Rotmos var nummer ett

images

Inte för att det betyder så mycket, men i den anekdot som Axel återger så lyder den åldrige mannens svar på Lars Madséns fråga om vad som varit viktigast för honom i livet: ”Rotmos, knulla och Donauwellen, i nu nämnd ordning!” I alla fall lyder historien så i den version som jag en gång berättade för Axel.

Att jag nu påpekar detta återspeglar inte bara min självpåtagna plikt att alltid berätta sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen, typ. Jag nämner det också som ett exempel på hur sexualitetens betydelse stundom överdrivs. Dessutom är det rätt roligt att korrigera andra, när man nu ändå vet bäst.

Men ingen av de tre livsavgörande faktorerna som den gamle mannen räknade upp är egentligen mätbar, så Axel har rätt, även om jag inte är helt säker på vad han menade. Det är  ju inte alltid så lätt att kommunicera, så det behövs ofta en stunds kaffedrickning på Konditori Fågelsången för att saker och ting skall klarna. Men det får anstå till nästa år. För tillfället återstår endast att upprepa: rotmos kom först!

Annonser

Happy new years!?

DownloadedFile

Endast enfalden kan acceptera följande resonemang:
– Hej på dej … hur mår du?
– Ja, jag mår bra …
– Men för hur många kronor då?
– ???!

Men om just den enfalden kan man läsa i en artikelserie i SvD som handlar om att åldras och om åldrandets gåta.
Jag menar nu inte att artikelserien som sådan är ointressant, samtidigt som jag reagerar över den enfald, av vilken vi låter oss bedras dagligen, och som bygger på det faktum att sanningen ligger i de faktorer som går att mäta. Ålder är en sådan. Alltsedan tidigt 1600-tal har vi genom kyrkobokföringen kunnat mäta svenskarnas medelåldersutveckling och sånt sätter sina spår. Fyrahundra år av obruten statistik är något som väger tungt, allra helst som vi kan slå oss för bröstet och spegla oss i historiens positiva utveckling. Men så finns det en baksida, eller rättare sagt faktorer som kommer i skymundan – ur ett existentiellt perspektiv.

Om vi sluter oss till det enkla faktum att allt som lever en dag kommer att dö – (någon däremot?) – och ser på livet som en process, finner snart att ålder är ett relativt, om än mätbart, begrepp. Sammanhangen framgår t.ex.. när man läser och låter livet speglas i skönlitteraturen – inte i en enda bok kan jag hitta en enda rad där livets gåtor handlar om att bli så gammal som möjligt. Nej … livet ges ett helt annat innehåll, om huruvida det är eller varit värt att leva. (Möjligen beaktar författare det tragiska i  att dö som alltför ung).
Men som vi alla vet så finns det starka krafter som mäter sin framgång i absoluta tal – jag tänker då primärt på sjukvården. Många är de patienter som dagligdags utsätts för ”vetenskapens” frammarsch, och jag har naturligtvis inget att invända, men nog skulle det vara något förlösande om man dessutom kunde börja mäta livskvalité – ett begrepp som bättre speglar vad livet innebär och som innebär så oändligt mycket mer.
Får jag därför föreslå lite mindre av enfald!
Gott Nytt År!

Sammanfattningsvis minner jag mig ett program där radioreportern Lars Madsén överrumplades i direktsändning av följande filosofiska uttalanden från en 104-årig äldre man:
– Vad beror det på att farbror blivit så gammal?
– Knulla, rotmos och Donauwellen … i nu nämnd ordning

P.S. Och som grädde på moset rapporterar DN att allt fler i demenssjukdomar.
Förra året dog 8 097 människor av någon form av demens (inklusive senilitet) – en ökning med mer än 32 procent jämfört med år 2001. Trenden har sannolikt att göra med en åldrande befolkning.

Protokoll från veckoavslutning

DownloadedFile
Som så ofta tyckte vi direkt efteråt att vi mest hade pladdrat, men vid närmare eftertanke kom vi fram till att vi betat av en del i alla fall: livet, döden, perspektivförskjutningar under olika faser av livet, varför vi kom att börja lyssna på jazzmusik och en del annat som jag nu glömt.

Äppelpaj med vaniljsås åt vi till kaffet, det var gott.

Egentligen borde jag sätta punkt där, eftersom ingen av frågorna är av karaktären att resonemangen i efterhand kan återges, möjligen med undantag för frågan om jazzmusik. Axel hade sett och hört Count Basie med orkester först ge konsert och sedan spela till dans på Folkets Park i Eskilstuna, mot vilket jag kunde kontra med att ha hört Louis Armstrong (och vi bibehåller vår barndoms uttal Loui, precis som Rex Mortons sköterska och flamma June uttala(de)s på svenska) i pjäshallarna på Lv 5 i Sundsvall och kunde spetsa till det med att tillägga att jag fick Louis Armstrongs autograf på programmet, när han och Welma Middleton skulle ner till Knaust i limousin efter konserten. Varför vi började lyssna på jazzmusik vet vi väl inte, det låg i den tidens kultur, även om Elvis och de andra rockarna vann de flesta av våra jämnårigas sinnen. I mitt fall var det äldre skolkamrater som spelade sina lp-skivor (något jag själv inte hade hört förut) i dagrum och rökrum (för dem som fick röka, vi andra kunde bjudas in och lyssna på skivspelaren som fanns där). Hemma spelades mest marscher (mina bröder) och schlager och evergreens (min syster) på vevgrammofonen. Axel lyssnade på Miles Davis under ett konfirmandläger, tillsammans med prästens son. Och sedan har det fortsatt med olika frekvens, i konkurrens med Beatles och annan samtida musik under studieåren.

Nostalgi var ett begrepp som genomsyrade mycket av det vi talade om, men inte av den kletiga det-var-bättre-förr-sorten. Vi tyckte  inte ens att vi var bättre förr. Vi enades dock om att det var bra att galoscher börjar bli inne igen men saknade varken dixiepjuck eller bottiner.

Frihet fordrar mod, mr President!

obama-cryingReuters

Visst är Amerika ett märkligt land? För några månader sedan följde vi det amerikanska presidentvalet där en del av uppståndelsen kretsade kring abortlagstiftningen och där abortförespråkarna kom att utmålas som mördare i den polariserade debatten.

Och visst är det en svår frågeställning att avgöra när ett mänskligt livs tillkomst startar och vem som råder över ett foster – mamman eller det ofödda barnet. Men så när barnet kommer till världen så  …  hux flux gäller plötsligt andra regler.  Samma personer som så hängivet arbetar för barns rätt till liv är inte sällan samtidigt anhängare till NRA  – en organisationen som bygger hela sin verksamhet på rätten för amerikanen i gemen  att bära dödsbringande vapen. Och de är inte få – vapnen alltså. Man räknar med att det finns cirka 300 miljoner!
Och nu har två av alla dessa vapen talat sitt tydliga språk

Här ligger 12 flickor och 8 pojkar i förskoleåldern på obduktionsborden och genast börjar man tala om motivet för gärningsmannens handlingar, när orsaken till tragedin är så uppenbar. Det finns helt sonika alltför mycket vapen i omlopp … 300 miljoner! Tänk er … 300 miljoner! (Och de möjliga motiven torde därmed bli lika många.)

Nu kanske man kan tänka sig att de flesta bössorna ligger orörda, men så är naturligtvis icke fallet. Åtminstone 86 gånger per dag faller en människa offer för ett skjutvapen. Tacka fasen för att man måste bära vapen för att försvara sig! (Jag utgår från NRA:s kodex att alla bär vapen, bara för att kunna försvara sig.)

I alla händelser så bevittnade jag igår en gråtande president som gjorde sig till tolk för ”nationens sorg” och talade till offrens föräldrar som förälder. Det låter stort och ädelt: – Våra hjärtan är krossade idag,  och fortsatte sedan att han och hans hustru Michelle ikväll skulle göra samma sak som alla andra föräldrar: ”Krama våra barn lite hårdare och berätta för dem att vi älskar dem”. Vilken cynism! Vilka barn trodde han offrens föräldrar skulle krama?
Är det inte dags att visa framfötterna och visa omvärlden att vapen är ingen lösning på medborgarnas problem? Eller skall även han, Obama,  framstå som en demagogisk vekling.
Courage mr President! Courage!

P.S. I januari 2011 fanns 1 981 617 vapenlicenser i Sverige och 615 277 innehavare.  Plus ett antal tusen illegala vapen.

Var det detta vi ville ha?

images

Egentligen borde man vara bättre förberedd om man skall ge sig på en koloss som EU, men man måste ändå få undra.

Var det ett överstatligt organ som kan gå in och detaljreglera det mesta som tidigare handhafts av de enskilda länderna som vi ville ha när vi röstade ja till EU-inträde? Och hur har det blivit på det här viset? Har vi fått vara med och bestämma? Har man ute i Europa tagit ställning till om de vill ha snus eller inte och gett sina ombud i EU-parlamentet i uppdrag att agera därefter eller är detta bara enskilda ledamöter som fått för sig att det åvilar dem att tillse att Europa blir snusfritt?

Själv har jag aldrig nyttjat snus men tycker att var och en kan få bestämma om de vill ägna sig åt det eller ej. Och min undran handlar inte om snuset, utan det är bara ett av många symtom på EU:s megalomani. Men någon kanske har svar på mina lätt retoriska fråga: Var det så här vi ville att EU skull bli?

Och är det inte lite betecknande att det just är norrmännen, som valt att stå utanför EU, som tog sig för att ge EU Nobels fredspris?

Så ni skräms!

Bild 2

Igår träffade jag en god vän, visserligen i en något stimmig miljö, och vi resonerade kort om de larmrapporter som olika typer av klimatologer ger ifrån sig och jag hann uppfatta att min vän förskräcktes över att deras utsagor gör att människor blir rädda. Det var då jag kom att på den engelske författaren  Alexander Pope (1688 – 1744) – han som myntade den, i mina öron, litet diffusa sentensen A little knowledge is a dangerous thing!
Jag förstår vad han menar, men samtidigt är det ett lustigt uttalande. Man kan tolka det som att kunskap överhuvudtaget skall användas med moderation och bara av dem som kan och förstår – vilka det nu är?

Själv brukar jag tala om tre nivåer av kunskap genom att använda mig av metaforen växellåda.

  1. Alla som kör ett fordon använder sig av en växellåda.
  2. Går växellådan sönder måste man ha kunskap för att kunna laga den.
  3. Och så finns det de som konstruerar växellådor.

Hur jag nu skall överföra denna metafor på kunskap i allmänhet är en fråga som jag sliter allt som oftast – en tes som bygger på att nivå 3 och nivå 2 bygger på förtroende. Och har nivå 1 inte förtroende för ”den yttersta kunskapen”, då skapas en osäkerhet och en rädsla.
Som exempel – denna morgon då jag fick ett mail med en artikel från en annan vän – professor Otto Cars – som istället för att förlusta sig, arbetar för mänsklighetens överlevnad. Men som han skräms!  Men jag blir inte rädd, för jag har förtroende för de som befinner sig på nivå 3. (Läs hans artikel så förstår ni!)

Men nu åter till mitt bryderi och Alexander Pope.
Å ena sidan; har ”den yttersta kunskapen” rätt att skrämma oss, ganska ignoranta medborgare, och hur skall vi förhålla oss till densamma. Om forskarna ser det som vi inte ser, skall de då förhålla sig passiva. Svaret är enkelt – Naturligtvis inte!
Antibiotikaanvändningens följder har hela tiden varit kända – ända sedan tidigt 40-tal då Alexander Flemming själv varnade för effekterna – men läkare, patienter, politiker har inte varit tillräckligt rädda. Men nu står vi alla vid vägs ände och måste ta rädslan på fullt allvar. Med andra ord; samtliga 3 nivåerna är uppfyllda och nu drabbar hoten oss alla.

Å andra sidan har vi ett annat hot – klimathotet – där förhållandet är annorlunda och där ”den yttersta kunskapen” är delad. I alla fall på nivå 3 i den ovan nämnda metaforen. (Jag vet att jag sticker ut hakan … ”för alla vet ju!”). Och när den yttersta kunskapen är delad så bygger nivå 2 vidare på den osäkra grund – se bara på två så vitt skilda synsätt som SvD uppvisat under den gångna veckan. Två debattörer, Anders Wijkman och Johan Rockström, ser framtiden på sitt sätt och Lydiah Wålsten ser det ur ett annat perspektiv.

Och om det nu är så att nivå 3 är oense och nivå 2 är mer eller mindre rädda, så kanske det inte är så underligt att vi på nivå 1 blir osäkra – och rädda!

Är det alltså så att för lite kunskap är det som är boven i dramat?
Jag sliter med frågan.

Trångsynt princip.

 

Bild 2I dagens husorgan hittade jag en liten notis som förde tankarna till våra bloggkategorier ”Dumt fôlk” och/eller ”Ankdammen”.
Det handlade om liten notis som löd ”Fel sänglucka kostar en miljon”. Naturligtvis var det själva ordet ”sänglucka” som fångade mitt intresse – handlade det om en sanitär innovation för åldringsvården; en automatisk ”bomblucka” som gjorde att personal kunde användas för mer vårdande uppgifter? Men ack nej. Det lilla TT-meddelandet förde mig till Helsingborgs Dagblad och då förstod jag att det inte handlade om en lucka utan fastmer om ett alltför begränsat mellanrum mellan ett antal sjukhussängar. Mindre än 80 centimeter får det inte vara.
Ja; jag förstår allt det där med arbetsmiljö och så, men idiotin för mig är följderna av Arbetsmiljöverkets inspektion. Jag ser framför mig ett antal nitiska tjänstemän på Arbetsmiljöverket, som med måttband i högsta hugg, uppmätt något som kan betraktas som motsatsen till att ”nu är måttet rågat”. Mellanrummet mellan sängarna renderar Helsingborgs lasarett ett vite om 1 miljon kronor! Och varifrån skall dessa pengar tas – jo, från vården naturligtvis. Och sjukhuschefen Lisbeth Cederwald tycker att det mycket pengar. För mycket pengar!
Jag kan inte annat säga än Grattis Arbetsmiljöverket!
Att summan av kardemumman antagligen blir än trängre utrymmen, alternativ längre sjukhusköer, bekommer säkert inte dessa tjänstemän – huvudsaken är att principerna får råda. Kanske är det måttet mellan öronen på Arbetsmiljöverkets tjänstemän som är själva problemet.
Man dömer ut ett vite som tredje man skall straffas för.

Kan någon förklara logiken?

 

Jag – en EU-medborgare?

images-1

I morse läste jag en intressant kolumn författad av SvD-medarbetaren Ola Wong, som inspirerade till att fundera över frågan:
Jag – en EU-medborgare?

Jag har under många år funderat över det demokratisk underskottet vad gäller representationen i Europaparlamentet.
Först och främst handlar det om att förstå hur EU fungerar och vilka är det som styr egentligen. Frågor om Ministerrådet, EU-kommissionen, EU-parlamentet, Barossos och Rumpnissens –vad han nu heter … ja, sammantaget, vad har de för inflytande på vårt dagliga liv?
Min och alla andra medborgares bidrag är att rösta och vi var 45% av de röstberättigade som deltog senast år 2009. Detta kan jämföras med valdeltagandet i det allmänna valet till riksdagen – 85%. Man kan nästan få intrycket av att vi uppfattar riksdagsvalet dubbelt så betydelsefullt som valet till EU-parlamentet. Och är det så att vi springer till valurnorna vid riksdagsvalen i tron att vi deltar i en demokratisk process?
Att undersöka vikten mellan de olika församlingarna är naturligtvis en omöjlighet, varför jag ställde min fråga till RUT – (riksdagens utredningstjänst).
Jag skrev: Har försökt läsa in mig på balansen mellan det svenska och det europeiska parlamentet. Finns någon viktning gjord om inflytandet av resp. parlaments beslut/lagstiftning? Förenklat – hur stor del av alla fattade beslut/lagstiftning avgörs i Sveriges
Och svar – det fick jag!* (se nedan)

Som ni förstår så är det en omöjlighet att studera in allt material, men mina ögon fastnade på en specifik kvantitativ studie avseende EU:s påverkan på nationell rätt och som gällde tyska förhållanden. Slutsatsen av jämförelsen är att 84% (!) av den totala författningsmassan kom från Bryssel, medan bara 16% (!) hade sitt ursprung i Berlin. Och om metoden  applicerades på svenska skulle förhållandet mellan  EU-rättsakter och svensk lag var 62.1% gentemot 37.9%.

Jag skall naturligtvis inte föregripa dig – du som läsare av nedanstående information – din analys och slutledning, men som några ord på vägen vill jag vidarebefordra Tage Danielssons visdom:

Med en åsikt man har är det föga bevänt
om den delas av mindre än 50 %.

*I Eur-lex, EU:s ingång till EU-rätten finns statistik över EU:s lagstiftning. Där kan du se hur stor andel av lagstiftningen som Europaparlamentet är medbeslutande till:http://eur-lex.europa.eu/Stats.do?context=legislative&ihmlang=sv <http://eur-lex.europa.eu/Stats.do?context=legislative&amp;ihmlang=sv> Europaparlamentets har också en hel del egen statistik (eng):http://www.europarl.europa.eu/sed/statistics.do <http://www.europarl.europa.eu/sed/statistics.do> Det finns några studier där man har försökt att ta reda på hur stor andel av svensk lagstiftning som härrör från EU. Se till exempel sidorna 20-38 i följande rapport från Svenska institutet för europapolitiska studier (pdf): http://www.sieps.se/sites/default/files/2012_2op.pdf <http://www.sieps.se/sites/default/files/2012_2op.pdf> I rapporten refereras till några studier som gjorts tidigare. Dessa finns tillgängliga via nätet eller biblioteket.


			

En genres död?

images

Jag vet inte varför jag kom att läsa både understreckare och en recension i SvD denna morgon, men kanske det berodde på yttertemperaturen – -19 grader i Gamla Uppsala. Visst läser jag understreckare i SvD då och då, men det skall till något alldeles extra eftersom det initialt känns som att läsa Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” varenda gång jag ser den. För våra tider; den oortodoxa layouten – nästan som Neue Zürcher Zeitung – inte en bild … bara text, text och åter text.
Jag skall nu inte recensera dagen understreckare, men frapperades av hurusom en herr Eriksson – en för mig ganska okänd auktoritet – sågar herrskapet Sjöwall/ Wahlöö jäms med fotknölarna. Dessa våra deckarikoner fick omdömen som jag vet inte om de förtjänade demsamma, men det intressanta var att det överhuvudtaget höjdes en enskild röst mot deras upphöjda status i det strömlinjeformade landet Sverige, där deckarlitteraturen kommit att bli den enda accepterade kulturyttringen hos bokförläggare och våra vanligaste kulturskribenter. (Herr Eriksson kommer säkerligen att få på moppe för detta sitt tilltag.)

Men det som jag studsade mest inför var att i samma upplaga recenserades ett annat ikoniserat par – Alexandra och Alexander Ahndoril som ger ut sina alster under pseudonymen Lars Kepler. Jag kan inte hitta ett synonymt begrepp till ”jäms med fotknölarna” men en bit under fotsulorna kanske skulle kunna vara ett relevant omdöme av recensentens omdöme.
Men även här har jag inget att tillägga, mer än att konstatera att det kanske är så att understreckarn och recensionen sammantaget handlar om en trend –deckargenren har nått sin botten!

Ytterligare en iakttagelse skulle kunna vara årets Augustprisvinnare – Göran Rosenberg – som framträder med äkthet och realism, men med samma förtecken företrädarna i deckargenren– död, elände och mänskligt tillkortakommande …

Fiktionen är död … leve realismen!