När syret tar slut i sandlådan … …

Med en illa förtäckt gäspning läser jag i dagens SvD om ”Trumpnissarna i Bagdad” och deras framfart och kan därvid inte annat att ställa samma fråga som Astrids Lindgrens rumpnissar
– Vofoo gör di på detta viset?

… … eller ge möjlighet till det svåra samtalet.

Alltsedan jag fått en etymologisk förklaring av ordet dilemma som varande liktydigt med två horn har just den bilden hjälpt mig att inse begreppets djupare innebörd. Visst har jag väldigt ofta stött på bryderiet som, tes – antites – syntes. Men tyvärr har den analysen en förmåga att endast rinna ut i att syntesen skapar en ny tes – en ny antites, som blir till en ny syntes … och så pågår det i all oändlighet.
Bilden av två horn känns däremot mer drastisk och uppmanar att välja väg – vilket av hornen skall utmanaren spetsas på.
Man kan föreställa sig tjuren som står frustande framför oss; beredd till anfall – vad gör vi då?
Höger horn – nej vänster horn?
Följande dilemma spelas nu alltså upp framför oss. Det ena hornet kan betecknas som ”Koranbränning” det andra som åsiktsfrihet, dock med samma förtecken –– värderingar och normer.

Den grundläggande förutsättningen för att komma vidare måste i det läget vara att föra det svåra samtalet, vilket förutsätter tre grundbultar:

Samtalen skall ske i slutna rum, ostört och med en tidsram.
Men se; vad händer då.
En massa förståsigpåare vet nu hur allt skall lösas till allas bästa.

Därför vädjar jag!
Låt dem som äger problemen lösa dem.
Jag har fullt förtroende för svensk diplomati.

Ständigt denne Greider

Greiders lilla egna brasa

Jag är just ingen stor följare av författaren, poeten, debattören och journalisten – men allra minst chefredaktören Göran Greider – av olika anledningar. Primärt för att han är så förutsägbar i sina utsagor. Ett bra exempel torde vara hans senaste twitter där han, med anspelning  på tidens debatt om Koranbränning, uttrycker följande:
Funderar på att i min trädgård bränna ett exemplar av Tidöavtalet som jag har utskrivet.
 
Så uttrycker sig alltså en chefredaktör för Dalademokraten, som i ett samtidigt ledarstick i samma tidning uttrycker åsikten att det är dårar och idioter som sysslar med bokbål. 
Jag är naturligtvis beredd att hålla med honom i sak, men att han sedan vill förlika sig med detsamma i egen handling, måtte väl ha förundrat mången läsare av DD.

Att Göran Greider tappar fattningen när han vill likställa Tidöavtalet med föremålet för tidens bokbål känns tvivelaktigt ur ett demokratiskt perspektiv, men det föresvävar tydligen in Göran Greider, för när en cyklop vill spy ut sin galla, då finns det inga gränser.