Handhavande av pengar

För knappt ett år sedan läste jag – och sparade – en artikel i SvD som jag tyckte var uppseendeväckande. Rubriken löd: 70 miljoner i stöd till S. Men artikeln var tydligen inte mer uppseendeväckande än att det politiska etablissemanget möjligen kvävde en gäspning. Inte heller tredje statsmakten såg anledning att följa upp artikeln, kanske under motivering att ”det är väl ingen nyhet”.

Alltsedan den artikeln publicerades har jag börjat intressera mig för ett begrep som går under namnet korruption.
Vi har alla, under senare år, läst om korrupta härvor, alltifrån Bofors’ affärer med Indien till Telias mutaffärer med Uzbekistan. Men se; då är det annat ljud i skällan: Sensation! Sensation!

Men när det gäller LO:s årliga pengar … och vänskap med partiet … så är det ingen som bryr sig. För det vet ju alla att LO ger bidrag till S.
Kanske är det därför dags att påminna om ordet korruption, som kommer från latinets ”corruptio” och som betyder ’fördärvat tillstånd’, ’förfall’ eller ’bestickning.
Efter vad jag kan förstå så är den stora skillnaden att LO:s pengar till S  sker helt öppet – nåja – men syftet är likt förbannat uppenbart. Man köper en tjänst.

Varför skriver jag just nu om något som alla vet, men ingen bryr sig?
Jo, av en ren sinkadus råkade jag läsa om ett uttalande från den senaste LO-kongressen där Byggnadsförbundet motionerade om partistödet till Socialdemokraterna med följande flagranta uttalande:

Vi föreslår
att LO-kongressen tar upp en diskussion vad man får ut av det ekonomiska stöd som man ger till socialdemokraterna samt
att LO-kongressen kräver att Socialdemokraterna ger besked om vilken politik man tänker föra i framtiden, bland annat när det gäller skatterna och EU-politiken.

Kan korruption uttryckas bättre?

P.S.
Och en fråga som blir alldeles uppenbar blir; varför reagerar ingen i det politiska livet över ett sådant uttalande?
Kan det möjligen vara så att samtliga partier sitter med varsin Svarte Petter*? Jag beskrev fenomenet när det Nya Arbetarpartiet berättade om att man med ”omedelbar verkan” skulle ta tag i sina egna korruptionsmedel. Det enda som jag lärt mig av detta uttalande är att ”med omedelbar verkan” betyder åtminstone 3 år.

*att Svarte Petter i detta fall sammanfaller med LO:s nuvarande ordförandes dopnamn har naturligtvis inget med saken att göra även om Karl-Petter 

Brist på resurser?

– Skyll inte på mig!”

Igår var jag på en sådan där tillställning som andra inte får gå på. Det kanske låter lite hemligt – och är det också. Men det hindrar inte att man får höra och lära sig mycket vid dessa tillfällen som man tar med sig utanför skål och vägg. Igår var en sådan dag då man fick sig mycket till livs eftersom de flesta man talar med är väl insatta i sina egna ämnesområden. Det handlar om ekonomer, filosofer, marknadsförare, konstnärer – ja, man kan kalla det ett miniuniversitet, men med mycket högre i tak. Igår träffade jag ett antal läkare, som berättade dittan och dattan om svensk sjukvård och speciellt om det sjukhus de själva var städslade vid – ett sjukhus som alla vara eniga om att det var för stort för det landsting som bestämmer över vården. Ja, det är så stort så att det aldrig går att peka ut någon ansvarig. Alla pekar på alla.
Staden – det vill säga Uppsala – har ett, på pappret ett helt fantastiskt sjukhus vad gäller kompetens och så tillvida uppfylls ett kriterium av landstingets utsaga på sin hemsida:  Landstinget skall ”präglas av kvalitet, effektivitet och omtanke”.

Så nu på morgonen läser jag i dagens UNT på insändarplats om de övriga två kriterierna – effektivitet och omtanke. I insändaren redogörs för ett fall – och om jag förstår saken rätt av min sagesmän, så är det inte något ovanligt – där en förälder fick vänta på barnakuten i dryga sex timmar utan någon som helst information. Samma visa var det vi ett inbokat återbesök, som då ”bara” tog 5 timmar. Några prov på ”effiktivitet och omtanke” kan inte jag utläsa av insändaren.

Kanske det ligger något i det svar som jag fick av en av läkarna när jag frågade om hur många som arbetade på Akademiska
– Ja cirka hälften!

 

 

 

”Pressylta”

Igår, under en längre bilfärd, från ett vitt rike till ett svart – från Idrefjällen till Uppsala – kunde jag följa nyhetsrapporteringen Sveriges Radio under dryga 5 timmar. Det var ingen direkt upplyftande tillställning som dominerades av ett skottdrama i Sydney, riksdagens tredje talman Björn Söders uttalande om vilka som kan betrakta sig som svenskar och till sist herr statsminister Löfven. Jag skall inte ge mig in på att rangordna inslagen, eftersom de är av så olika karaktär.
Att en religiöst indoktrinerad vettvilling förorsakar död och elände är sorgligt; att tredje talmannen uttala sig generande är inget annat än förväntat, men kanske var det statsminister, herr Löfvens, ett uttalande, som gjorde att jag glömde att blända av för mötande trafik i trakterna av Falun. Med en viss emfas uttalade något i stil med att ”nu får alla partiledare tala om man är beredda att samarbeta … om man vill samarbeta över blockgränsen eller fortsätta låta sig stödjas av Sverigedemokraterna. Det här ett besked som gäller för alla och gäller fr.o.m. nu!”
Han betonade att det var ”ett VIKTIGT besked” … det lät som ett tal till nationen.

Men det som jag associerade till var kanske inte innehållet, utan kanske fastmer sättet som han framförde sitt meddelande. Tankarna gick nämligen till två andra herrar – (och säkert många fler) – som gjort liknande uttalanden, nämligen Joseph Goebbels och George W Bush. Båda herrarna var i pressade situationer.  För Goebbels Tyskland hade krigslyckan vänt  och för George Bush handlade det om USA:s ultimatum efter terroristattacken den 11 september 2001. När man är pressad blir oftast följden att man ställer ultimativa krav, men kanske inte dess konsekvenser.
Det gemensamma uttalandet var: Är ni inte med oss så är ni emot oss!
Och nu – samma besked från en svensk statsminister.

Man talar om ”rödgrön röra”, men frågan är om inte ”pressylta” känns lika adekvat i dessa juletider.

 

 

Ja, nu är det val igen och nu är det val igen …

Motto: ”Det som är moraliskt fel, kan aldrig bli politiskt rätt.”

Igår fick svenska folket sig till livs att nu skall det bli nyval – eller som de som förstår bättre uttrycker det – extraval.

Oavsett vad det nu kallas så anser jag att båda begreppen är felaktiga. Jag menar att det som skall inträffa den 22 mars 2015 är det egentliga valet. Den 14 september, då vi senast gick till urnorna, var ett, vad jag vill kalla förval.

Som allt annat är det som sker och som i dagligt tal kommit att kallas regeringskris ingenting annat än en normal process – en process som pågått under mycket lång tid. Att vi idag lever med något som kallas blockpolitik är en naturlig följd av den socialdemokratiska dominansen och detta faktum har, på ett naturligt sätt, spelat Sverigedemokraterna i händerna. Förvalet den 14 september kom därför att lägga grunden för dagens situation. Och nu stundar det egentliga valet.
Tänk om Löfven & Co berättat innan förvalet om att man skulle samregera med Miljöpartiet och luta sig mot Vänsterpartiet, som i sin tur var väldigt tydliga med att man inte kunde tänka sig att stödja Socialdemokraterna om man inte fick igenom sitt krav på förbud mot ”vinster i välfärden”.
Ingredienserna var klara – den röd-gröna röran var klar – men kom aldrig att presenteras. Istället mörkade man receptet i valet – eller rättare sagt – det fanns inget recept … förrän igår! Och man kan ju knappast påstå att det som hrr Löfven och Fridolin under gårdagen presenterade uppvisade några större gastronomiska insikter.
Och receptet för faktiskt tankarna til. Ulf Peder Olrogs ”Kom och köp konserverad gröt”.  

.

 

Lägg ut! … Lägg ut!

Modig är den som vågar  gå åt motsatt håll.

Idag har varit en dag då Sveriges nyhetsredaktioner har haft att göra. Klockan 13.00. bröt SvD:s bragdmedaljutdelning igenom och ”stoppa pressarna” var det som gällde. Och så; 4 timmar och 55 minuter senare ljöd samma budskap – ”stoppa pressarna”! Se nu hade en annan medaljs baksida briserat. Sverigedemokraterna tillkännagav att man skulle biträda Alliansens budgetmotion.

Det som nu återstår är för bragdjuryn är att försvara sitt beslut att inte ge Charlotte Kalla priset för en bragd – (läs Johan Esk i DN) – och för alla politiska partier att försvara sin positionering i den politiska röran.
Men troligtvis återgår allt till normala tongångar sedan stridsdammet lagt sig, kanske med den reservationen att den politiska röran kanske är mer fjärran från alla bragdpriser än SvD:s egen bragdmedalj.

När alla kommit till sans återstår dock ett simpelt faktum:
Kollektivet vinner till sist alltid över det individuella – en gammal svensk paradgrenen.

Charlotte Kallas bragd,  utmynnar i en desavuoering av hennes prestation.
Och politikerna kommer att samsas – tro mig!