Monthly Archives: augusti 2017

Välkommen tillbaka … till framtiden

4.png
Många är det i dagarna som återvänt från en längre semester – och till ett långt yrkesliv!
Kanske ett konstigt sätt att hälsa välkommen tillbaka på , men samtidigt som jag skulle skriva på bloggen damp det ned ett meddelande från MITSloan*, som handlade om framtidens yrkesliv ur ett kvantitativt perspektiv.
Kvantitativt?
Ja, artikeln behandlade en käpphäst – en av många –  som min arbetsgivare, försäkringsbolaget Skandia, drev redan för många år sedan. Vi konstaterade redan i mitten av 90-talet att människor levde längre men ville arbeta kortare tid. Vårt budskap var därför att få organisationer att ta hand om de utmaningar som längre livslängd skulle ge. Men få ville lyssna. Kanske var Skandia fel avsändare – vi talade i egen sak.
Sedan kom dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt och vill lyfta frågan cirka 15 år senare. Han förutspådde att svenskarna kanske måste arbeta till 75 års ålder, om vi ville ha bibehållen välfärdsstandard. Och visst kommer man ihåg hur han fick löpa gatlopp för detta uppkast.  Det var provocerande att bara prata om att höjd pensionsåldern.

Men nu tycks alltså det finns en global ökad medvetenhet om att ökad livslängd kommer att få stora konsekvenser för hur människor hanterar sina arbetsliv och karriärer. Om vi fortsättningsvis måste utbilda oss till 30 års ålder och sedan spela golf från 60, så lär inte ekvationen gå ihop med den stigande levnadsåldern. (Cirka dryga 20 år som pensionärer i dagens läge.)
Dagens fyrtioåringar kommer sannolikt att få arbeta till åtminstone 70, medan dagens 20-åringar kan se fram emot 80 som året då ”guldklockan” börjar  ticka.
Om man inte inser detta faktum NU så lär det inte bli någon tickande guldklocka utan antagligen blir det mer till en bomb som briserar.

Jag hoppas verkligen att våra politiker redan nu inser vad som är å färde och lyfter frågan om allas vår framtid.
Observera att det handlar INTE om en valfråga, utan är ett faktum!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

AKB – en i raden?

1724-177x233.jpg
Hemkommen från utlandet hade jag nöjet att läsa 3 nummer av det utomordentliga veckomagasinet Fokus – ett utomordentligt sätt att hänga med i vad som timat under bortovaron och det med lite distans.

I nummer 24 läser jag en intressant ingress, signerad Johan Hakelius, där han söker ge förklaring till att Hillary Clinton och Theresa May, lyckades med konststycket att framstå som vinnare mot Donald Trump respektive Jeremy Corbyn, men ändå överraskande lyckades förlora.
Hakelius ger sin förklaring med vad engelsmännen kallar ”sense of entitlement” som kan översättas med  att ”tycka sig ha rätt till något”, och konstaterar att väljare belönar sällan sådan arrogans.
Den analysen ligger nära till hands och skulle tänka mig att den även gäller för AKB – Anna Kinberg Batra. Under en längre tid har hon framställt sig som det enda alternativet i en ny regering, vilket säkert har retat många andra i Allianslägret.

Dock skulle jag vilja addera en faktor ytterligare till fenomenet ”sense of entitlement”.
Lägg märke till att samtliga ”förlorare” är kvinnor!

Kanske plats för ”vidare” analys.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Korvstoppning

images.jpeg

Det finns olika sätt att uppnå samma insikt

För några år sedan satt jag och lyssnade till en professor på KTH som redan på den tiden uttryckte sin oro för vad som höll på att hända med den högre utbildningen i Sverige. Jag häpnade inför hans redogörelse, men nu, som ett eko från denna svunna tid uppträder journalisten, författaren, krönikören m.m. Göran Rosenberg i  Gomorron Sverige med en krönika som utmynnar i en svidande kritik av högskoleminister Helene Hellmark Knutssons senaste departementspromemoria. Och vad jag förstår vidhåller nuvarande regering samma kurs, som lades ut 1992 – en kurs som på sikt verkar övergå i ett haveri för den högre utbildningen.
Min sagesman från KTH sammanfattade den då pågående nedrustningen av högskoleutbildningen med en beskrivning som pågått sedan införandet av högskolelagen (1992:1434). Då hade man gått vilse i pannkakan i tron att den högre utbildningen handlade om ett demokratiprojekt. Genom att bredda utbildningen till att omfatta flera att studera så skulle samhället bli mer jämlikt.
I teorin stämmer det nog, men inte om man som nu, gör avkall på kvalitén i den högre utbildningen.
Efter vad jag förstod av KTH-professorn visste han redan på ett tidigt stadium att kanske upp emot 20% av de nyintagna studenterna inte ens uppfyllde kravet på grundläggande kunskap i matematik – en förutsättning för att överhuvudtaget kunna tillgodogöra sig den utbildning som skulle förmedlas. Men den verklighetsbeskrivningen tycks ha förbigått vår minister helt och hållet.
Igår skrev jag om korvstoppningens följder om politiken endast handlar om opportunt valfläsk, men nu handlar det, än värre, om dess innehåll.
Det talas vitt och brett i dagens debatt om de ökande klyftorna i samhället, och pekar då primärt på de ekonomiska polariseringen, men jag undrar om inte ”sprickan” uppkommer på ett tidigare stadium och är en direkt följd av möjlighet till att tillgodogöra sig erforderlig utbildning för att fungera i kunskapssamhället

Eller som en annan professor uttryckte dilemmat: Om man inte kan följa utbildningen, så kan kan man ju alltid bli politiker.

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kasta maskerna!

Skärmavbild 2017-08-09 kl. 11.21.55.png

”We are not amused!”

Denna sentens tillskrivs drottning Victoria och blev – oavsett sanningshalten, vilken hon själv förnekade – det främsta exemplet på formen Pluralis Majestatis.

Pronomenet we skulle härvid ge ett uttryck för makt och upphöjdhet.

Det är inte utan att jag undrar om Alliansen försöker tillskansa sig dessa attribut – makt och upphöjdhet – när jag läser deras hemsida. Lite här och där kan man läsa om Vi, men faktum är att avsändaren känns ändå väldigt osäker. Ibland står vi för = de fyra olika partierna, ofta har budskapet ingen avsändare, ibland uppträder fyra partiledare med namn – ja, i alla händelser känns hela hemsidan ut som ett missfoster. Allra helst i perspektivet vad de olika partierna sedan säger utanför Alliansens murar.

Ibland får jag intrycket av att det handlar om korvstoppning. Var och en stoppar ned lite av sitt valfläsk i köttkvarnen och så kryddar man med lite allianskrydda – och ut kommer en produkt som mycket påminner om Hasse Alfredssons blommig falukorv.

Men frågan är om inte på grund av avsändarens anonymitet gör att korven redan är rökt?

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

En ”tiltad” debatt

 

Häromdagen kom jag i kontakt med ett flipperspel, som stod i ett hörn i ett nedlagt café. Den stod där, utmanande, blinkande, men tyvärr fungerade den dåligt eftersom endast den vänstra ””flippern” fungerade.
Man jag sköt iväg en kula och under dess färd plingade det och blixtrade, men sen var det slut på det roliga, eftersom jag bara kunde använda den vänstra ”flippern”. På höger sida, kan man säga att det var öppet mål. Efter ett visst flipprande med vänster tangent var resultatet givet. Kulan försvann ner i maskinens djup, men strax var den där igen redo att skjutas iväg på nya äventyr.

Men efter antal försök tröttnade jag – vem ser något intresse av att spela ett flipperspel som bara fungerar till hälften. Utgången var liksom given, även om man inser att det mesta kan tillvitas slumpens skördar då kulans färd regleras av fullkomlig oförutsägbarhet.

Dock; det trasiga flipperspelet gav mig en association.

Är det inte så här den svenska debatten fungerar?
Någon skickar iväg ett debattinlägg – eller det kan handla om kanske bara ett uttalande – och sedan styrs resten av slumpens skördar. Artiklar, motartiklar skrivs, argumenten far okontrollerat fram och tillbaka under larm av olika sidoeffekter – det blinkar och plingar, i sociala medier – men till sist har uttaladet/inlägget nått botten. Men där fungerar till sist bara den ena sidans argument och ger vissa poänger  – men det mesta rinner ut i sanden. Tror man! Men så vips kommer ett nytt inlägg från någon av våra proffstyckare eller i många fall räcker det att vara kändis. Och så är det igång igen.

Man kanske skulle kunna döpa den vänstra flippern – den som fungerade – till PK-tangenten.*

 

  • Det var säkert en tillfällighet att endast den vänstra flippern fungerade  – eller var det ett tidens tecken?

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Många slattar blir det

Unknown.jpeg
Jag läser denna morgon, den utomordentligt läsvärda krönikören, Karin Thunberg i SvD, där hon inledningsvis ”drömmer över ett glas rosé” – och hon är säkert inte ensam. Krönikan behandlar mer om hennes drömmar, men för mig väcks mina tankar mera  om fenomenet rosévin.
Under 17 års tid har jag kommit i närkontakt med denna dryck  – en dryck som av de flesta fransmän betraktas som man häller i sig till vardags och betraktas mer som ett sätt att upprätthålla vätskebalansen – eller som man utrycker det … du rosé est comme l´au!
Men så hemma i Sverige möts man av att rosévinet är det som sätter guldkant på den svenska sommaren – vad vore väl Almedalen utan rosé?
I sommartid så skrivs det spaltmetrar med recensioner om viner som sträcker sig alltifrån lingondricka (spansk rosé) till fotogen rosé från Provence.
Den enda likheten är ”vattnet” säljs till ett gigantiskt överpris.
I betraktelse av att rosé viner framställs av ”vit druvsaft”, men det röda skalet får, efter pressning, ligga kvar i vinkaren upp emot 1 dygn, så är det en gåta för mig att Grenachedruvan – den vanligaste – kommit att bli så övervärderad, för egentligen handlar det om färgen. Faktum är att många sommelier inte kan skilja på rosé och en enkel blandning av vitt och rött vin. Men en sak vet alla att ju ljusare färg – desto finare rosé.
images.jpeg

Men nu var det inte det här om rosévinernas kvalitéer som startade mina reflektioner, utan kvantiteterna!
Lägg märke till att i Sverige dricker man bara ett glas rosé i intellektuella kretsar.
Jag har aldrig hört annat än att svensken konsumerar ”ett glas rosé ” Varför vet jag inte! Kanske helt enkelt för det verkar fii-nt. Det tillhör kanske inte genren att de svenska kulturbärarna tillstår att de supit sig fulla på rosé.
– Nej, i våra kretsar dricker vi ett glas rosé – underförstått – för super, det gör man i andra samhällsklasser.

Om man nu skall tro den snobbism som utvecklats i Sverige vad gäller ”ett glas rosé”
så lär det bli många slattar över.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur