Monthly Archives: februari 2016

Övervikt?

hans_eriksson

Endast som illustration av ett dilemma.

Har du varit på ett gym?
Det är, minst sagt, en säregen upplevelse.
Jag tror inte ens den mest garvade inspektören från Arbetarskyddsstyrelsen skulle ge sig i kast med att söka bedöma de maskiner som ett gym kan uppvisa. Allt sker därför på egen risk, även om varje maskin är försedd med en amerikansk friskrivningsklausul – en sådan där klausul som ingen någonsin läst, än mindre följt, men som försörjer 10 000-tals amerikanska advokater. Kan inte tänka mig att någon uppsöker läkare för att kontrollera sin hälsa före det att man ger sig kast med redskapet.
I alla händelser – folk infinner sig regelbundet och utsätter sig för rörelsescheman som homo sapiens näppeligen är skapta för, men som din P-tränare visat dig mot en extraslant.
Men;
för den som nu inte har någon personlig slavdrivare ger stunden på ett gym i alla händelser pauser med vidhängande kontemplation.

Jag har ingen P-tränare!
Följaktligen har jag blivit sittande mellan passen och funderat över:
Vilket ger mest? Att förflytta 50 kilo tio gånger eller att förflytta 100 kilo 5 gånger?
Säkert finns någon läkare, fysiolog, eller kanske t.o.m. veterinär som vet svaret på denna fråga.
Men så kommer det mest outgrundliga:
Om jag belastat mig själv, på grund av en ständig pågående vällevnad, med cirka 20 kilos övervikt, vad blir då skillnaden om jag med min nuvarande vikt bär omkring 20 kilo extra på gymmet i form av s.k. Kettlebells.
kettlebell1

Det är ovädersägligen så att alla läkare, fysiologer, eller kanske t.o.m. veterinärer  kan vidimera att då ökar förbränningen och man går ner i vikt.
Men fortfarande? Bara för att man bär ”fettet” utanför kroppen – varför går inte vi lätt överviktiga ner i vikt. Och till vetenskapen inte kunnat visa motsatsen så undrar jag.
Är det inte roligare att äta gott och bli överviktig och därför – gå ner i vikt?

Osa till en som funderar!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Snacka om utmaning!

Kombatanterna

”Komba-tanterna”

Snacka om utmaning!
Jag hörde i ett klipp från radioprogrammet Lantzkampen att statsrådet Ylva Johansson under en sju minuter lång intervju lyckats använda sig av uttrycket utmaning inte mindre än 14 gånger!
Det är inte utan att jag härvid associerar till en känd saga från tidigt tusental som beskriver Ack och Ve:s, en berömd holmgång, där Ylva Johansson idag spelar rollen som Ve i kamp med en journalist.

Sålunda lyder sagan i modern tappning:
Intervjuaren högg  vänster arm av Ylva, i vilken hon höll sitt svärd. Men Ylva var inte sämre än att hon tog upp sitt svärd och fortsatte striden, nu med höger arm.
Intervjuaren högg så höger ben av Ylva. Hon hoppade därvid och stöttade det avhuggna benet på en lämplig stubbe.
Intervjuaren kom så efter och högg av det andra benet, varför Ylva sade att nu var hon i balans.
Intervjuaren svingade därvid sitt svärd och högg av den högra armen.
Alla de radiolyssnare som åhörde holmgången uppfattade nu att striden var kommen till ända.

Men då kunde man höra Ylva utbrista:
– Kom hit din jävel så skall jag bita dig!

Men så säger inte ett statsråd i radio.

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Albert – från Linköping?

En oikti öchötte

Se där – en oikti öchötte!

Jag sitter och läser en biografi över Albert Einstein.
Det är en nära bekant från Linköping, som lånat ut  biografin till mig för att han hittat ett begrepp i boken som skulle kunna göra Linköpingsborna lite förmer. Nu vet jag inte om det var för att min bekant hittat begreppet ”ekolali”, som betyder att man tvångsmässigt upprepar ord eller fraser, som han lånade ut boken till mig. Men man kan kanske undra.
Nu frågar sig säkert vän av ordning – vad det här är för trams? Påstår någon, mig närstående, att  Albert Einstein och Linköpingsborna skulle ha något gemensamt?

Låt mig förklara.
Min östgötske bekant har vi något tillfälle berättat för mig om hur man kan skilja huruvida en östgöte  kommer från Norrköping eller Linköping bara genom att lyssna. Båda har visserligen den lilla egenheten gemensamt att de inte kan skilja på grav och akut accent, så när en östgöte säger anden så får man gissa sig till om han menar fågeln eller själen. Men man förstår i alla fall att det handlar om en ”oikti öchötte”.
Men så var det det här med med vad som skiljer östgötar åt.
Eller som min nära bekant beskrev det:
– Alla infödda östgötar kan inte skilja på grav och akut accent – kan dom inte,  mens  Linköpingsbor har en tendens att repetera allt dom  säger – gör dom! Och som sagt – det gjorde Einstein också – gjorde han … och vi från Linköping – gör vi.

Faktum är att jag personligen prövat eokali-hypotesen så fort som jag stött på en östgöte och många gånger är då jag fått beundrande blickar. Senast från en bankdirektör, en antropolog, en sjuksköterska och en präst. Hypotesen stämmer – gör den!

P.S. Jag vet inte om min nära bekant låtit sig influeras så till den milda grad av Einsteins lilla språkliga egenhet att han, vad som påstås, döpt sin son till Albert – har han! Vad vet jag – gör jag?

2 kommentarer

Filed under Kultur

Känner du Ingemar Hansson?

imagesKänner du Ingemar Hansson?

Nej; tänkte väl det. I alla händelser är sannolikheten väldigt liten att du skulle bli kopplad till honom eftersom det tar cirka en halvtimme och nå honom och så lång tid har ingen tid att vänta på att få samtala med generaldirektören himself. Istället har han ordnat det så fiffigt så att man kan få tala med en konsultfirma och svara på frågan vad man tycker om Skatteverkets service.
Jag vet faktiskt inte hur han har tänkt.
Istället för att koppla in en konsultfirma – räcker det inte att generaldirektören Ingemar Hansson greppar telefonen själv och försöker ringa till sitt eget ämbetsverk. Jag skriver försöker, för man behöver inte ens vara generaldirektör för att förstå att myndigheten är kraftigt underbemannad.
I fredags skulle det ta 42 minuter för att komma fram – idag endast 28 minuter! (Min plats var 40 och som betjänades av 35 handläggare.) Men i själva verket tog det 38 minuter.
Så svarade då en vän röst som skulle hjälpa mig med min fråga. Efter cirka 30 sekunder konstaterade hon att jag kommit till fel avdelning – hon kunde inte hjälpa mig utan skulle koppla mig vidare. Innan jag hann med i svängarna så hörde jag en digital röst som undrade vad jag ville och lite senare: Ditt samtal är placerat i kö. Kön består av 46 samtal som för närvarande bemannas 34 handläggare och förväntad kötid beräknas till 36 minuter.

Mitt ärende: Ett brev från Skatteverket som inte anlänt efter mer än en veckas väntetid!

P.S. Kanske skall jag ringa till Postverket?

 

 

1 kommentar

Filed under Kultur

Scratch my back … and I will …

images

Det är säkert femton år sedan jag kände mig föranlåten att skriva ett brev till ett antal börsnoterade svenska företag – föranledd av vad som höll på att rullas upp på min arbetsplats under 25 år. Skandia var då ett företag som höll på att förvandlas från ett fint och traditionsrikt bolag, till att på kort tid bli ett av Sveriges genom tiderna mest skandalomsusade företag.

Brevet som jag skrev löd på ett ungefär:
(Eftersom jag inte visste vem som ansvarade för koncernens kulturpolicy adresserade jag brevet till Kulturchefen.)

Jag vänder mig till dig, som läsare av detta brev, i hopp om att få diskutera ert företags kulturpolicy. Därefter följde ett antal rader om min bakgrund och syftet bakom min propå.
Brevet undertecknade jag med namn och adress samt med ett P.S.
Jag ber om ursäkt att du som läser detta brev kanske inte är rätt person, men hoppas därvid att jag får information om vem jag skall tala med.
Orsaken till mitt brev var min förundran över hur ett företags kultur som byggts upp under många år, på några år raserades av ett gäng nya spelare som embarkerade, det då fortfarande högt ansedda, försäkringsbolaget Skandia. Det var i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet inträffade ett antal händelser som kom att skicka Skandias mödosamt uppbyggda kultur i graven*. Alla kommer säkert ihåg entrén som exponerades flitigt i medierna så fort en företagsskandal kom på tal. Sveriges äldsta och mest ansedda försäkringsbolag som under cirka 135 år tappade sitt varumärke på knappa 5 år.

Inte undra på att jag började intressera mig för vad som inbegrips i begreppet företagskultur.

Efter min tid i försäkringsbranschen,  började svenska företag att ömsa skinn, kanske inspirerad av Skandiaskandalerna, och skapa en helt ny företagskultur. Om man så vill kan man kanske komprimera den pågående utvecklingen till en enda term, Pilotskolan, som inbegrep varianter på optionsprogram, bonusprogram, pensionsavtal, fallskärmar, m.m. Sammantaget kunde dessa olika program skapa ersättningar som nådde rent bisarra höjder och jag kunde därför inte frigöra mig från tanken att omsorgen om piloten blivit viktigare än ”passagerarnas” väl och ve. Och till detta kunde man addera den generella amerikanska kulturens frammarsch, där chefen är kung  mycket olik  den svenska koncensuskulturen.

I det föregivna kulturklimatet skrev jag alltså mitt brev och som väntat blev svarsfrekvensen klent, vilket föranledde mig till att ringa ett antal samtal.
Jag började i växeln och den oftast mycket hjälpsamma växeltelefonisten svarade – ”ett ögonblick!” för att strax senare komma tillbaka att hon inte hittade någon kulturchef … ” men jag kan koppla er till personalchefen”. Någon gång kopplades jag till den operative chefen, men svaret blev alltid detsamma, ” … ääh … kulturchef? … nej nån sån har vi inte … ”med tillägget … ”vad är det du söker?”
Min oförskämda fråga blev då: ”men har ni ingen företagskultur?” med tillägget att jag var intresserad att få till ett möte för att resonera vidare om varför svenska företag inte har någon som följer upp, mäter och rapporterar om företagets kultur.
Svaret blev då ganska entydigt, även om det inte uttalades lika av alla som svarade, att företagskulturen var företagsledningens och verkställande direktörens ansvar.

Vägen till chefen

Vaddå … kultur?

Efter min pensionering har jag inte haft anledning att djuploda mer i frågorna vad gäller svensk företagskultur, men det är inte utan att jag undrar huruvida svensk organisationskultur är på sluttande planet. På kort tid har jag läst om Karolinskas bristande etik, Kommunals kamaraderi och Swedbanks maktkamp – ja, listan kan göras hur lång som helst. Och i centrum står de enskilda individerna. Kanske det börjar bli dags för ett nytt brev?

För den som vill återuppliva vad som hände i bolaget rekommenderas läsning av boken Guldregn, skriven av Sophie Nachemson-Ekwall och Bengt Carlsson.

Unknown

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

På en öde ö i havet

På en öde ö i havet14.01.34

Säkert är vi många, i min generation, som minns Towa Carsons inspelning av schlager På en öde ö i havet.
Bättre ingress får man nog leta efter när man studerar en SOU-utredning  om det demokratiska underskottet och kunskapen om EU:s påverkan på vårt land, som enmansutredaren Maria Strömvik avlämnat till demokratiminister Alice Bah Kunke i veckan.
Visst har det rapporteras om utredarens slutsatser i medierna men, typiskt nog, mycket sparsamt. Dock har jag hittat ett referat i  DN, där man kan man läsa om hur illa det står till med kunskaperna i alla beslutsled i Sverige.
Men min ingress associerar kanske primärt till en historia om hur en man, vid namn Robinson. Crusoe, efter ett skeppsbrott hamnar, på vad han först tror är, en öde ö.
På ön lyckas Robinson, genom att använda gamla kunskaper och viss uppfinningsrikedom, överleva i hela 28 år. Han bygger sig ett fint hus, och upplever att han trots allt lever ett gott liv.

Ja, lite så kanske man kan se på vad som händer i detta nu, då man byter ut Robinson mot Sverige, ön mot EU och det det omkringliggande havet mot övriga världen.
Som vi alla vet så räddade sig  Sverige en djup ekonomisk kris, varvid dök EU som en räddande väg ut ur krisen. Vad inträdet betydde för vårt demokratiska samhälle var det ingen som förstod, utan likt en Robinson Crusoe anpassade vi oss successivt till den ny omgivningen och såg bara till de möjligheter som ”ön” gav oss. Men likt Robinson Crusoe har vi, på senare tid, upptäckt att ”ön”  inte bara var av godo utan även att det finns ”kannibaler” här, som hotar att äta upp oss. Kort sagt; vi har varit blåögda och trott att Robinson var den som regerade fortsättningsvis i ensamt majestät, även på ”ön” – men än värre – vi har inte ens gjort oss underkunniga om vilka regler som gäller för oss som innevånare på ön.
Det är inte utan att en annan öbo härvid dyker upp i huvudet.
Som den minnesgode kommer ihåg berättas i Odysséen om en enögd jätte som Odysseus lät lura att han hette Ingen och sedan han och hans mannar förblindat jättens öga med en glödgad oliverstock, ropade denne på hjälp. När hjälp kom och de frågade vem som hade förblindat jätten kunde han bara svara att ”Ingen hade gjort det”.
Förvirringen är och var total.

Och där är vi nu.

”Ön” upplever inre stridigheter, samtidigt som nya skeppsbrutna strömmar till och en av ”kannibalerna” därför hotat med att lämna ön. I det läget får vi reda på av en utredare att ”Robinson” vet just ingenting om vad som gäller och att antagligen kommer vi likt Odysseus att irra vidare.

P.S. Att jag använder mig av metaforen ”kannibaler” för övriga öbor är det som jag upplever som primärt för alla öbor: What´s in it for me?

 

´

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

I kafkaland

 Jag – en sann Kafkan


            Jag – en sann Kafkan

 

Denna morgon läste jag en krönika på nätet – Det Goda Samhället – skriven av Arvid Nilsson.
Dock får man reda på, redan i den först meningen, att ”jag heter inte Arvid Nilsson” – Arvid Nilsson skriver under pseudonymen Arvid Nilsson.

Detta, kan tyckas, är ett väldigt komplicerat sätt att uttrycka att någon skriver under pseudonym, men det finns en orsak. Han är nämligen bärare av tankar som inte anses önskvärda.
Vilka tankar det handlar får man bäst genom att läsa Arvid Nilssons krönika.

Så långt har det alltså gått i här i Sverige att människor inte vågar uttrycka sig i rädslan att bli offentligt uthängd. Pseudonymen blir ett sätt att leva och i förlängningen kan man ana ett Kafkaland där alla till sist kallar  sig Arvid Nilsson.

Men kanske det börjar hända något!
Efter att ha läst ett uttalande av SVT-journalisten Janne Josephson känner jag att det finns hopp.
Han säger i en intervju i Helsingborgs Dagblad: Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare.

Kanske en dylik bekännelse visar vägen ut ur Kafkaland och ger möjligheten för ”Arvid Nilsson” att framträda och stå för sin åsikter – insiktsfull som han är.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur