Monthly Archives: april 2012

Nedräkningen har börjat

Man har sett det ett tag nu. Studenternas – och en hel del andras – förberedelser för lärdomsåret stora tilldragelse: valborg. Om jag förstått den nya terminologin rätt, så har vi på grund av almanackans utseende haft allt från förskvalborg, skvalborg och kvalborg till själva valborg. Här skulle jag kunna falla in i min yrkesroll och utgjuta mig över att det är valborg, med litet v, som firas på sista april, Valborg med stort V har namnsdag första maj, men det ger jag en god dag.

Som hundägare ser man inte på samma sätt fram emot valborgsfirandet, i alla fall om man har sina promenadstråk i och kring Engelska parken, Observatorieparken och det som nu heter Ekonomikumparken. Där har kommunala arbetsinsatser av gigantiska mått redan gjorts, sopkärl, bajamajor och återvinningscontainrar har ställts ut i den, förmodligen, fåfänga förhoppningen att studenterna där skall kasta sina picknickrester, och gärna i rätt kärl. Låt mig säga att jag sett exempel på att picknickörerna inte helt ut lyckats förmå tyda symboler och texter utan att det stått högar av engångsgrillar och kycklingrester nedanför och sticka ut ur de överfyllda kärlen för återvinningsbart glas i olika färger.

Hundarna tycker att detta är underbart – efteråt I parkerna finns ypperliga tillgångar att dryga ut den vanliga, trista hundmatsmenyn med: kvarlämnat franskbröd, pizzabitar och potatissalad, men tyvärr också kycklingben, som hussar och mattar sedan får försöka gräva fram ur sina skyddslingars käftar, mycket mot dessas uttryckliga önskningar. För jyckarna bryr sig i sin iver föga om att söndertuggade kycklingben har en menlig inverkan på mag- och tarmsystemet – lika lite som deponenterna alltid fullt ut (om uttrycket medges) tagit till sig varningstexterna på flaskor, kartonger och cigarettpaket.

Men efter ett par dagars arbetsinsatser av kommunal personal, som gör ett fantastiskt jobb, och hundägare, som gör finliret: att plocka upp glassplitter på gräsytorna, så är parkerna åter fullt användbara för sitt vanliga ändamål: att ströva igenom på väg till och från akademiska och andra verksamheter och för hundar att rasa omkring i, på jakt efter kastade pinnar, bollar och frisbees.

Då är våren här på allvar.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

I fel forum

"vad gör du här?"

Idag har jag fått möjligheten att språka med en god vän , eftersom min ordinarie vandringskamrat temporärt blivit hospitaliserad.

Förhoppningsvis är han åter på banan imorgon då det är dags för en sammanfattning av den gångna – kanske lite väl dramatiska –  veckan.

Vad min gode vän och jag talade om är nog så spännande. Vi talade om  Mindcraft, om Quizzics och mycket, mycket annat. Det blev ett spännande samtal med många utvikningar, men helt i ”Fanerase”:s anda”. 

Men det är inget av detta som jag vill notera, utan fastmer en liten iakttagelse.

Min gode vän, låt oss kalla honom Leif Edvinsson, och jag tog en promenad i avvaktan på att få hämta hans barnbarn på dagis. Då vi kom innanför staketet till dagiset, så konstaterade vi att vi var något tidiga för ett avhämtande av Oscar – han heter så. Därvid föreslog jag att vi kunde gå och sätta oss på några små bänkar, som mest var avsedda för Oscar och hans gelikar. Vi hade väl suttit där cirka fem minuter, samtidigt som ett fåtal barn stojade omkring oss. Plötsligt (efterkonstruktion) var barnen försvunna och istället approcherades  vi av en manlig  daghemsanställd som vänligt men bestämt frågade oss:
– Vad gör ni här?
Och innan min gode vän hann svara så fortsatte den unge mannen:
– Är ni medvetna om att detta är ett dagis?
Nu gick det upp för mig. Jag och min gode vän satt inne på en dagisgård – båda två i god tro om vår oskuldsfullhet –  men med andra glasögon kunde betraktas som två fula gubbar. Men sedan min gode vän förklarat vårt ärende, så avlägsnade sig den unge mannen med en något ursäktande min.
Strax därefter invaderades gården och vi omringades av små frejdiga tvååringar som undrade:
– Vad gör du här?

En härlig upplevelse och heder åt den vaksamma personalen. För vem vet, vilka kufar jag och min gode vän kan vara.

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Vår tids Hamlet?

En annan föreställningJa, jag vet!
Jag borde veta bättre – jag är ju juristutbildad.
Men ändå …

Vad handlar Breivikrättegången om egentligen?
En person har direkt eller indirekt tagit livet av nära 80 personer, vilket han med viss stolthet vidimerar och i bakgrunden skymtar någon typ av manifest som bevekelsegrund för hans handlande. I mina, säkert som i många andras ögon, handlar det här om en tokig människa som har begått – och erkänt – allt det som läggs honom till last. Men ändå så skall man vända på varenda sten och visa upp att rättssamhället fungerar, även i sådana här extrema situationer.
(Tio veckor är avsatta för rättegången i Tingrätten – se SvD)

Men nu kommer det här som jag varnade för alldeles i början.
Jag kan inte hjälpa att jag känner en viss avsmak för hela det här skådespelet som pågår. Och hela tiden gnager en sådan där olustkänsla:
Varför allt detta ståhej kring ett så solklart rättsfall? Karln har uppsåtligen planerat och sedan dödat ett antal för honom okända offer – direkt eller indirekt. Vad finns det mer att utreda?
Nej, allt har kommit att handla om en sak – är karln tokig eller inte?
Och nu sitter vi där i situationen att en tokig människa får all uppmärksamhet han önskar. Han får spela ut kort som martyr, missförstådd medborgare, världsfrälsare m.m m.m.

Jag undrar bara i mitt stilla sinne – finns det inte andra sätt att hantera fenomenet Breivik?
Även om en summarisk rättegång kan kännas fel ur rättssäkerhetssynpunkt, så undrar jag ändå om man inte dragit det hela lite för långt.
Möjligen har jag förståelse för ”offrens” önskan om hämnd, att det kan tillgodoses, men även en sådan process skulle säkert kunnat genomföras genom direktkonfrontationer utan en omfattande rättegång.
Att sedan medierna möjligen skulle kunna tänka att lägga band på sina skriverier och vara något mer sparsmakade är nog mer ett önsketänkande, men om man tittar på den mediabevakning som vi får oss till livs – allt i realtid – så undrar man vem som kommer att gå segrande ur detta skådespel. (Se bara på de rikstäckande medierna: SvD, DN, Expressen, Aftonbladet, SVT  och deras rapportering.)

P.S. För mig är risken  att andra tokar ser en förebild i Breivik större än att medierna har något att vältra sig i. Medvetet har jag därför inte försökt definiera ordet ”tokig”.

1 kommentar

Filed under Medier

Journalistik och underhållning

Det är inte så ofta som man blir stolt över att räknas till journalistskrået. Journalister som individer kan vara bra, det finns flera exempel på det, men som skrå är de en enda stor prinsessa på en liten, liten ärta. Gud nåde den eller dem som kritiserar journalister och gud nåde den som kritiserar viss sorts journalistik. Då kommer hela artilleriet av stororden, som Torgny Lindgren skulle ha sagt: journalistisk integritet, allmänintresse och yttrandefrihet.

Därför känns det bra att emellanåt läsa något riktigt bra i dagstidningen, i detta fall DN. I söndags skrev Peter Wolodarski en söndagskrönika om Raoul Wallenberg och den svenska oviljan att tala om honom, fram till Göran Perssons tid. Det känns oväntat att läsa om – och hålla med om – att just Göran Persson innebar ett brott i den officiella svenska synen på Raoul Wallenberg. Jag tänker här inte referera artikeln, som gör sig bättre i sitt fulla format, men jag vill puffa lite för Östen Undéns och Olof Lagercrantz syn på saken. Undén var livrädd för att stöta sig med Sovjet och utbrast indignerad när familjen Wallenberg ifrågasatte den officiella sovjetiska versionen från den dåvarande utrikesministern Vysjinskij: ”Tror ni att Vysjinskij ljuger? Men det är ju oerhört”. Olof Lagercrantz, denne i många fall utmärkt begåvade människa som utrustats med en alldeles felvänd politisk kompass, skriver så sent som 1986 (!) om Wallenberg, som han ansåg som ett ofrivilligt offer för en kult, som syftade till att angrips Sovjet: ”Det hela har till enda syfte att hålla rysshatet vid liv,” Läs och förskräcks!

En annan DN-artikel som gjort mig glad är Johan Cronemans tv-krönika i lördagstidningen. Det han ondgör sig över är kanske av mindre vikt, det handlar om sport i tv, men han ger ord åt den irritation jag länge känt inför den infantilitet som kännetecknar hockeykommentatorn Niklas Wikegårds strömhopp av floskulösa grodor under framför allt hockeyslutspelet.”Wikegårds mansgriseri”, som Croneman så korrekt beskriver det. Grundfrågan är: Varför skall vi behöva stå ut med förhärligande av hockeyslagsmål och våldshockey, uttryckt i termer av att ”de spelar som kärringar” och att det ska vara mer ”stake” i den eller den spelaren och det önskvärda i att någon spelare skulle åka fram och köra ner klubban i halsen på en motspelare, bara för att det handlar om idrott? Varför är det naturligt att lägga kommentarerna på en mognadsnivå som passar in på en 11-åring, därtill en 11-åring som vill verka tuff?

För den som är intresserad kan också meddelas att jag på annan plats börjat en blogg, där jag, någorlunda anonymt och främst till egen uppbyggelse, skriver om erfarenheter av och funderingar kring min iråkade åkomma. Bloggen heter Kräftans vänkrets.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Medier, Politik & samhälle

Några stilla söndagstankar

”Dagen idag är en märvärdig sak, tänk, evighet fram och evighet bak.”
/Alf Henriksson/

Min hustrus senaste fluga är speleologi.
Många, (inklusive mig själv), skulle kunna tro att det har med spelberoende att göra, men det är henne fjärran –att spela alltså – även om begäret är detsamma. Knappt har vi kommit till Frankrike så åker kartan fram för att hon vill planera nästa aktivitet.

Det är lika bra att förklara begreppet speleologi innan man som läsare spårar fel. Begreppet kan översättas till svenska som ett samlingsbegrepp för grottforskning. Jag vet inte varifrån denna nymornade nyfikenhet stammar, men kanske det är ett substitut för hennes tidigare intresse för katedraler. Och företeelserna ligger ju faktiskt varandra nära till hands.
Hur som haver så har hennes entusiasm smittat av sig på mig själv och det efter att ha besökt en grotta, La Cocalière, i södra Frankrike.
(För att förstå min smitta kan man ju alltid titta på några bilder, så förstår man.) 

Visst blir jag imponerad av det kilometerlånga bergrummet som havet gröpt ur kalkstenen under årmiljoner och som sedan under de senaste 35 miljonerna år formats av sakta droppande vatten, men kanske det var en annan detalj som imponerade mest. Några små kräftdjur!

Jag kan inte redogöra för evolutionens gång, men i stora drag handlar det om små kräftdjur som blivit kvar i små dammar, cirka 50 meter under marknivån. De senaste årmiljonerna har de utvecklats där utan att se dagens ljus. Ingen pigmentering, inga synbara ögon – bara knappa halvcentimetern stora kräftdjur … men uppenbarligen mycket ljuskänsliga. När guiden i underjorden lyste med sin ficklampa på de små krypen, försökte de genast undkomma; in i dunklet. Självbevarelsedriften att leva fanns uppenbarligen. För vad?

Många var de tankar som for genom huvudet – framför allt existentiella.
Vad sorts liv är det, att under årmiljonerna sakta degenereras och att aldrig få se dagens ljus!
Det var under beskådande av detta fenomen som Alf Henrikssons livsfilosofiska klokskap dök upp i huvudet (se ovan).
Men samtidigt kunde jag höra amerikanska kreationister, som tror att allting är skapat, utbrista inför samma faktum:

– Our Lord– creator of everything – thinks of everything!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Hjärna? … men inget hjärta!

Någon gång på sjuttiotalet var jag och hustrun i New York. Jag minner mig idag om att vi såg på en lokal TV-kanal att men gripit en seriemördare som gick under namnet ”Son af Sam”, och som hade åtminstone sex människors liv på sitt samvete. Att han blev så uppmärksammad var att han endast gav sig på unga kvinnor och så kallade ”kärlekspar”. Men det som satt sig i minnet var en intervju i vilken man spårat en vapenhandlare som fick den enkla, men mycket journalistiska frågan:– If you sir … om ni vetat att det vapen ni sålde skulle kommit att användas för att avsluta sex människors liv – skulle ni då ha sålt vapnet till denne man, Son of Sam?

Denna fråga har jag burit på länge, men faktiskt var att den dök upp efter att ha tittat på Uppdrag gransknings reportage om TeliaSoneras verksamheter i det så kallade diktaturbältet – rester av de sönderfallna Sovjetunionen – där Telias ägarstruktur spelar en stor roll som redskap i diktaturernas kontroll av sina medborgare. Ett skakande reportage där två krafter ställs mot varandra – kapitalism i ett öppet samhälle mot kapitalism i ett slutet samhälle.
(Läs definitionen av Social Responsibility.) 

Ur detta dilemma försöker nu Teliachefen Lars Nyberg krypa ur situationen (Läs i DN) och säga att:
Vi blir självfallet också illa till mods över att de tjänster vi tillhandahåller inte bara ger möjlighet att kommunicera globalt, utan också ger risk för övergrepp mot grundläggande mänskliga rättigheter. Samtidigt måste vi vara tydliga med att det inte är telebolagen som bryter mot mänskliga rättigheter.
Däri måste man ge honom fullkomligt rätt. Det är inte telebolagen som bryter mot mänskliga rättigheter, men det hindrar naturligtvis inte att TeliaSonera har ett ansvar.

Likt vapenhandlaren i fallet ”Son of Sam” inte bröt mot några delstatslagar, att tillhandahålla vapen, så fanns i alla händelser ett ansvar för att inse att om man säljer vapen så kan de missbrukas. Följaktligen kunde den absurda frågan blivit relevant, om frågan framställts innan de sex morden begicks – och det är i den situationen TeliaSonera befinner sig nu.

Förstår inte herr Nyberg det?

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Welcome to my hometown

Och snart går tåget till Marsille fvb till flygplatsen Marignane.
Det skall bli spännande att komma hem, och då tänker jag inte på väder och vind och att vi fått en ny försvarsminister. Nej, det handlare om något mycket subtilare.
När vi åkte från Sverige för tre veckor sedan så var ett av de stora samtalsämnena – Slussens ombyggnad. Känslosvallen var höga – ja, så till den grad höga så att en av landets kulturprofiler avsade sig närmare bekantskap med sin hemstad.

På Arlanda välkomnas alla resenärer av ett antal gigantiska porträtt av kända svenska profiler under den gemensamma beteckningen ”Welcome to my hometown”. För tillfället kommer jag inte ihåg vilka som förärats att sitta på väggen i tunneln som leder oss alla ut i Schengens befriade land – det vill säga efter att man passerat … (ja, man kan undra), … men tydligen sitter – eller satt – Benny Andersson därstädes. men så gick något honom emot. Han ville nämligen inte acceptera att Slussen byggdes ut på ett för honom oacceptabelst sätt, varför han inte längre ville representera sin hemstad
”Ta ner skylten!” var hans korta budskap.

Huruvida detta nu är gjort återstår att se – jag har ju inte passerat tunneln på länge.
Men en sak har jag förstått.
Man skall ta sig själv på allvar!
Därför kommer jag nu att ta ståndpunkt i en brinnande fråga i min egen hemstad Uppsala – varför inte utbyggnaden av Seminarieparken. Och om inte utfallet faller mig på läppen, så skall jag genast begära att jag blir borttagen ur telefonkatalogen – Uppsaladelen!

A tout à l’ heure!

2 kommentarer

Filed under Kultur