Monthly Archives: februari 2017

En sport i förfall

Dopingskandaler, astmamediciner, höghöjdsträning … …
Jag trodde att jag var ganska ensam om att börja tappa intresset för skidsporten, men så fick jag höra författarinnan Lena Andersson, som tydligen varit tävlingsåkare på hög nivå, utgjuta sig om en idrott i förfall.
imagesPrecis som jag uppfattat berättade hon om hur nutida skidåkning anpassat sig till vår tids främsta medium – TV – där det inte handlar om att kora en mästare utan istället göra ”bra TV”. Och då handlar det om att skapa dramatik. Det där med att se skidlöparnas individuella insatser ställas mot varandra har ersatts av s.k. masstart. Kanske uppåt ett sjuttiotal skidåkare får samsas om kanske ett femtal  spår och dramatiken ligger i att den som kommer först i mål har vunnit. Lätt att förstå och bra TV blir det om avgörandet kommer i en spurt på upploppet. Att sedan de bästa löparna kan få staven avbruten eller än värre hamna i en seriekrock gör skidåkningen än mer dramatisk.

unknownMen samtidigt dödar man en sport. Allting handlar numer om taktik, pulsmätare, lagåkning, och direkt coachning. Individen blir reducerad till en kuliss.
Det där med att följa en individ och dennes kamp mot klockan under flera timmar kan vara än mer spännande och framför allt, mer rättvisande men passar inte formatet TV.
Nej tydligen inte.
Nu gäller kort och gott – fram för dramatiken där rättvisa i spåret skipas genom att hårt satsande kan komma att försvinna i en krock.

Får jag därför avslutningsvis föreslå  masstart även för de alpina grenarna. Där kan man kora vinnaren som den som kommer i mål!
Det blir bra TV – och vilka repriser!

2 kommentarer

Filed under Kultur

Jag – en aktieägare

mission-vision

Egentligen är det inget jag går och tänker på, men så ibland dyker det upp – jag tillhör ju faktiskt gruppen stora aktieägare. Mitt innehav är inte fy skam. Det handlar om dryga 600 miljarder. Men som alla förstår är jag inte ensam om mitt innehav utan delar det med några miljoner och som alla förstår så är det svårt att sammankalla till bolagsstämma, som inträffar först vart fjärde år.
Av praktiska skäl sker kallelsen i samband med allmänna val och vem bryr sig då om aktieförvaltningen och hur den sköts.

Som alla förstår så är det naturligtvis en mycket förenklad bild som jag ger av ägarstyrning av statliga bolag och för att förstå komplexiteten i det hela kan jag bara hänvisa till SOU 2012:14, men trots allt kvarstår det faktum att de finns ett klart samband mellan svenska folket och det statligt ägda bolagen och hur de sköts. (Eller missköts!)

Idag skall näringsminister Damberg utfrågas av Näringsutskottet angående ett av mig delägt bolag. Jag hoppas därvid att ovanstående bild kommer på tapeten, ty det verkar som om ägarnas företrädare tappat kompassen.
Och PostNord kartan!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kärringen mot strömmen

dscn2472

På en egen ägandes vägg i Frankrike sitter en liten målning som jag presterade för cirka 8 år sedan. Många är de som besökt oss och undrat huruvida det är Hitler eller Chaplin som återfinns en face, och jag har varenda gång fascinerats av att ingen uppfattat mitt tänkta budskap med bilden; en bild som jag döpte ”Att gå in i väggen”. Nu skall jag inte analysera sönder min egen bild, men jag hade en ganska klar idé om vad jag ville säga.

Men så idag hittade jag en likartad bild i SvD där ledarskribenten Ivar Arpi kommenterar den feministiska modeshowen i Iran där vår handelsminister – ja, ni känner säkert igen historien.

eb1855ed-31ea-41a7-95e4-9455728105b2

Det enda jag kan konstatera är att fotot ger samma aningar och att titeln ”Att gå in i väggen” blir heltäckande(sic!) och håller streck. Sen kan man ju undra vem som är kärringen mot strömmen? Ja, inte är det vår handelsminister!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Integration av invandrare i det svenska samhället – en resa utan mål?

501060073

Tänk om du en vacker dag fick lyssna till  följande konversation:
– Ska vi åka tåg eller bil eller kanske skall vi flyga?
– Ja; men det beror väl på vart vi skall åka, eller hur?
– Vart? Det spelar väl ingen roll. Huvudsaken är väl att vi reser …?

… visst skulle väl du då undra om du kanske  missat något väsentligt i konversationen, men tyvärr så är inte fallet så. Som det säkert inte undgått dig och alla andra i konungariket Sverige så pågår en intensiv integrationsdebatt , men där huvudfrågan kommit att bli, hur integrationen skall gå till.
Låt oss läsa ingressen än en gång: integration av invandrare i det svenska samhället.
Visst låter det bombastiskt och förtroendeingivande, som om orden valts av någon samhällelig överhöghet – t.ex. regering, migrationsverk eller annan myndighet – en sorts bruksanvisning med andra ord, och som samtidigt vill utstråla att ”allt är under kontroll”.
Orden skall, som alla förstår, ge intryck av det som står här är lika med sanning.
Men låt oss dissikera denna s.k. sanningen, så förstår man att  redan här ligger en hel kennel begravd.
(Jag har valt att understryka två ord ”invandrare” och ”svenska” – inte om ”integration”– för att understryka hur fel det kan gå om man inte vet vad man pratar om.)

Om vi nu backar bandet så kan vi gå tillbaka till hösten 2015 då invandringen fullkomligt exploderade och vem tänkte då på kommande integration. Nej fokus lades förståeligt nog på ”tak över huvudet” för personer med utländsk bakgrund. Och inte nog med det; personerna ”med utländsk bakgrund” och ”med skyddsbehov” var inte någon homogen grupp för att nu utrycka saken milt. Krigsflyktingar, religiösa flyktingar, ”papperslösa”, ”ensamkommande barn”, sexuellt läggning … ja, listan kan göras hur lång som helst för kön till att få uppehållstillstånd och kanske, på sikt få asyl.
Mitt i denna röra så börjar man på allvar att diskutera integration och detta i ett högljutt läge där diskussionen kom att handla om hur integrationspolitiken skulle utformas. Och diskussionen mynnade naturligtvis ut i eviga dispyter om vem som var rasist eller inte.

Hur kunde det nu gå så här snett?
Jo, jag återkommer till ingressen: integration av invandrare i det svenska samhället.
Om man nu vill och menar något med integration i det svenska samhället, så måste man veta vad som menas med … det svenska samhället.
Mig veterligen har regeringen, som ytterst ansvariga för integrationen, inte velat … [eller vågat) tala ur skägget. I stället att har man lämnat till mörka krafter i samhället att definiera vad som menas med det svenska samhället.

Som regering kan man inte bara ducka, i hopp om att integrationen löser sig vartefter.
Här gäller det att definiera angivet mål för färden och därefter navigera.
Att som vår statsminister påstå att hans meningsmotståndare har tappat kompassen duger inte.
Eländet är detsamma eller kanske än värre när man inte ens skaffat sig en egen kompass utan tvingas färdas i kölvattnet av ett spökskepp.

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Evelina – en efterlysning

images

En oäkta Evelina

Idag är det Evelina – ett namn som (för)-följt mig alltsedan 1945.
Jag vet att jag förundrades i medveten ålder över att ett så anonymt namn fått sin egen dag – den 12:e februari av alla dagar. Evelina!
Aldrig stötte jag på någon Evelina, men namnet fanns där och låg och skavde under hela min ungdom.
Men så; när jag började läsa engelska böcker på originalspråket i början av 60-talet så blev ett av de första namnen jag stötte på – Evelyn!
Evelyn Waugh!
Jag läste boken ”The Loved One” och kände jag mig därvid på något sätt moraliskt upprättad och befryndad med  Evelina  – tydligen fanns hon trots allt.
Men så – tyvärr tog det säkert ytterligare 15-20 år innan jag kom till insikt om att ”min Evelina” – Evelyn – faktiskt var en man.
Plums tillbaka.
Och nu kvarstår därför frågan – var finns ni alla Evelinor?
Finns ni – eller jobbar ni under pseudonym?
Om ni finns – varför inte skapa en grupp på Facebook?

Jag behöver ert stöd.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Om en vecka

kristinamparo-jpg-1

Det är inte utan att det alltid är spännande inför en extraordinär händelse. Och en sådan inträffar den 16 februari, vilket jag påminner om i en annan blog.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Nytt rekord på Mount Everest

topp

Först huvudlösa att bestiga Mount Everest utan syrgas

Det verkar som dagens värdsliga frälse har övergått i ett högre stånd, nämligen genom att se sig självt som ett andligt frälse.

Någon annan slutsats kan jag inte dra sedan jag fått mig till livs en liten blänkare i Omni/TT där rubriken lyder: Växande klyftor oroar näringslivets toppar.
Här framträder fem personer, vars löner överskrider 20 miljoner, och  vittnar om denna sin oro på olika sätt.

Med visst intresse  väntade jag på slutklämmen … ” därför sänker vi våra löner” … men ack nej. I stället gjordes uttalanden som förde tankarna till mänsklighetens försök att bestiga Mount Everest. Det började med sir Edmund Hillary och sherpan Tenzing besteg berget 1953 och nästa milstolpe kom 25 år senare då en italienare och en österrikare nådde bergets topp utan syrgas. Därefter har en ström av turister/karriärister ”besegrat” toppen och ingen har väl gjort sig något namn.
Men så kommer några toppar i svenskt näringsliv  (utan syrgas) och vill bli odödliga genom att konstatera att klyftan mellan Mount Everest (8848 m) och Challengerdjupet i Marinergraven (11034 m) är för stort, men ger samtidigt en lösning på problemet:
– Fyll igen Challengerdjupet!

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur