Maktförskjutning på gång?

Tredje statsmakten, så har media karaktäriserats alltsedan mitten av 1800-talet, men nu undrar jag om man inte denna kraft får passa sig. Enligt gammalt är regeringen den första makten, den andra är riksdagen. Den tredje statsmaktens uppgift skulle så vara att granska de två andra. En maktförskjutning tycks vara på gång.

Häromdagen skrev jag och undrade jag över varför herr statsministern tog till storsläggan och avskedade sin statssekreterare med omedelbar verkan. På en söndag! Och sedan försvann han! Strategin var naturligtvis att slippa elaka följdfrågor.
Måndag konform tystnad … tisdag likaså, men så på onsdagen dyker han upp i Katrineholm! som – (Katrineholms-Kuriren må ursäkta) – inte direkt utmärker sig för att vara den tredje statsmaktens huvudfäste. Och orsaken till presskonferensen skulle vara ”bomben” att en fortsatt utlokalisering av statliga verk var för handen.
Jamen; den sparkade statssekreteraren då!
Visst fick statsministern några pliktskyldiga frågor, men var fanns den församlade granskande pressen? (Läs TT:)
Ja, hemma i Stockholm antagligen.
– Det är nu slut på en lång trend av centralisering till Stockholm, dundrade herr Löfven, men när han tittat ut över konferenslokalen så insåg han snabbt att detta definitivt inte gällde den tredje statsmakten.

Och med den insikten kan herr Löfven lugnt ge sig ut i Sverige så fort det hettar till.

 

Dreyfus går igen

Extra regeringssammanträde på en söndag, pressmeddelande om entledigande av en statssekreterare, tillsättande av ny statssekreterare … därefter konform tystnad.

Har något sett Stefan?

Kanske är jag, för tillfället, färgad av en just avslutad dokumentär roman om Dreyfusaffären i vilken statens och arméns all kraft lades på att dölja, förneka och till sist ljuga om sanningen.
Detta sår har ännu inte läkt i den den franska själen.

 

Att vissa sanningar är svårare att bära vet vi alla, men när det kommer så långt som till att lögnen blir det till det sista stående tillbuds för att rädda ”makten”, då är ”Själen” i fara.

Därför frågar jag än en gång: Har någon sett/hört Stefan?

 

”Ursäkta mig!”

”Ursäkta mig”, var dagens replik – en replik som kan ställa till eftertanke – allra helst som fortsättningen löd – ”jag är ju bara sjuksköterska”.
Jag har dagarna varit i kontakt med den svenska sjukvården i ett akutläge.
Redan vid inskrivningen fick jag klart för mig att en annan  replik – intet är som väntans tider – skulle komma att kläs i realiteter. EN (!) kirurg hade tilldelats det icke åtråvärda uppdraget att sköta 14 inskrivna patienter, samt en traumaenhet. Gamla damer som cyklat omkull, gubbar som kokat vatten för första gången i sitt liv, skottskadade ungdomar … … (sic!)

Naturligtvis kunde inte alla prioriteras i samma utsträckning utan några av oss kom i kläm. (Utan att ömka mig alltför mycket kan jag bara konstatera att jag tillhörde inte de prioriterade), varför jag fick många obesvarade frågor med mig hem.
Instundande natt fungerade i hemmet, i brist på sjukhusbäddar, men inte desto mindre malde de obesvarade frågorna. Vad gör man då? Jo man ringer 1177!

En balanserad”sval”, inkännande sjuksköterska svarar inom 5 minuter, med svar på alla mina frågor, men med tillägget enligt ovan: ”Ursäkta mig”, var dagens replik –”jag är ju bara sjuksköterska”.

Ibland behövs inte mycket mer!

Tack Tor Göran Henriksson för denna din insikt.

Skulle Schubert smällt av?

Wer reitet zu spät durch nacht und wind,
es ist der Vater mit seinem kind …
Jag har sjungit dessa rader många gånger i duschen och känt mig förnöjd även om jag aldrig nått Dieter Fischer Diskaus höjder – och så kommer den mädchen – ensam”!

Ett mirakel!

Ibland låter jag mig fascineras, och det med rätta, när jag lyssnar till Yojas tolkning av Rachmaninoffs´s pianokonsert i C moll. Jag förs faktiskt ut i rymden av denna fantastiska, men samtidigt gudabenådade tekniska*, uttolkare.
Men hela miraklet kvarstår för mig.

Rachmaninoff har inte bara komponerat – han måste ha kunnat spela detta opus utan orkester!
Bara detta ett mirakel.

 

 

Utbildning – en lyx?

Även om det nattkylan börjat dröja sig kvar så känns det skönt att ta ett morgondopp i ett 16-gradigt vatten. Efter denna ”avrivning” känns både kropp och själ redo för viss intellektuell påfyllnad.

 

Denna morgon dök ett begrepp upp i mitt huvud – ordet lyx.
Så är det ofta – det börjar med ett ord och så läser jag de synonymer som finns, för dessa väcker ofta många associationer. Som en strid ström kom ord som  överflöd, prakt, yppighet, ståt; prål, glitter, flärd, grannlåt, överdriven bekvämlighet, något onödigt, slöseri, överdåd, extravagans, vräkighet, över mig. Men ändå var det något som saknades, eftersom alla dessa synonymer egentligen mest behandlade begreppet ur ett materiellt perspektiv. Men lyx kan ju vara så mycket mera.
Får jag förslå utbildning!

Som vi alla vet så fungerar den svenska skolan dåligt; ett faktum som säkert kommer att bli en viktig fråga i kommande valrörelse och som för mig utmynnar i följande frågeställning :
Har bra utbildningen blivit en lyx?
Som ett svar på den frågan vill jag börja i ett hörn som understryker frågans bredd. Ett svar har våra politiker nämligen givit och som speglar deras syn på undervisningen – hemundervisning får inte förekomma.  Enligt uttalanden från våra senaste utbildningsministrar så framgår att förbudet  handlar om en markering att skolan ingår i en ”demokratisk fostran” – eller m.a.o. – att ha välutbildade och engagerade  föräldrar är en lyx … tillika en orättvisa.

Men än värre är att denna orättvisa lever vidare, men nu i dold form. Välutbildade och engagerade föräldrar fortsätter att stötta sina barn, men de som inte fått den turen får förlita sig på den svenska lärarkåren.

Och så hittade jag intressant statistik på skolverkets en hemsida, som vidimerar just vilken lyx som barn med engagerade föräldrar har och vilken ”fattigdom” som övriga får leva med. Jag studerade nedanstående ”spindeldiagram” och förskräcktes!

Observera speciellt en faktor – externa personer –  sticker ut. Det verkar som de svenska lärarna lämnats därhän och lever i ett isolat. Och väldigt klart för mig är att det är i detta tomrum som engagerade föräldrar verkar.
Och nu undrar jag: Hur skall herr Fridolin & Co  få stopp på denna lyx?

Välkommen tillbaka … till framtiden

Många är det i dagarna som återvänt från en längre semester – och till ett långt yrkesliv!
Kanske ett konstigt sätt att hälsa välkommen tillbaka på , men samtidigt som jag skulle skriva på bloggen damp det ned ett meddelande från MITSloan*, som handlade om framtidens yrkesliv ur ett kvantitativt perspektiv.
Kvantitativt?
Ja, artikeln behandlade en käpphäst – en av många –  som min arbetsgivare, försäkringsbolaget Skandia, drev redan för många år sedan. Vi konstaterade redan i mitten av 90-talet att människor levde längre men ville arbeta kortare tid. Vårt budskap var därför att få organisationer att ta hand om de utmaningar som längre livslängd skulle ge. Men få ville lyssna. Kanske var Skandia fel avsändare – vi talade i egen sak.
Sedan kom dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt och vill lyfta frågan cirka 15 år senare. Han förutspådde att svenskarna kanske måste arbeta till 75 års ålder, om vi ville ha bibehållen välfärdsstandard. Och visst kommer man ihåg hur han fick löpa gatlopp för detta uppkast.  Det var provocerande att bara prata om att höjd pensionsåldern.

Men nu tycks alltså det finns en global ökad medvetenhet om att ökad livslängd kommer att få stora konsekvenser för hur människor hanterar sina arbetsliv och karriärer. Om vi fortsättningsvis måste utbilda oss till 30 års ålder och sedan spela golf från 60, så lär inte ekvationen gå ihop med den stigande levnadsåldern. (Cirka dryga 20 år som pensionärer i dagens läge.)
Dagens fyrtioåringar kommer sannolikt att få arbeta till åtminstone 70, medan dagens 20-åringar kan se fram emot 80 som året då ”guldklockan” börjar  ticka.
Om man inte inser detta faktum NU så lär det inte bli någon tickande guldklocka utan antagligen blir det mer till en bomb som briserar.

Jag hoppas verkligen att våra politiker redan nu inser vad som är å färde och lyfter frågan om allas vår framtid.
Observera att det handlar INTE om en valfråga, utan är ett faktum!

• http://mitsloan.mit.edu

AKB – en i raden?

Hemkommen från utlandet hade jag nöjet att läsa 3 nummer av det utomordentliga veckomagasinet Fokus – ett utomordentligt sätt att hänga med i vad som timat under bortovaron och det med lite distans.

I nummer 24 läser jag en intressant ingress, signerad Johan Hakelius, där han söker ge förklaring till att Hillary Clinton och Theresa May, lyckades med konststycket att framstå som vinnare mot Donald Trump respektive Jeremy Corbyn, men ändå överraskande lyckades förlora.
Hakelius ger sin förklaring med vad engelsmännen kallar ”sense of entitlement” som kan översättas med  att ”tycka sig ha rätt till något”, och konstaterar att väljare belönar sällan sådan arrogans.
Den analysen ligger nära till hands och skulle tänka mig att den även gäller för AKB – Anna Kinberg Batra. Under en längre tid har hon framställt sig som det enda alternativet i en ny regering, vilket säkert har retat många andra i Allianslägret.

Dock skulle jag vilja addera en faktor ytterligare till fenomenet ”sense of entitlement”.
Lägg märke till att samtliga ”förlorare” är kvinnor!

Kanske plats för ”vidare” analys.

Korvstoppning

Det finns olika sätt att uppnå samma insikt

För några år sedan satt jag och lyssnade till en professor på KTH som redan på den tiden uttryckte sin oro för vad som höll på att hända med den högre utbildningen i Sverige. Jag häpnade inför hans redogörelse, men nu, som ett eko från denna svunna tid uppträder journalisten, författaren, krönikören m.m. Göran Rosenberg i  Gomorron Sverige med en krönika som utmynnar i en svidande kritik av högskoleminister Helene Hellmark Knutssons senaste departementspromemoria. Och vad jag förstår vidhåller nuvarande regering samma kurs, som lades ut 1992 – en kurs som på sikt verkar övergå i ett haveri för den högre utbildningen.
Min sagesman från KTH sammanfattade den då pågående nedrustningen av högskoleutbildningen med en beskrivning som pågått sedan införandet av högskolelagen (1992:1434). Då hade man gått vilse i pannkakan i tron att den högre utbildningen handlade om ett demokratiprojekt. Genom att bredda utbildningen till att omfatta flera att studera så skulle samhället bli mer jämlikt.
I teorin stämmer det nog, men inte om man som nu, gör avkall på kvalitén i den högre utbildningen.
Efter vad jag förstod av KTH-professorn visste han redan på ett tidigt stadium att kanske upp emot 20% av de nyintagna studenterna inte ens uppfyllde kravet på grundläggande kunskap i matematik – en förutsättning för att överhuvudtaget kunna tillgodogöra sig den utbildning som skulle förmedlas. Men den verklighetsbeskrivningen tycks ha förbigått vår minister helt och hållet.
Igår skrev jag om korvstoppningens följder om politiken endast handlar om opportunt valfläsk, men nu handlar det, än värre, om dess innehåll.
Det talas vitt och brett i dagens debatt om de ökande klyftorna i samhället, och pekar då primärt på de ekonomiska polariseringen, men jag undrar om inte ”sprickan” uppkommer på ett tidigare stadium och är en direkt följd av möjlighet till att tillgodogöra sig erforderlig utbildning för att fungera i kunskapssamhället

Eller som en annan professor uttryckte dilemmat: Om man inte kan följa utbildningen, så kan kan man ju alltid bli politiker.

 

 

 

 

 

Kasta maskerna!

”We are not amused!”

Denna sentens tillskrivs drottning Victoria och blev – oavsett sanningshalten, vilken hon själv förnekade – det främsta exemplet på formen Pluralis Majestatis.

Pronomenet we skulle härvid ge ett uttryck för makt och upphöjdhet.

Det är inte utan att jag undrar om Alliansen försöker tillskansa sig dessa attribut – makt och upphöjdhet – när jag läser deras hemsida. Lite här och där kan man läsa om Vi, men faktum är att avsändaren känns ändå väldigt osäker. Ibland står vi för = de fyra olika partierna, ofta har budskapet ingen avsändare, ibland uppträder fyra partiledare med namn – ja, i alla händelser känns hela hemsidan ut som ett missfoster. Allra helst i perspektivet vad de olika partierna sedan säger utanför Alliansens murar.

Ibland får jag intrycket av att det handlar om korvstoppning. Var och en stoppar ned lite av sitt valfläsk i köttkvarnen och så kryddar man med lite allianskrydda – och ut kommer en produkt som mycket påminner om Hasse Alfredssons blommig falukorv.

Men frågan är om inte på grund av avsändarens anonymitet gör att korven redan är rökt?