att läsa ”Gustafs Hästkorv”. Det var inga omskrivningar, utan här stod det i klartext att det handlade om ett äkta korvskinn som inneslöt delar av en häst och som vad jag förstod, blivit rökte i södra Dalarna i Gustafs. Vid närmare undersökning av köttdiskens innehåll, visade det sig, att här såldes dessutom hästbiff. (Den vänlige mannen bak disken, kom därför att gå under namnet ”HästGustaf” i studentkretsar och förknippades med alltid förstklassigt kött.)

Hur som haver; en och jag hade vissa gemensamma intressen visade det sig – juridik … (nåja) …, marschmusik och mat – varför jag, i brist på studiemotivation, ofta  störde min mer motiverade kamrat och bad om att han skulle spela Sousamarschen Washington Post – och det på på högsta volym. Därvid blev vi smått euforiska !
Och sedan lagade vi hästbiff!
Jag vet att många av våra korridorkamrater tittade lite snett på oss till en början, när vi, varje tisdag lagade hästbiff och råstekt potatis med vitlökssmör, men efter hand så blev det tradition i studentkorridoren för alla 8 inneboende att delta … och sedan spred sig ryktet … och om jag inte missminner mig så blev vi tvingade att duka upp för självinbjudna gäster i korridoren, som hade hört:
– Idag serveras det hästbiff på Karlsrogatan 11 två trappor – ryktas det!