Skall Mona ensam bära hundhuvudet?

Jag såg i DN i dag att det verkar gå emot det sakernas tillstånd att Mona ensam drar konsekvenserna av valnederlaget och avgår, medan alla de övriga sitter kvar. Är det verkligen så att det socialdemokratiska partiet tycker att det blott och bart är Mona Sahlins skuld att valet gick fel? Har inte Thomas Östros eller Ibrahim Baylan del i att partiet förde fram ”fel” politik?

Efter förra valförlusten avgick Göran Persson, men det var väl redan förutskickat? Fick han gå ensam, eller drog han med sig några fler i fallet, Pär Nuder till exempel? Jag måste erkänna att jag har glömt hur det var, men Nuder satt i alla fall kvar som ekonomisk talesman efter Perssons avgång.

Min fundering, oklar men dock, kretsar kring frågan om det faktum att Mona Sahlin är kvinna har spelat in i fördelandet av skuldbördan.

Annonser

Mössa på – mössa av!

Ibland är sådant som verkar oviktigt tydligen oerhört viktigt. För jag vet inte vilken gång i ordningen har Kyrkans Tidning (som dimper ner i brevlådan en gång i veckan som en oväntad ”anställningsförmån” för en mig mycket närståendes person) vigt (eller vikt, om man föredrar ett mindre kyrkligt präglat uttryckssätt) nästan en hel sida på debattuppslaget åt frågan om huruvida unga, framför allt killar, skall få behålla kepsen på inne i kyrkan. Det hela började, som jag minns det, med att en präst eller annan kyrkligt verksam person hade en ungdomsgrupp, kanske rent av konfirmander, inne i kyrkan. Han sa då till en kille att han gärna kunde ta av sig kepsen. ”Varför då?” hade gossen svarat, och till denna fråga hade debattskribenten inte kommit på något bra svar. I den efterföljande debatten har till och med en gudlig visa diktats i ämnet, vilken återges på debattsidan.

Man kan då se åtminstone två frågor: Varför är det så viktigt att ta av sig mössan i kyrkan? Svaret där är väl ytligt sett ganska enkelt, nämligen att det tillhör allmän hyfs att ta av sig huvudbonader inomhus. (Där invänder säkert någon att detta väl inte gäller kvinnor, som har hävdvunnen rätt att bära mössa/hatt/skrålla inomhus. Men detta är en kvarleva från den tid då hatt var en väsentlig del av den kvinnliga utstyrseln och förenad med avsevärda svårigheter att sätta på så att den inte skulle flyga i väg för minsta vindpust. Och följaktligen lika svår att ta av. Hattmodet  är inte sådant nu för tiden, varför det kan ställas samma krav på käringar som på gubbar i det avseendet.) Man går ju som regel inte in i en annan människas hem med mössan på. Eller gäller inte det heller?

Den andra frågan är varför rätten att ha huvudbonad på sig inomhus kan uppfattas som så viktig att det kan upplevas som integritetskränkande att bli ombedd att ta av sig mössan. Sitter integriteten så ytligt? Har vi ett västerländskt burkaproblem här? I så fall är detta ett viktigt problem, som kräver en betydligt mer seriös diskussion än den jag är beredd att här och nu ge mig in på.

En viktigare debatt kan man läsa om i Magnus Alkarp lustmordsrecension i UNT av Elisabeth Gerles bok Farlig förenkling, som även annorstädes fått förintande kritik. Hon gör om jag förstått saken rätt gällande att Sverigedemokraterna och Humanisterna har liknande värderingsgrund när det gäller synen på främlingar. Frågan är alldeles för viktig för att flamsas bort , vilket verkar ha skett i den här anmälda boken. Även kritik mot Humanisterna skall bygga på saklig grund, inte på allmänt tyckande. Liksom det vore önskvärt om Humanisternas religionskritik också gjorde. Läs och tyck till!

Influensatider – Pass upp!

Denna morgon har ägnats åt rekreation. Snuvan har slagit till och åter påminns man om livets smittor och deras effekter. Men det är liksom försent, som i mitt fall, och att ägna sig åt förhöjd hygien med handtvätt och att sprita sig.

Som vi lärt oss på senare år så finns ingen bot mot förkylningsvirus; endast lindring via olika beprövade huskurer.  Men observera; inte ens antibiotika hjälper, även om många tycks tro det fortfarande! Dessutom kan man trösta sig med att förkylningen värker ut så småningom av egen kraft. Men bland tar det längre tid.

Associationen till förhindrande av smittspridning ligger faktiskt inte långt bort, när man betraktar alla de virus som smittar samhällskroppen. Framför allt tänker jag på de virus som uppträdde under 1900-talet, men som dessbättre dött ut. Men man får passa sig. Virus muterar och uppträder ständigt i nya skepnader.

ERGO:  bättre huskur än demokrati lär inte finnas.

P.S. Bra huskurer kan man läsa om i författade av Amir Adan i SvD, Lena Ström-Melin i DN och Maria Ripenberg i UNT

Sanering tar tid.

”Tackar, tackar” kan SD tycka efter att ha getts möjligheten att delta i en debatt föranledd av att en Madelaine Grive, konstnärlig ledare för Stockholms poesifestival, kunde ses på en affisch där hon river sönder en hakkorsflagga i en, vad hon trodde, vällovlig symbolhandling. Debatten kunde man lyssna till i programmet Studio ett mellan Chang Frick (SD) och Madelaine Grive. på onsdag eftermiddag.

Återigen fick vi lyssna till när en kulturens företrädare startade debatten med att beskylla SD för rasism. Syftet var säkert lovvärt, men ack, ack  – vad hände sedan? Efter några minuter var rollerna omvända. Herr Frick beskyllde Madelaine Grive för en inverterad rasism, efter det att hon trängts in i ett hörn och måste förneka, mot bättre vetande, att det finns en svensk kultur.
Om ni lyssnar till debatten så blir det alldeles uppenbart att endast klockan kunde rädda Madelaine Grive. Hon var, hördes det, överrumplad, upprörd och indignerad över att SD:s representant, över huvudtaget hade make att säga emot.

Återigen fick man en uppvisning hur det inte skall gå till när man debatterar med SD. Det går inte att argumentera utifrån ståndpunkten att det är givet att alla tycker som du – att SD är rasistiska. Man bör inse att så fort man nämner ordet rasism, så är man på SD:s hemmaplan. (Är det något SD:s företrädare är skolade i är hur man tacklar ett sådant påstående.) Det spelar ingen roll hur många gånger man beskyller dem för främlingsfientlighet; man kommer alltid till korta. Bättre är då att diskutera sakfrågorna på ett intelligent sätt vari inbegrips syftemålet med deras politik,; i detta fall deras kulturpolitik? Om jag förstår rätt så är man emot all vad främmande kultur heter. Det må vara amerikansk, anglosaxisks eller kultur över huvudtaget från andra länder. Låt dem framträda med sin trångsynthet och acceptera att det finns människor som sympatiserar med dem. Precis som vi har kunnat bevittna SD:s framväxt i en utdragen process, så måste målet, att diminuera samma parti, också få ta sin tid.

Verklighetens människor?

Var det inte begreppet ”verklighetens människor” som KD-ledaren Göran Hägglund fick så mycket skäll för tidigare i år. Det var i och för sig enfaldigt, ingen kunde missta sig på vad som avsågs, men om man inte har några argument kan man alltid märka ord. Frågan är dock om vilken verklighet hans partibröder och -systrar lever i, nu när skallet går efter Hägglund. Inte för att så många säger rent ut att han skall avgå – hur skulle deras egen partikarriär då se ut om Hägglund rider ut stormen? – utan det är små stick av typen ”Det är klart att hans förtroende är kraftigt naggat i kanten. Annars skulle jag ju inte stå här i dag”, som Uppsalakommunalrådet Ebba Busch sa i tv i kväll. Frågan är bara vem man tänkt sätta på ordförandestolen i stället. Den just avsatte Mats Odell torde inte utgöra något hot mot Hägglunds position och folkhälsominister Maria Larsson har väl heller någon förmåga att gå igenom tv-rutan eller lyfta partiet? Och, handen på hjärtat, hur många fler aktiva KD-politiker kan ni nämna så där direkt? Mikael Oscarsson? Det är väl just politiker från Livets ord-falangen som man vill komma bort ifrån. Och Maria Busch är säkert duktigt men får väl ändå ses som ett relativt oprövat kort. Sanningen är väl den att den enda tillgången partiet har – det är Göran Hägglund! Så att sparka ut honom i kylan är väl närmast att betrakta som självmål – eller, ännu värre: självmord.

Jazzen – ett ljus i mörkret

Nu är det beckmörkt. Men vi närmar oss …

… just det, om precis 1 månad inträffar vintersolståndet. Igår, klockan 23.38. den 21 december  ”gick vattnet” och den 23 mars 2011 ser vi dagens ljus. Då återgår vi till sommartiden och allting startar på nytt.

Ja, så uppfattar jag årets gång nuförtiden.
”Hur står ni ut undrar våra franska grannar” när vi anträder vår resa tillbaka till Sverige och mörkret, och det är faktiskt en fråga som inte går att besvara. Det handlar nämligen om kultur. Frankrike har sin och vi vår.
Visst kan vi berätta om Nobelfesten, adventsljusstakar, gnistrande snö, tystnaden, Lucia, julgranen … men svaret blir ändå bara ett kort ”Aha!”, för kultur kan man bara uppleva på stället. Och som sagt; fransmännen har sitt och vi har vårt.
Men så anger vi som skäl, att vi skall åka hem för ” för att gå på en jazzkonsert i Stockholm den 11 december” och då säger samma franska grannar ””Ahá”, fast nu med en annan betoning – för det förstår man. Musikkulturen är nämligen universell.

Många gånger har jag funderat på musiken som människans kanske bästa kommunikationsmedel. Och då allra helst jazzen – en musikform som förenar på ett närmast påtagligt sätt. Ursprunget till jazzen är den afro-amerikanska kulturen som spritts över hela jorden. Överallt kan jazzmusiker förenas i jam sessions och skapa ett fruktbart utbyte av musikaliska idéer.
Men det finns ett mörker, eller en hägrande kulturskymning om man så vill.
I gårdagens TV kunde jag se en nordkoreansk musikprofessor som fördömde jazzen som moraliskt förkastlig, och dels, höra om Sverigedemokraternas faiblesse för svensk folkmusik. Utgångspunkten för dessa företrädare var gemensam. Båda uttalar sig lika provinsiellt, men observera att det är inte fel på musiken. Felet är när ”politiker” annekterar musiken för sina ”ädla” syften. Se upp i mörkret!

Och det är då, när man lyssnar till dylika företrädare för kultur som det känns skönt att veta att det finns musik som förenar i stället för att splittra … ett ljus i mörkret!

Denna insikt har sonen – Martin Sjöstedt – tagit fasta på då han spelade in sin senaste skiva Whereabouts. Inspiration har han hämtat från sin turnéer i USA, Sydamerika, Sydafrika och Europa.

Jag ser verkligen fram emot den 11 december och i väntan på detta ”ljus” i mörkret lyssnar jag till … What now?

Gör det du också.

Om anpassning

Axel, som tror sig känna mig, tycker att jag skall skriva om anpassning till förändringar, vilket naturligtvis får mig att börja fundera.

Är jag verkligen en sån där muppgubbe på teatern som ständigt ropar ut sarkasmer till de agerande på scenen, de levandes scen, rent av? En annan fråga man kan ställa sig är om han faktiskt känner mig särskilt väl. Och om han gör det och säger så till mig, skulle jag då egentligen inte bli förb-nn-d?

Men något ligger det i vad han säger. För visst är det roligt att gnälla. Det är väl bland det roligaste man har nu för tiden, bidande döden. För det är väl annars den optimala svårigheten: att anpassa sig till insikten att livet är ändligt och att man osvikligen har närmare till slutet än till början? Jag har ofta haft anledning att tänka på det hinsides, och inte blir man munter. Man kan å ena sidan tänka sig att allt tar slut. Entgültige Lösung, typ. och det är ju inte så kul. Å andra sidan har man evighetslöftet som kyrkan erbjuder. Och då uppstår frågan vad man skall göra i en hel evighet. Tanken att fördriva den med lovsång och harpospel tilltalar mig inte, och vad lovsången beträffar just ingen annan heller. Jag menar, min lovsång kan inte just vara något uppbyggligt i ens den bästa av världar. Och det är väl i en sådan man skall tillbringa evigheten. Möjligheterna till att förbättra en sådan blir då också begränsade, om allt redan är perfekt. Så vad f-n skall man göra däruppe i himlen? Alternativet tror jag inte alls på. Det verkar för enfaldigt att ständigt få huvudet avbitet av något sataniskt monster och grillas i en alltför väl uppvärmd bostad. Det tror jag inte Gud om att tycka vara en bra lösning. För tanken är väl att han/hon skall vara klokare än de flesta. Och apropå hon, vad får i övrigt fullt normalbegåvade människor att än i dag uppröra sig över kvinnliga präster, hänvisandes till att detta inte är förenligt med Guds vilja? Är inte tanken att Gud skulle vara så enfaldig att han fäster avseende vid vilken genital utrustning den har som sprider hans ord den ultimata heresin?

Ställd inför de ovan anförda alternativen framstår det som att det bästa man kan göra är att fortsätta att leva. Men det kan man ju inte heller hålla på med i evighet . . .

Åsikter och insikter

Jag skall här inte närmare kommentera Axels inlägg om UNT:s försök med att sätta betyg på all kultur, för detta skall säkerligen bli ett av samtalsämnena i eftermiddagens veckoavslutning på Fågelsången. (Är det för övrigt inte märkligt att detta ställe, med sina genuint nedsuttna möbler – man känner fjädrarna i baken i vissa av sofforna – och med en inredning som möjligen var modern på 50-talet ändå besitter en så hög trivselfaktor. Jag ger avgjort fyra kajor.)

Men jag kom att titta på ett avsnitt av Malou von Sivers soffprogram i TV4, där Jan Guillou medverkade. Jag vet inte vad de talat om tidigare, men när jag kom dit meddelade Guillou  – i vanlig ordning som en sanning, nästan som ett axiom, inte som sin personliga åsikt – att Sverige måste dra hem sina soldater från Afghanistan. På frågan från programledaren om han hade något att fråga ÖB som senare skulle medverka i programmet så blev svaret, med den sedvanliga Guillouska ödmjukheten: ”Om jag hade fått ställa den direkt till honom, kanske. men eftersom han vägrar att diskutera med mig så är det ingen mening.” Jan Guillou har ju gjort sig känd som en av landets mesta tyckare när det gäller mellanösternfrågan och besläktade konflikter, och han har säkert satt sig in i frågorna. Men hur mycket av hans åsikter är just åsikter, styrda av hans politiska eller annan agenda, och hur mycket är grundat i rena insikter?  Och vad skulle ÖB ha för nytta av att diskutera Afghanistanfrågan med Guillou? Man får utgå ifrån att hans värderingar och hans planer för de svenska styrkorna är grundade i militära avväganden som i sin tur bottnar i de uppdrag riksdag och regering gett honom. Utrymmet för hans egna åsikter blir där litet. Och intresset för och nyttan av att höra en lekmans åsikter blir då än mer begränsat. På samma sätt tror jag att Guillou inte gärna skulle vilja diskutera sina böcker med kritiker, annat än för att avfärda dem som idioter som inte förstått hans storhet. För han må vara en emellanåt lysande journalist, men någon stor författare är han knappast, vilket kritiken med jämna mellanrum meddelat. Skillnaden mellan kritikernas uppdrag, att så objektivt som möjligt värdera ett konstnärligt verk, är ju något helt annat än att uttala sig om exempelvis politik. I det förra är det insikterna som dominerar, i det senare åsikterna. Eller så borde det i alla fall vara.

Frågan är därför snarare om man inte borde bedöma ännu mer genrebundet än man gör. Att spänningsböcker bedöms för sig, diktsamlingar för sig, konstutställningar för sig – så man inte förleds att tro att Christer Sjögrens nya julskiva är bättre (eller sämre i sitt slag) än en skulpturutställning i Bror Hjorths hus. Risken med en enhetlig kajbedömning är att jag kan recensera ett seriealbum jag gillar på samma sida som någon bedömer en operauppsättning och serieboken får fler kajor än operauppsättningen. Läsaren kan då kan få för sig att serierna är bättre än operan (vilket naturligtvis är fullt möjligt men inte något jag haft anledning att reflektera över när jag recenserat tecknade serier.) Bättre då med olika varianter på kajorna: pistoler för spänningsromaner, elgitarrer för pop och rock, saxofoner för jazz, fioler för ”klassiskt”, pratbubblor för tecknade serier, teatermasker för teater  och paletter för bildkonst. Etcetera.

Betyg – en maktfaktor

”Jag föredrar avgjort Nicolai Gedda framför  AIK”, är ett citat hämtat från Tage Danielssons Grallimatik med undertiteln Jämförelsestrunt. Jag vet inte om man kan hitta något bättre exempel till det experiment som Upsala Nya Tidnings kulturchef, Lisa Irenius, annonserade i tisdagens tidning.
Under rubriken Nu testar vi betyg på all kultur, hotar hon med att kajorna skall få härja fritt på tidningens kultursidor – och det i alla discipliner. (läs gärna artikeln; den berör inte bara UNT-läsare)
Visserligen är det ett tidsbegränsat experiment, men kanske det är dags att Daniel och jag göra vår röster hörda innan förfallet blir totalt.

Låt mig först och främst konstatera att artikeln mest verkar handla om ett sätt att reda ut vad som menas med kultur, och att Lisa Irenius därvid tagit betygsättningen som ett instrument för att kunna peka på svårigheten. Och det är svårt!
Om jag inte minns fel, skrev den legendariske ”Alf Martin från London” att all journalistik går ut på att skilja agnarna från vetet – och sedan publicera agnarna.
Kanske framgår andemeningen i vad Alf Martin uttryckte än klarare när man reflekterar över vad som skulle bli följden av betygsätta alla kulturella prestationer på en skala, och i sanningens namn märker man att kulturchefen själv darrar på manschetten, vilket hedrar henne. Och när hon använder begrepp som ”förtydligande” och ”förenkling” så förstår man att hon insett, redan nu, att experimentet antagligen kommer att sluta på ruta ett. Jag har full förståelse för att man inom vissa gemensamma ramar kan ha fog för en viss jämförelser, men samtidigt får man aldrig väja för att när man förtydligar och förenklar för läsarna, så ställer man mindre krav på skribenten – d.v.s. analysen inbjuder till att blir mer än mer ytlighet.
Men det är nog inte det värsta hotet.
Det största hotet är i våra ögon det som sammanfattningsvis kan kallas makt.
Kanske det är så att UNT:s makt är något mer begränsad än framför allt TV-mediet. Men principiellt handlar det om  samma sak.
Ett exempel; en författare ägnar kanske 3-4- år av sitt liv att förfärdiga en bok. Rikliga källstudier, stor tankemöda och en tidigare visad litterär förmåga kan efter 3 minuter ligga i spillror. En – säger en – enskild recensent kan i en av våra mer nedsuttna morgonsoffor och utdela 2 ”fladdrande böcker” … och så var den boken förpassad till vidare kompostering.

Frågan är definitivt inte enkel och vi ber att få återkomma ifrågan – kanske efter dagens veckoavslutning på kafé Fågelsången *****

Europeiska antibiotikadagen.

Idag är en viktig dag.
Det är den Europeiska antibiotikadagen.
Kanske många avfärdar den som lika oväsentlig som Kroppkakedagen, Surströmmingsdagen eller någon annan, ännu mer suspekt företeelse som någon intresseorganisation använder sig av  för att väcka uppmärksamhet.

Men nu är det allvar!

Den här lilla filmen som jag lånat av Strama, kommer förhoppningsvis många att ta åt sig av – inte bara läkare som förskriver alldeles för mycket antibiotika – utan framför allt, vi  patienter, som faktiskt har ett eget ansvar när vi träffar en läkare.

Jag vill att den här dagen skall markera startskottet för den fråga som vi alla har ett ansvar att ställa när en läkare vill förskriva ett antibiotikapreparat.

Frågan skall lyda: Snälla doktorn … är det nödvändigt?

Allt för att bryta en slentrian, som annars kan bli förödande för mänskligheten.*

* Redan ordet ”nödvändigt” har det gått slentrian i. Kanske nödtvunget är mera adekvat

P.S. Du kommer också att kunna se filmen i SVT:s Anslagstavlan med start den 18 november samt på alla SF- biografer 27 november t.o.m. den 4 december.