När debattklimatet går snett

Sverige är ett mycket litet land.
Så litet så att varje avvikelse från det normala kan ses som ”en fara för vår demokrati”.
Lika fullt kan samma avvikelse förorsaka ett rabalder om någon blivit kränkt.
Den som tidigare såg sig ha ett tolkningsföreträde kan idag bli betraktad som fascist, nazist eller rasist i utan att ”samhället” reagerar nämnvärt.
Jag tänker ofta på mina föräldrar, som vid här laget skulle ha varit dryga 100 år – jag kan inte ens i min vildaste fantasi kunna tänka mig att de skulle uppfattats som vita svenskar. Idag ett skällsord. De ingick naturligt i en gemenskap i vilken man på sin höjd kunde notera visst geografiskt ursprung. Närmaste granngården gick under beteckningen ”Skåningen”. En annan omtalades som ”Thustruparn”. Men fortfarande var även de inkluderade i det svenska samhället.
Sedermera; visst har det svenska samhället drygats ut med flyktingar från Estland, Lettland och Litauen, men även dessa blev mer eller mindre inkluderade ganska omgående, men så kom den kraftiga arbetsinvandringen från Finland och Italien. Och fördomarna började frodas i takt med segregationen. Finnarna söp och drog kniv, samtidigt som italienarna drack rödvin och sparkade fotboll.
Men de arbetade!

Sett över tid handlade 50- och 60-talet bara om ren arbetskraftsinvandring, men sedan 70-talet handlade mest om politiska flytningar från Sydamerika, Mellanöstern, Balkan och andra oroshärdar.
Visserligen har många ambitionerna att ”lyckas”, men tyvärr har samhället börjat spricka på alla ledder.
Detta i kombination med att våra politiker numer drar s.k. ”röda streck” både här och där har gett begreppet Inkludering en helt omvänd bild. Inkludering är något som skapas ovanifrån av politiker, media, m.fl. i kombination – det är inte längre en naturlig process.

Eftersom folket – läs det svenska – vilka de nu är inte längre deltar i den största omvandlingsprocessen som kan skådas så får politikerna skörda det de sått. Och ordet är split.
Någon förvånad?

Välkommen till Gamla Guppsala – jo ni läser rätt!

Regins väg är en liten gatstump som slingrar sig genom Gamla Uppsala – observera att hela gatunätet bär namn som påminner om vårt fornnordiska arv efter Odin,Tor, Frej, Nanna, Mimer m.fl.
Det låter storvulet, men sanningen är bara den att gatorna (ursäkta vägarna) börjar bli lika bortglömda som den svenska historien.
Så här, efter ett halvsekel konstaterar jag att vägen ligger kvar – men mer är det inte. Efter ett otal vattenläckor, kabeldragningar, anslutningar till nybyggda hus samt ett lagade s.k. potthål börjar gatan likna månens yta. Till yttermera visso är Regins väg en del av den gamla landsvägen, Vaksalavägen, varför man fortfarande kan skönja de gamla dikesrenarna.
Tyvärr finns inga anteckningar om när den gamla landsvägen fick permanent beläggning, men det bör handla om för mer än 50 år sedan och därefter har det bara lappats och lagats.

Alltsedan kommunen börjat med nymodigheten att skapa artificiella farthinder på Österleden föddes begreppet ”Gamla Guppsala” i mitt huvud – ett begrepp som nu bör kunna appliceras på Regins väg under namnet Gamlaguppsalagatan. Gatstumpen kommer antagligen inte bli en turistattraktion likt närliggande Uppsala högar, men kan kanske ändå komma att bli ett monument över samhällets oförmåga att vårda sitt kapital.

Äntligen sopptömning

Idag är det söndagen efter valdagen.
Hej, vad tiden går!
Idag är det alltså etthundrasextioåtta timmar senare och jag gläds åt att jag förhoppningsvis kommer att få uppleva en förändring i det politiska livet. Inte för att jag tror att det kommer bli några större förändringar, men det som jag gläds åt är en förhoppning som jag när – att det politiska språket kommer att förändras.
Jag har levt med ett politiskt intresse under mer än 55 år och träffat många vänner med olika partipreferenser, men aldrig har jag varit med en sådan arrogant och hånfull ton i en valrörelse, som i den senast genomlidna.
Kanske är det sociala medier, gemene mans sopkompost, som är den största orsaken. Mediet där direkta avarter av all mänsklig tankeförmåga frodas .
Men tyvärr har även seriösa journalister och etablerade politiker triggats att delta.

Jag vet inte vad som tagit åt statsråd som Morgan Johansson och Annika Strandhäll när de utför rena förlöpningar på på twitter – denna sanitära olägenhet? Tror de att man skapar sympatier för socialdemokratisk politik? Tror de att skapar respekt för sina ämbeten? Eller vill man kanske markera sin upphöjdhet över ”gemene” man, i tron att man är något förmer?

Härvid är jag därför glad, sedan 168 timmar, att alla anhängare – och i synnerhet två personer – av det politiska språkets brutalisering får en möjlighet till att ta en paus.

Högertrafik. Eller kärringen mot strömmen

Länge har jag betraktat centerledaren Annie Lööf som en Laura i politiken.
Jag har försökt följa henne på hennes irrfärder, men oftast utan att förstå alla hennes vägval.
Hennes företrädare, Maud Olofsson, försökte under ett antal år vara med bygga upp en borgerlighet, som skulle vara enda möjligheten att matcha den mer eller mindre nedärvda socialdemokratien, men så, 2011, kom Annie Johansson – senare Lööf – in på banan och folk strömmade till för att betrakta den nya årsmodellen. Närmare 12 procent av svenskarna valde att beskåda henne.

Men sedan hände något. Den numer ”gamla” årsmodellen reducerade intresset till 8,6% vid 2018 års riksdagsval i vars valrörelse hon lovade att hon aldrig skulle medverka till en socialdemokratisk regering. Det här som hon började vingla och styra in mot den ”breda mitten” i tron om att alla andra också skulle välja hennes väg. Syftet var att köra om borgarbrackorna och söka tränga Åkessons ekipage av vägen. Det kanske mest intressanta var att denna senaste, lilla högerstyrda bil accelererade från henne ungefär samtidigt som hon debuterade på den politiska banan. (Från 5 till 20 procent på 10 år.)
Allt det här är nu historia och som alla vet så leder nu hennes argaste antagonist hennes väg mot framtiden.
Men vad har då hänt med kärringen mot strömmen. Hon körde sin skapelse i hopp om att få draghjälp av racets äldsta ekipage, men kom därvid att möta två vänsterstyrda åkdon och tvingades därvid ner i diket – i fel körriktning!

Sopsortering

Nu är det bara 4 dagar kvar till soptömningen.
Redan i förra veckan var alla mina sopkärl överfulla.
Jag hade inte plats för mer politisk avfall – framför allt kärlet för ”brännbart” kändes som överfullt redan i början av augusti.
Visserligen hade vi som är vana att sopsortera fått en andhämtningspaus efter Almedalsveckan, men så fort våra politiker vilat upp sig någotsånär, så började överbuden att förorena den politiska debatten.
Jag vet inte hur många gånger jag fått slänga ”längre straff” eller ”fler poliser än nånsin”, ”SD är nazister” osv.
Det politiska språket handlar mest om s.k. skitprat, men än så långe har inga miljöaktivister tagit tag i den typen av koldioxidutsläpp även om det borde tillhöra något av ”de lägst hängande frukterna” (sic!).
Jag har läst någonstans att siffran för den globala folkmängden ligger kring 7,4 miljarder människor som andas ut 2,8 miljarder ton koldioxid per år eller lika mycket koldioxid som kornas matsmältning. Detta är naturligtvis inget argument för människor att hålla tyst, men nog kan jag drömma om att man kunde filtrera bort en massa skitprat. Lite mer av sopsortering kunde kanske generera, inte bara ett något minskat koldioxidutsläpp, utan även lite mer plats för sakinnehåll i sopkärlen. Kanske till och med att vissa kloka tankar kan återvinnas.
Men då måste debatten tillföras ytterligare kraft.
Inte bara fler sopkärl!
Däri ligger kärnan!

Ombytta roller – ett drömspel

Personerna:

Magdalena: Magdalena Andersson
Anders: Anders Ygeman
Peter: Peter Hultqvist
En statist: Susanna Gideonsson

Scenen: Ett rum på Sveavägen 68, dagen innan söndagens presskonferens

Statisten
Men nu får ni väl skärpa er. Har har vi skickat 30 miljoner till er och vad blir resultatet. Nazisterna tar ju fortfarande våra medlemmar.

Peter
Äh var tyst om jag får be. Det är inte pengar vi behöver. Vi behöver idéer om hur vi skall få stopp på SD. Ju mer vi pratar skit om dom – så blir dom bara större … ja, till och med större än Kristerssons parti.

Magdalena
Ja, men det är väl bra. Att Moderaterna blir lillebror … ha, ha! Lillebror försöker bli statsminister.

Anders
Men fattar du ingenting? Som Susanna säger. Det är ju en dag imorgon också och hon tappar medlemmar varje dag. Och till nästa val 2026 kanske hon inte har några medlemmar … och då får vi inte ens 30 millar som idag.

Magdalena
Det var väldigt vad kaxig du blivit då. Du ska betänka att du kanske inte finns med efter den 11:e september …

Anders
Jo … men jag tänker långsiktigt … …

Magdalena
Långsiktigt … du långsiktigt … tillåt mig le! Du vet väl inte vad som menas med långsiktigt, du som varit ute i kylan. Det kanske inte finns någonstans för dig att komma tillbaka till. Och framför allt långsiktigt är bara ett ord som vi använder utanför de här väggarna.

Statisten
Sluta bråka nu. Ni vet lika bra som jag att mina medlemmar inte vill ha någon konkurrens utifrån och det har Jimmie förstått. Om vi kallar medlemmarna som lämnat mig för nazister, så skiter väl dom i det. Huvudsaken är att dom får mer i plånboken. Och om ni inte passar er så kanske vi kommer att skicka pengar till valfläsket till SD nästa val. Har ni tänkt på det?

Magdalena
Du menar alltså att SD skulle bli det nya arbetarpartiet?

Statisten
Precis som vad håller på att hända. Vi har tagit över SD:s politik och nu håller dom på att ta över vår.

Magdalena
Jaha. Och vad tycker du att vi ska göra nu?

Statisten
Inte vet jag.

Magdalena
Men du då Peter? Du har ju inte sagt ett enda ljud.

Peter
… … Ä…um …jag säger ingenting så har jag ingenting sagt. Men jag kan inte tänka mig att ändra mig än en gång. Kanske vi ska strunta i politiken och ägna oss åt världspolitiken i stället. Varför inte sammankalla till en presskonferens och visa Putin vem det är som bestämmer här i Sverige.

Statisten, Magdalena, Anders gemensamt.
Sch Peter. Stäng dörren!

Svinhugg går igen

Nu sitter jag och väntar på att MSB skall gå ut med en landsomfattande varning. Meddelandet brukar följas upp av ett råd att gå inomhus, stänga fönster och dörrar samt lyssna till radio.
Det är precis allt det som inte är aktuellt inför nästa vecka. Varningen bör istället åtföljas av rådet; slå av alla radio- och TV-apparater för nu är det sista veckan för all valpropaganda. Invektiven kommer att hagla över meningsmotståndarna. Inga väsentligheter kommer att yppas utan lögnen kommer att bli det mest utmärkande i allt vad som kommer att sägas. Det enda som kanske kommer att vara intressant är vem som kommer att leka Herre på täppan – antagligen (S) – och vem som skall utses till strykpojke – antagligen (SD). Egentligen lär det handla om LO vs SD, eftersom det är här som kampen om medelklassen kommer att stå.
Att sen C kommer att stämma in i klagokören gentemot SD kommer att kännas som en andeviskning i filttofflor i jämförelse med S:s kampanj. Men det är ju inte så mycket mer C kan producera.
Resterande partier – V, Mp, L, M och KD – får så snällt bänka sig vid ringside och bevittna den nya grenen – politisk boxning – där endast slag under bältet räknas.