Monthly Archives: oktober 2012

Får den sunda själen plats?

När jag och mina jämnåriga ”låg i Uppsala”, så var det inte i som vi låg. Jag kan inte minnas att jag utom dagarna före tentamen ägnade mig åt något studiearbete värt namnet. Därtill fanns heller inte mycket tid, för på kvällarna hade man så mycket annat att göra och på dagarna måste man ju vila sig efter gårdagens ansträngningar.

Nu är det andra tider. Det verkar som om studiearbetet kräver mer tid nu och på den tid som blir över skall det gymmas. Det senare var något helt okänt på ”vår” tid. Visst, vi spelade fotboll med kamraterna, om det var varmt och vackert väder och någon hade en pumpad boll, men att gå på en anläggning för att lyfta skrot, springa på löpband, cykla på motionscykel – och dessutom betala dyra pengar för det – var inget som föresvävade oss. Häri ligger ingen kritik eller raljans, bort det, men det som inte fanns på kartan då är en självklarhet nu. Det hade säkert inte skadat, om vi ägnat oss åt kroppen, men de som inte ägnade all tid åt politik satt ofta på nationerna  och diskuterade livets stora frågor. Eller också gick vi på Gillegrillen. Så hur skulle vi få tid att träna?

Diskuterar de stora frågorna gör Axel och jag fortfarande, men då över en kopp kaffe på Fågelsången, för att gå på krogen har vi inte råd med i den utsträckningen, och dessutom säljer de kläder i gamla Gillegrillen nu. Men en av oss i flanera.se, jag säger inte vem, går på gym. Själv skyller jag min bristande aktivitet på iråkad åkomma, som gör att   all kroppsansträngning utöver hundpromenader inte är till att tänka på. Men även som fullt frisk föresvävade det mig aldrig att ägna mig åt att träna på gym. Det var säkert dumt, men eftersom jag aldrig tränat förr, annat än i de nedre tonåren, så såg jag ingen anledning att som medelålders börja ett nytt liv.

En god vän, av det mer fryntliga slaget, beskrev sig själv som ”en sund själ i en kropp”. Och frågan är om den sunda själen får plats i kroppen, för alla muskler, om man tränar idogt.

Men allt detta är bara ett fåfängt försök att rättfärdiga att jag själv inte deltar i gymgemenskapen. Så jobba på, Axel!

Annonser

1 kommentar

Filed under Kultur, Politik & samhälle

Den nakna sanningen

Idag på morgonen läste jag Peter Wolodarskis ledarstick i DN

Han resoner i ledaren utifrån en mycket central utgångspunkt som baserar sig på Sverigedemokraten Jimmie Åkessons uttalande om att han är inte främlingsfientlig utan han önskar endast att de som bor här ska anpassa sig till svenska värderingar.
Redan här drar jag in andan: Vad menar karln med ”svenska värderingar”? Handlar det om ”mat och potatis”, ”mors lilla Olle”, ”Spadarvet”, eller kanske ”Fädernas kyrka”?

Nej, antagligen handlar det om avvikande hudfärg, klädsel, språk, religion och dylikt,som gör det lätt att identifiera ”utifrån kommande objekt”. Men se där passar han sig, för det ligger alltför nära ren och skär rasism. Men att hänvisa till svenskhet – det går antagligen in i stugorna.

Läs gärna Wolodarski och begrunda kejsarens nya kläder.

Lämna en kommentar

Filed under Lärdomar och fördomar, Politik & samhälle

Jag – en bläddrare!

Det är först idag jag fått uppleva vad som verkligen blir effekten av ”det papperslösa samhället”.

Jag tror att det var ett föredrag av riksgäldsledamoten Irma Rosenberg för cirka 20 år sedan, som då berättade om sin dåvarande uppdragsgivare – Posten –  dess framtid som största spridare av papper. Allt vad hon sa då kändes logiskt – att den mesta posten skulle spridas via nätet. Men riktigt så blev det nu inte. I stället så växte pappersflödet, som en effekt av all post på nätet. (Pappersflödet blev också till sist så belastande så att vi fick ytterligare en distributör.)

Men så idag fick jag konfronteras med det papperslösa samhället … och det på grund av att Svenska Dagbladets tryckeri havererade och 30 000 prenumeranter blev utan tidning. Jag fick därvid rådet att jag istället kunde läsa tidningen som en PDF-fil. ( Det är en konstig värld vi lever i … i  ”PDF-format!”)

Det var i alla fall då jag upptäckte den stora skillnaden. Visst är det många som förutspår papperstidnings död – denna är möjligen en kvarleva för ett antal geronter som hävdar att de vill ”prassla” lite på morgonen vid frukostbordet – men min upplevelse, denna morgon, är att det mest handlar om tidningsutgivarnas drömscenario. Att distribuera hektografmassa kostar många pengar!
Visst finns allt som står i papperstidningen där också – på nätet alltså. Men det finns en väsentlig skillnad som kan uttryckas i ord.
Att scrolla är kanske en vanesak, men det kan i alla fall inte jämföras med att bläddra.
Tänk dig att sitta bakåtlutad i en fåtölj och bläddra i en tidning eller i en bok och låta ögonen vandra över textraderna eller insupa en vacker bild. En rogivande sysselsättning som ibland engagerar – mer eller mindre – ganska kravlöst. Att scrolla är någonting helt annat. Jag förstår lättnaden för ”di religöse” att de har bibeln att bläddra i. Tänk er att de skulle sitta med Dödahavsrullarna i knät. Men som sagt; nu är vi tillbaka 2000 år. Men inte nog med det.
Det pågår en ständig kamp mellan koncentrationen på den text man föresvävat sig att läsa och blinkande banners eller länkar till andra sidor.
Det slapp i alla fall den sekt som bodde i Qumran.

Lämna en kommentar

Filed under Medier

Strountes

Fil lic Ejnar Haglund

Följande min svaghet för märkvärdifieringar lånar jag titeln ovan från Gunnar Ekelöf, när jag lika gärna hade kunnat skriva Strunt.

När jag gick ut med hunden för ett par timmar sedan kom jag av skäl som jag inte kan redogöra för, då jag inte känner dem, att tänka på Sickan Carlsson. Jag tänkte då att ingen i dag ger sitt barn namnet Sickan. Namn är tidspräglade. Min barndoms alldagliga namn är nu ytterst ovanliga hos det uppväxande släktet. Mycket få barn ges namnet Torbjörn eller Torsten – eller för den delen Britta eller Ulla (och då inte bara av en önskan att låta barnet slippa oönskade rim). Sture, Sören och Sixten är också då vanliga, nu sällsynta namn. Jag själv växte å andra sidan upp och kände bara till en annan person med samma förnamn som jag, men för en 20 år sedan hette var och varannan pojke Daniel – åtminstone bland dem som inte i dopet inte fått namnet Mikael.

Vad kommer dessa namnmoden ifrån? Nu finns det en tendens att ge könsneutrala namn, som Lo, ja, nu kommer jag inte på de andra namnen av det slaget jag tänkte på nyss, men Kim, Mel och andra kortformer av längre namn hör dit. Ett antal engelska namn har blivit populära, men det är ju inget nytt – det fanns tider då fyra spelare i IFK Göteborg hette Glenn och tidigare, på 30-talet, fick små oskyldiga barn filmhjältars namn, som Hopalong eller Roy Rogers, och ännu tidigare fick en del bära namnet Valentino. En annan hjälte, av mindre utstuderat machoartat slag, som lever vidare hos barn som uppkallats efter honom är fil lic Ejnar Haglund, välkänd radioröst och allvetare. Han har själv för mig med uttalad stolthet berättat att han fått bevis på att såväl små gossar som små flickor fått namnet Filis, i olika stavningsvarianter, bildat efter hans av akademiskt obevandrade lyssnare som förnamn uppfattade titel.

Inga outtalade djupsinnigheter ligger i det som här skrivits – varför skulle vi plötsligt börja med sådant? Det är bara ett ärligt försök att redogöra för vad som kan röra sig i huvudet på en allmänt ostrukturerad nattvandrare på hundpromenad. Delvis hänger detta ihop, för nu kallas hundar för ur modet fallna namn, som Ludde, Sickan och Kurt.

Lämna en kommentar

Filed under Ankdammen, Kultur

När jag tog hem Davis Cup

I tisdags var jag åter på banan – eller för att vara riktigt uppriktig så satt jag på sidan om med en god vän och tittade på Stockholm Open.

Annat var det 1994 – närmare för 16 år sedan – då min vän Anders och jag verkligen var på banan i Moskva och hyllade det svenska Davis Cup-laget efter att de besegrat Ryssland med 4-1. Vår uppgift var att representera Skandia – det var på den tiden då Skandia fortfarande var ett försäkringsbolag – varför vår entré med några champagneflaskor inte gick att hejda. Muren hade ju fallit 5 år tidigare och det var öppet för kapitalet att inta banan – t.o.m. i Moskva.

Nu skall vi inte förhäva oss, utan äras den som äras bör, Stefan Edberg, Magnus Larsson, Jonas Björkman & Co, men utan vår insats , så hade inte det svenska Davis Cup-laget haft någon buckla att visa upp vid hemkomsten till Stockholm.
Visst hade, som sagt, muren fallit och Gorbatjovs glasnost börjat genomsyra det ryska samhället, men den ryska byråkratin var lika stelbent som tidigare, varför Davis Cup-laget förvägrades att föra ut pokalen ur landet. Det handlade nämligen i byråkratins ögon om en antikvitet och sådana fick endast föras ut ur landet av registrerade privatpersoner. Privatpersoner fanns det gott om, men igen var s.k. ”registrerad”. Det var då, genom hustruns anställning, SAS kom väl till pass. Jag sökte upp SAS stationschef, som lät registrera mig och därmed göra mig till legal innehavare av en antikvitet.
Som framgår av bilden (ovanstående) så handlade det inte om något som man checkade in den vanliga vägen, utan jag fick föra ut cupen som handbagage! Men eftersom SAS inte godkände att jag försökte stuva den i hatthyllan, fick jag istället lasta mitt s.k. ”handbagage” i lastrummet. Och vid framkomsten till Arlanda fick jag gå ut på plattan och hämta mitt ”pick och pack” assisterad av min vän Anders.
Mig veterligen så har jag aldrig blivit avregistrerad som registrerad ägare av Davis Cup-bucklan, men samtidigt har jag har aldrig försökt göra anspråk på pokalen. Antagligen skulle jag bara göra mig löjlig och dessutom gör mina ospatsiösa hemmaförhållanden  att den inte skulle passa in.

Om detta talade jag och min vän Anders om där vi satt på Stockholm Open-läktaren och mindes om tider som flytt.

1 kommentar

Filed under Kultur

Looking into the future

IC* the future

Idag har det varit söndagsmiddag, då hustrun och jag avhandlat vikten av historien.

Hon läser just nu Eyvind Jonssons mästerverk, Strändernas svall – (enl. många) – samtidigt som jag läser den nazistiske rustningsministern Albert Speers dagbok från en 20-årig vistelse på Spandaufängelset i Berlin. Två olika historiska perspektiv. Strändernas svall är en historia som bygger på antik tid, samtidigt som Speers dagbok bygger på en historisk tid, men där Speer försöker se framåt 20 år från sitt fängsel.
Detta gav upphov till ett meningsutbyte om historiekunskapens betydelse för människan. Hustru Lenas attityd till historien är något mer ambivalent än min – var går gränsen mellan ”kulturellt allmänbildad” som klassmarkör och verklig nytta med ett bakåtblickande perspektiv – än min egen där jag är historiskt intresserad och vill gärna se historien som en del i en oändlig process.
Naturligtvis är det en omöjlighet att återge alla vittra argument som kom oss emellan, men det hindrar inte att jag ser att jag fått något nytt att tänka på.
Är det så att historieämnet är en typ av självgenerarande process där faktakunskapen och kunskaper i ämnet skapar en status, mer än en nytta för nutidens människor? Jag är ganska övertygad om, efter vårt meningsutbyte, att en människa som svarar 1633 på frågan om Gustav II Adolfs dödsdag betraktas i allmänhetens ögon som obildad, men som samtidigt visar sig vara en framstående forskare på CERN i Schweiz betraktas ur ett helt annat perspektiv.

Min fråga, som blir hängande till jag träffar Daniel härnäst är den:  När slutar historien och när börjar framtiden?

P.S. Jag vet att jag har några historiker i läsekretsen. Kanske de kan ge svar på hustruns och mina egna funderingar.

* IC står för Intellectual Capital

1 kommentar

Filed under Kultur

Jäv till varje pris

Det har säkert inte förbigått någon läsare av dagsnyheter att nämndemannainstitutet är ifrågasatt på grund av jäv. Ett antal politiskt tillsatta ”domare” har mot bättre vetande – (?) – gjort att ett antal rättegångar antagligen måste göras om på grund av vad man skulle kunna kalla dubbla lojaliteter. (En fråga som jag ställer mig – görs inte alltid en genomgång av jävssituationen inför en rättegång?)

Men det var nu inte detta mina reflektioner handlar om denna lördagsmorgon. Efter att ha läst i SvD  hur det gick till när den norska Nobelkommitténs ordförande, Thorbjörn Jagland, dribblade igenom beslutet att ge EU årets fredspris, så undrar man om det inte kanske vore idé att ta om beslutetssammanträdet. Det visar sig nämligen att Jagland är tillika generalsekreterare i Europarådet.

Ja, jäv-lar!

Kommer prispengarna att gå i egen ficka dessutom? (SvD)

2 kommentarer

Filed under Kultur, Lärdomar och fördomar, Politik & samhälle