Monthly Archives: oktober 2011

Behöver vi mer dumhet?

Jag vet att jag borde ha gjort bättre research, som efterforskningar numera kallas, men ibland måste man fara i väg och bli lätt apoplektisk.

Den senare tiden har jag irriterat mig på tv-reklam alldeles ovanligt mycket. Jag tycker att mänskligheten är tämligen korkad som den är och behöver inte hjälp att bli dummare. Det kan också bero på att jag den senaste tiden sovit allt sämre och till följd av det blivit mer än vanligt grinig. Dessa faktorer i samverkan har i vilket fall åstadkommit en överkänslighet mot fördummande reklam. All reklam är fördummande, men somlig reklam är dummare än annan. Det är till exempel osedvanligt fånigt att ta en kvinna i 20-årsåldern av fagert utseende och låta henne kleta på någon salva och låta speakerrösten meddela tittarna att se hur fin och jämn i hyn hon blir med den nya formulan av etc. Om man tog en dam i skrynkligare ålder, såg 70+, och gjorde samma behandling på henne och hon blev lika slät och uttryckslös i hyn som den tidigare nämnda 20-åringen, då vore det intressant. Då finge man klart för sig att smörjan fungerade, men då borde man också ges tillfälle att fundera över om man vill gå genom livet, ofårad och jämn som en barnrumpa i ansiktet. Är inte ”de där små ålderslinjerna” som de vojar sig över i reklamen i själva verket just det som gör ett ansikte intressant?

Jag kunde fortsätta, men vet att hålla igen. För det finns annan dumhet. Dumhetspriset denna vecka måste gå till Moderaternas historieförfalskningskampanj. Men det skriver väl alla andra om så det behöver inte jag göra det. Bara ett par reflektioner. Varför går man ut med denna rappakalja om Moderaterna som förkämpe för allmän rösträtt när man rimligtvis måste veta att det var tvärtom, att föregångaren Allmänna valmansförbundet skapades just för att hejda kampen för allmän rösträtt? Eller visste man inte det? Båda alternativen är lika förödande för partiets trovärdighet. Och varför göra en sådan här tabbe just när de har draghjälp av sossarnas bekymmer, med därav följande rekordlågt förtroende? Tajmingen är inte optimal, om man säger så.

Som sagt, vi behöver ingen hjälp att bli ännu dummare.

Annonser

1 kommentar

Filed under Politik & samhälle

Hela havet stormar

Idag blåser det på havet.
Medelhavet har bytt skepnad; det azurblå vattnet är stålgrått men bryts av skummande vita skummande vågkammar. Även i land har vädret gjort att den lilla staden Bandol ändrat karaktär. Havet är tomt på båtar. Samtliga segelbåtar tycks ligga i hamn och det enda man hör är en orkester av vinande vindar och fall som slår metalliskt mot masterna.
Efter kajenkanten ligger lyxkryssarna uppradade med aktern mot land – luxuösa mindre fartyg som är registrerade på Bermuda, London eller i vissa fall Kingston. Så här ligger de, år efter år; ibland kan man se några enstaka personer röra sig med en torktrasa i handen för att feja på redan glänsande mässingsknoppar, men oftast ligger ”fartygen” tomma och tysta.
Jag hade förvarnat Daniel om jag kanske skulle skriva några rader om avund, vilket vi känner båda starkt för – eller emot – men när han skrev i samma ämne kände han inte min utgångspunkt … lyxkryssarna i hamnen.

För det första; jag känner verkligen ingen avund i förhållande till ägarna av dessa båtar – snarare att jag skulle skämmas att gå omkring på en sådan båt. Bara insikten om världens tillstånd är nog för att jag inte skulle vilja visa mig på akterdäck – (ofta med ett champagneglas i handen.)

För det andra; jag missunnar verkligen dessa personer  deras ”förmögenheter” när det tar sig sådana här uttryck som att lägga sina ”sanitetskärl” vid en kajkant i Medelhavet. Allting verkar handla om ett utslag av synnerligen ”dåligt omdöme” – än vara de tycks ha mer av än de pengar de, de facto, kastat i sjön.

Jag vet att ämnet ”pengar och avund” är ett känsligt ämne, men jag börjar undra om det inte är dags att föra en dialog om hur människan kan skapa andra världen än de materiella. Ett studium av Maslows behovstrappa skulle kanske kunna vara en bra start för en ny människotyp som förstår att livet är en process och den går ut på att skapa en bättre värld för kommande generationer. Att lägga sina själsliga förmögenheter vid en kajkant i Bandol är inget bra steg i denna ständiga process – (tror jag!)

P.S. Jag har en god vän som putsar på sin gamla segelbåt – visserligen utan att den alltid kommer i sjön – men denne man har, enligt min mening,  förstått innebörden av Maslows behovstrappa. Han använder sig av samtliga grundsteg för att nå ett eget självförverkligande, samt att skapa värden för framtiden.
Och hans båt ligger definitivt inte vid kajkanten i Bandol!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Om avund

Avundsjuka har alltid setts som en av de mer förkastliga själsliga yttringarna och avund sågs ju också som en av dödssynderna. Så det är ingen egenskap man går omkring och skyltar med offentligt.

Ett sätt att komma undan är att erkänna den. Jag kan sålunda tillstå att jag just nu är avundsjuk på Axel som är nere där han säger att solen skenar mest hela tiden. Men avundsjuka är nog fel ord, för jag vill inte missunna honom att ha det så. Det är bara så att jag också skulle vilja vara i sol och värme. En arbetskamrat är för tillfället och spelar golf i Portugal, men det avundas jag honom inte ett ögonblick. Visst skulle jag gärna vara i Portugal, men om det skulle ske till priset av att vara tvungen att spela golf, så avstår jag gärna. Däremot kan jag någon gång avundas honom möjligheten att sticka söderut titt som tätt, vilket han gör, men då kommer ju trösten med att han spelar golf varenda gång.

En annan kamrat kan jag avundas eftersom han är så begåvad. Det skulle jag också vilja vara, men man kan inte få allt. Inte för att jag har allt, som skönhet, rikedom och ett ädelt sinnelag. Men jag kan vara ganska snäll, om jag hycklar till det.

Men det gäller att hålla rågången fri mellan avund och missunnsamhet. Jag hade en gång en arbetskamrat, som emellanåt visade den senare egenskapen. Han kunde inte glädja sig åt en ung vikarie som valde mellan att börja på Konstakademien eller Musikaliska akademien, eftersom han hade kommit in på båda. När han i stället valde att läsa medicin var det något som brast hos min äldre kollega. Det kunde han sedan älta i månader, långt efter det att vikarien slutat vara vikarie. För då var han ju på väg att bli läkare, och var det något som min äldre kollega hade velat vara, förutom en duktig tecknare och musiker, så var det läkare. Nu skall nog mänskligheten vara tämligen nöjd med att så inte blev fallet, för denna kollega hade ett utomordentligt lättsinnigt förhållande till sitt arbete. Han var helt enkelt slarvig, vilket inte är en bra egenskap hos en läkare.

Så missunnsamhet skulle jag nog ranka som snäppet värre än avund.

Detta skrivet på, som Moltas Erikson en gång uttryckte det, en sömnlös stund på mitt arbete. (Det är en formulering jag är avundsjuk på.) Och inlagd på bloggen fort som fasen när jag förstått att Axel i dag också funderat på att skriva om detta ämne. För inte unnar jag honom att komma före mig med det!

1 kommentar

Filed under Ankdammen, Kultur

Att nasa news

Legenden från en svunnen tid

Under knappa tre veckor i Frankrike har jag, vad gäller nyhetsförmedling, varit hänvisad till, i huvudsak, inhemsk och i viss mån internationell nyhetsförmedling. Naturligtvis går det mesta mig förbi, antingen beroende på ointresse eller i många fall språkliga förbistringar. Men inslag om val i Tunisien, Kadaffis död och senast jordbävningen i Turkiet har inte gått att missa.

Som alla vet så består mänsklig kommunikation av inte bara det sagda ordet, utan även många andra faktorer – bland annat utseende, mimik, intonation m.m. I alla händelser vad gäller TV-mediet. (Jag vet inte om det är många i min generation som har en bild av den legendariske Uno Stenholm, men nyheterna gick fram. Det spelade ingen roll om det handlade om krig, mord eller kungliga nedkomster. Rösten, tonläget och diktionen var alltid densamma.) Men den tiden är förbi.
Nu förmedlas nyheterna av stylade, vackra människor som tittar storögt och blängande in i kameran, så att man faktiskt undrar om det han/hon säger är väsentligt eller om det är personen som utgör inslaget. Speciellt kan man uppleva det hos CNN:s nyhetsuppläsare med vassa ögon, lik en orms och utan en endaste blinkning, förmedlar världens elände. Och inte nog med det – i underkant eller på sidorna rullar börkurser, andra nyheter och i värsta fall  textade citat som inte har ett dugg med vad uppläsaren är sysselsatt med. (Vad jag minns så fanns inga störande moment i Uno Stenholms studio.) Men nu har ytterligare en ingrediens tillkommit. Det skall numera vara två – en man och en kvinna – i studion. Och nu gäller det inte längre att förmedla nyheter dygnet runt. Nu gäller det att också sälja nyheter. Växelvis förmedlar dessa ankare via kameran, senaste nytt, men dessemellan kommenterar de varandra med frågor, påståeenden och framför allt med glada tillrop och konstlade leenden.
Jag har aldrig förut funderat över hur man säljer in en nyhet om att nu är dödsiffran uppe i över tusen – och det med ett leende.

Kan man bli annat än trött på nyheter innan de ens blivit presenterade?

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Medier

Varför skola mänskor strida?

Jag tänkte på denna trosvissa visa när jag läste Axels inlägg om det franska militärområdet och vad man kunde ha detta till.

En utmärkt idé. Det är en utveckling av min gamla käpphäst att sluta med dessa tävlingar nationer emellan om vem som skall få äran att dra sitt land till ruinens brant för att kunna anordna olympiska spel – förlägg sommarspelen till Aten och låt Lillehammer ta hand om vinterspelen. Det förra för att Grekland på något sätt har copyright på begreppet olympiad och det senare eftersom norrmännen gör sådant bäst, och vinterspelen är ju ändå ett nordiskt initiativ. På så sätt skulle eventuella nybyggnader kunna bekostas av den olympiska rörelsen och så slipper vi den ständiga kampen om det är Coca-Cola eller Pepsi som skall vara ”officiell huvudsponsor” av spelen.

Att alla krig förläggs till Frankrike har också en moralisk aspekt. varför skall inte Frankrike i någon mån få igen för att de alltid sk-t-r i alla internationella överenskommelser, må det sedan handla om handelsbojkotter mot apartheidregimens Sydafrika eller att de spränger atombomber på Muroroa eller hur det stavas och sänker Greenpeacefartyg i förbifarten. Det vore inte mer än rätt att alla krig fick föras på bortaplan (för Frankrike lär inte starta något eget krig om det måste föras på hemmaplan).

De enda som skulle kunna ha något att invända – utom möjligen en och annan fransk medborgare – skulle väl vara alla svenska fredsaktivister, som inte längre skulle kunna bli lika moraliskt indignerade över att Sverige säljer vapen, som kan tänkas komma till användning. För de förgripliga vapnen skulle då inte exporteras till potentiellt krigförande länder utan till Frankrike, där de ligger i lager för att kunna tas i bruk, när det bränner till de stridande parterna emellan. Dessa pacifistiska rörelser (som i stort sett är fullt hedervärde – det vore tveklöst bättre om inga krig alls fördes)  för ett resonemang jag aldrig har förstått. Dels utgår man ifrån att det skulle bli så väldigt mycket bättre om andra länder sålde vapnen i stället, dels att det just när det gäller vapen, kulor och krut skulle vara så mycket mer upprörande om det importerande landet använde sina vanor.

Om detta går det att prata mycket, något Axel och jag säkert kommer att göra under någon framtida promenad, och betydligt mer djupsinnigt. Men det får bli en annan gång. jag blev bara så inspirerad av Axels idé.

Lämna en kommentar

Filed under Politik & samhälle

Tänkte inte på det …

Så är jag så återbördad efter en vådlig resa i Europas Grand Canyon – Gorges de Verdon. Fallhöjden är upp till 700 meter om man skulle missa en hårnålskurva, så nog kunde man hålla sig för skratt när man möter en innevånare som galant kör 70 km i timmen och man själv sitter med vitnande knogar och tar kurvorna i snigelfart.

Återfärden till södra Provence gick som en dans och landskapet norr om Draguignan kunde naturligtvis inte svara upp mot det landskap som tidigare passerat revy, men ändå dög det väl som avkoppling. Allt behöver ju inte handla om dramatik, men det böljande skogslandskapet var på sitt sätt storslaget. Dock lade jag märke till en skylt som återkom ungefär var 200:e meter, där man kunde läsa: Terrain Militaire – Defence d´entrée,  och detta mil efter mil. Jag hade ingen aning om att vi befann oss i ett område som på kartan stod utmärkt som Camp militaire de Canjuers.
Området omfattar cirka 35.000 hektar, och skall enligt uppgift vara det största militära området i Västeuropa där man kan öva krig och andra militära påhitt. Efter cirka två mils körning i ett märkligt ingenmansland kom jag att passera ett, vad jag skulle kunna kalla ett gigantiskt mob-förråd där säkert 1000 milltära fordon stod uppställda – stridsvagnar, diverse pansarfordon samt kanoner av skilda slag. Det var då jag började fundera över det mänskliga förnuftet – eller snarare vårt tillkortakommande vad gäller denna egenskap.
Det slog mig: kunde man inte avlysa detta område och utlysa detsamma till ett globalt konfliktområde där all världens millitärer kunde samlas. Detta sedan världens politiker misslyckats i sina politiska förhandlingar. I stället för att vi skall ha krigshärdar runt om på vår jord – som i alla händelser mest drabbar de krigförande ländernas civilbefolkning – så kunde man utlysa krig mellan länder och eventuella krig kunde då avgöras på Camp militaires de Canjuers. Allting finns ju där … kulor, krut och kanske lite svensk ärtsoppa för den som så önskar. Och efter välförättat värv kunde man äta middag, röka fredspipa och hänga på varandra millitära utmärkelser.
Jag vet att min fantasi naturligtvis har sina begränsningar … för vad i helsicke skall man göra med alla världens flottenheter?

Där sprack det!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Efter ”den heliga enfaldens söndag”.

Idag är det söndag och vilodag och tar mig därför friheten att låna fritt från min husgud, Tage Danielssons Postilla. Detta lilla aktstycke summerar väl S-raset* och vad som timat alltsedan den 25 mars 2011.

Tala är silver, och tiga är gull.
Man talar om det varav hjärnan är full.
Man tiger om det som man ej kan förstå.
Fast Juholt håller ej klaffen ens då.

* SvD

1 kommentar

Filed under Kultur