Knappt hade 35 000 representanter för 196 FN-länder lämnat klimatkonferensen COP27 i egyptiska Sharm el-Sheik i november förrän 10 000 representanter för samma FN-länder träffades vid artrikedomskonferensen COP15 i Montreal i Kanada. Mötet ska ha avlöpt väl. ”Så enades länderna om en räddningsplan för världens natur” är Dagens Nyheters entusiastiska rubrik.
Så inleder Patrik Engellau sin artikel om en ny adelsklass – eller kanske man borde i detta fall tala om knapadel.
35 000 – tanken svindlar – representanter samlades i Egypten, under förevändningen att de vill rädda jorden från förestående apokalyps. Att många tagit sig dit i privata jets – (det påstås att det handlade om 400 stycken, men kan väl inte vara annat än elakt förtal) – indikerar att allt var inte så genomtänkt, men hindrar inte att samma plan antagligen stod parkerade på Montreals flygplats. För det är så här det fungerar.
Fenomenet är inte nytt på något sätt, utan alla som deltagit i kongresser vet att berätta att det viktigaste med ett deltagande är att resa hem med en ny inbjudan till nästa kongress. Hur många forskare, politiker och finansmänniskor ser som sin livsuppgift att delta i diverse scenarier – ju fler desto bättre.
Antagligen skulle det räcka med en Boeing 747 för att samla de som möjligen kan föra ”vetenskapen” framåt. Alla de andra – 34 600 – kunde lika gärna koppla upp sig via nätet, men se där spricker bubblan.
Eller som tysken uttrycker fenomenet: Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen.
Flanera.se 