Kommisssion – en term på glid?

När hänsynen väger över

I veckan lämnade Bergwall-kommissionen in sin utredning till regeringen.
Klockan 12.30 lämnade kommissionen, som letts av professor Daniel Tarschys, av förståeliga skäl varit i elden mest hela dagen. Det gavs intervjuer och de flesta rösterna som kommenterade kommissionens arbete verkade nöjda, efter vad jag förstod … men när jag sedan lyssnade  till det kommenterade programmet i Sveriges Radios Studio ett, fyra och en halv timme senare, så lät hans utsaga annorlunda. Någonting måste ha hänt.

Jag läste de direkta nyhetsartiklarna artiklar  i via SvD.se, DN, Aftonbladet och Expressen vilka alla redogjorde för den kritik som riktades mot polisens utredare, åklagaren!, försvarsadvokaterna och psykiatrikerna. För alla som tog del av nyheterna stod det ganska klart vilka personer som var huvudmålen för kritikerna, men sedan när klockan slagit fem på eftermiddagen försvann alla anklagelser in i dimman och alla preciseringar avfärdades med svar som:
”Det har inte ingått i våra direktiv att utreda skuldfrågan”.

Det må så vara, men när ordet ”man” kom att vara av betydelse för allt vad som sades så anade jag en omsvängning i kommissionens uttalande. På några timmar hade ”man” kommit att kunna uttolkas som en diffus massa för vilken det kan finnas en kollektiv skuld. Ordet ”man” hade intagit den mest svenska position man kan tänka sig. Fel har begåtts, men ingen kan – eller bör – göras ansvarig för det som inträffat. Förtroendet för de rättsvårdande institutionerna måste skyddas i alla väder.
Men visst känns det konstigt att en kommission i direktiven fråntagits rätten att utreda skuldfrågan i en affär som är så in i detalj beskriven – att peka ut de skyldiga men med reservationen att inte uttala deras namn.
(Det pittoreska i hela det här skådespelet är att både åklagare Christer van der Kwast och polisens utredare, Seppo Penttinen, tydligen uppfattat sig som delar av ”man”.)

P.S.
I Wikipedia kan man läsa definitionen av vad som menas med en kommission.
Kommission är ett ord med två betydelser. Dels avses en nämnd som bildats för ett visst projekt, till exempel en utredning, men det kan också innebära att köpa eller sälja något för annans räkning, se därom kommissionär.

 

 

Dr Murke … igen!

Nobelpristagaren  i litteratur Heinrich Böll har skrivit många läsvärt varav kanske den mest kända titeln Doktor Murkes samlade tystnad, som ingick i en novellsamling. För den som mot förmodan inte läst detta aktstycke kan jag kort återge att novellen handlar om en Dr Murke som arbetar på en radiostation och har en mycket märklig egenhet –  Han samlar på tystnad. Han klipper i banden där det förkommer absolut tystnad, suckar, tankeljud, pauser, m.m m.m. Alla dessa små fragment samlar han sedan i en burk, som han sedan klistrar ihop, tar med hem och lyssnar till.
Det visar sig dock att det inte blir så mycket att lyssna till, eftersom doktor Murke, som han konstaterar … ”det är ju inte så ofta det hålls tyst i radion”.

Jag vill nu inte påstå att jag har några sådana egenheter, men det är inte utan att det kliar i fingrarna för att göra detsamma – att klippa i programmen, men nu skulle motivet vara det motsatta. Jag skulle inte samla på tystnad, utan istället, på allt onödigt som sägs i Sveriges Radio – och då speciellt i ”den talade kanalen”.
Jag har nämligen kunnat konstatera att jag, likt dr Murke blir bestulen på en massa tid då jag skall lyssna till ett program.

Innan det önskade programmet kommer till tals informeras jag och övriga lyssnare av s.k. trailers som gör reklam för kommande program. Och räcker det inte med denna information så hänvisas man till att läsa mer på radions hemsida eller att man kan höra programmet igen via Sveriges Radios egen podradion. Efter cirka fem minuter så får man äntligen lyssna till det program. När så det rumphuggna programmet tar slut så får man reda på vem som varit tekniker och vem som var producent för sändningen, för att sedan avrundas med ett  … och själv heter jag …
Som värst blir denna tidsstöld i och kring de utvidgade nyhetsprogrammen, där tydligen de olika reportrarna sitter i samma studio, för såvitt inte man kopplas över till SMHI i Norrköping. Så här kan det låta  Nyhetsmorgon:
Välkomna skall ni vara till P1-morgon denna morgon … och själv heter jag Johar Bendjelloul … och vad handlar Dagens eko om denna morgon, jag frågar dig Anna Härnek … och sedan Anna Härnek presenterat sin löpsedel kommer herr Bendjelloul in i bilden och frågar vad det skall bli för väder?  … Jaha tack, och här är SMHI i Norrköping med Lisa Nilsson vid mikrofonen.
Och efter programmet  kommer harangen om morgonens tekniker har varit …  och producent för programmet var … och själv heter jag Johar Bendjelloul.

Nu skall jag inte filosofera, men det är inte utan att jag funderar över denna namnsjuka. Har den existensiell grund – folk vill göra sig odödliga – eller handlar det om en släng av den florerande kändissjukan? Eller är det månne ett sätt att göra programmen

Tänk er följande avannonsering för cirka 50 år sedan: ”du har nu lyssnat Barnens Brevlåda – tekniker har varit … och producent för programmet är … och själv heter jag Sven Jerring.

Innan jag blir så egen som doktor Murke och börjar räkna hur många sändningstimmar som jag lyssnar helt i onödan hoppas jag att någon klok människa därute i etern kan ge mig en förklaring varför all denna namngivning och reklam för Sveriges Radios kommande förehavanden?