Vi och dom – ett dilemma.

"Makten framför allt"

”Resultatet är ett genant nederlag för regeringen som uppmanat invånarna att rösta nej, och tagit för givet att det skulle följas. Det visar på en oroande klyfta mellan landets styre och folkets syn.”
Denna mening stod att läsa i dagens SvD, med anledning av den schweiziska omröstningen vad gäller ett förbud att bygga minareter.
Visst är det intressant att världens, kanske främsta, direktdemokrati uppvisar denna klyfta mellan landets styrande och dess undersåtar.

Men nota bene – under ytan lurar en liknande problematik för den representativa demokratin i konungariket Sverige.
Här gäller det dock inte minareter, utan fastmer folkets röst vad gäller huruvida ett fördomsfullt parti skall kunna hållas utanför regeringsmakten.
Är inte den schweiziska folkomröstningen en varningsklocka även för våra nuvarande politiker att kunna konstatera att demokrati utgår från folket – hur tokiga och insnöade deras åsikter än må vara. Borde inte våra politiker, med Mona Sahlin och Jan Björklund i spetsen, i stället ägna all sin kraft att överbrygga klyftan mellan dem som vill styra och dess undersåtar, i stället för att spekulera hur man skall navigera för att komma till makten – den åtråvärda – som tycks förblinda allt omdöme.
Därför – kära politiker i Sveriges land – ägna nu all kraft och berätta varför vi skall rösta på ”era” partier, i stället för att babbla om vad ”ni” skall göra om vi röstar fel.

Annonser

Levande och döda

Det hävdas ibland att det i dag lever fler människor än vad som tidigare funnits på jorden, tillsammans. Är ni med? I juni i fjol levde enligt officiell statistik 6,6 miljarder människor på vår planet och sedan dess har väl befolkningen ökat med något tiotal miljoner (befolkningen 2010 beräknades då till 6 790 miljoner). Som jämförelse kan nämnas att befolkningen 1910 var 1 750 miljoner. När jag gick i andra klass i folkskolan, 1951, fick jag i läroboken lära mig att jordens befolkningen var drygt 2,5 miljarder.
Så det går undan.
Men om det stämmer att jorden nu hyser fler människor än alla de som tidigare levat på denna jord, så innebär ju det att det bara är mindre än hälften av alla människor som fötts som faktiskt har dött!
Kan det vara trösterikt?

Visst skall Dawit friges, men . . .


Sedan flera år sitter Dawit Isaak inspärrad under vidriga omständigheter i Eritrea, utan att vara anklagad för något och utan att vara dömd för något.
Självklart skall han friges! Och visst är det viktigt med symbolgestalter.
Det är bara det att det alltid är journalister som får denna uppmärksamhet, av mer lyckligt lottade kolleger i länder med mer utvecklad yttrandefrihet. Det sitter oräkneliga, lika oskyldiga personer i fängelser världen runt, men de får inte samma uppmärksamhet. Det sitter kanske rentav personer som är viktigare och nyttigare samhällsmedborgare än Dawit Isaak, hjärnkirurger, författare eller poliser, utan att det står en kör av kolleger och ropar på deras frigivning utanför fängelsemurarna. Det beror inte på att hjärnkirurger, författare eller poliser har mindre solidariska kolleger, utan för att det är journalisterna, i länder med utvecklad yttrandefrihet, som sitter inne med alla megafoner, högtalaranläggningar och banderoller i kraft av deras tillgång till spaltutrymme, programtid och allmän medieexponering.
Är det då fel att tidningar och akademiledamöter kräver Dawit Isaaks frigivning? Självklart inte.
Jag minns att under Francotidens sista tid så väntade några spanjorer, kanske basker, jag minns nu inte vad ont de ansågs ha gjort, och väntade på att garotteras. Jag befann mig då på landet och lanthandlerskan, hennes dotter och dotterdotter var hemma hos oss när nyheterna meddelade att de dödsdömda benådats. Lanthandlerskans då nioåriga dotterdotter började då gråta av glädje och jag minns att jag skämdes över att min mamma inte hade en aning om vad det handlade om. Ett barn hade pekat på orimligheterna i ett politiskt system och öppnat våra ögon.
Detta gör än i dag större intryck på mig än aldrig så många massdistribuerade indignationsartiklar.
Men det är klart, den där flickan är nu journalist.

Varannan damernas.

Dagens balade kom, av någon outgrundlig anledning, mest att handla om existensiella frågor. Kanske mycket beroende på nyheten om att en god vän ” för alltid lämnat  vår krets”, som det så vacker heter. Osökt började vår konversation därför att handla om de yttersta tingen, vår kristna uppfostran, vår utsatthet i svåra stunder, Svenska kyrkan, Kyrkomötet … m.m. m.m.

Till sist hamnade vi i funderingar kring Guds son. Vi undrade – borde han inte haft bättre koll på läget här på jorden? Vi tänkte framför allt på att han måste förstått sitt uppdrag att han representerade alla människor – män som kvinnor. Men – ändå kom han att omge sig av med 12 individer, och alla av manskön!
Lägg därtill att alla som skrev ned hans levnadshistoria, cirka 300-400 år senare, var män – inte undra på att det ser ut som det gör i vårt samhälle.

Politikers arbetstid

Det är inte så ofta man är böjd att instämma i det som skrivs på insändarsidorna; där skriver ju mest rättshaverister och besserwissrar av ett slag vi gärna hade fått vara ensamma om när vi i dessa spalter ikläder oss rollerna som Statler & Waldorf.
I måndagens UNT skriver i varje fall Kerstin Rydbeck, som jag inte känner till var hon står politiskt eller vad hon i övrigt representerar, en insändare om folkpartisten Karolina Hildings avhopp från kommunalrådsposten. Hilding har hävdat att manliga värderingar inom partiets bidragit till att hon inte fått tillräckligt många röster för att stå kvar som förstanamn på Fp:s valsedlar i nästa val. Att detta tillbakavisas är naturligtvis inte att förvåna sig över, men sedan kommer det intressanta. Folkpartikollegan Peter Nordgren säger att det krävs en arbetsvecka på 80–90 timmar för kommunalrådsjobbet och att ”alla är inte beredda att anslå den tiden”. Ett jobb som kräver 80–90 arbetstimmar i veckan, alltså 12–13 timmar om dagen, sju dagar i veckan, är inte bara larvigt, det är kontraproduktivt. Ingen kan göra ett bra jobb med den arbetsbelastningen, åtminstone inte någon längre tid. Det är helt enkelt usel arbetsplanering som orsakar att folk tror att de behöver arbeta så mycket. Jag kan förstå om en enmansföretagare med egen affär arbetar orimligt mycket för att få företaget att gå runt, men här handlar det om en stor organisation, ett politiskt parti, som borde kunna inse att detta arbete inte kan och bör utföras av en person. Det är till och med så att ett politiskt parti bör föregå med gott exempel när det gäller arbetsmiljö och -organisation. Inte vara ett avskräckande.
För vem vill ledas av personer som jobbar 12–13 timmar om dygnet varje dag i veckan?
Och Folkpartiet är säkert inget undantag, samma idioti förekommer nog inom alla partier, där personer, alltför ofta män med god markservice, tar på sig martyrminen och säger något som John Waynes ”A man’s got to do what a man’s got to do”. Fast på svenska.
Och inget sägs på UNT:s ledarsida. Helt tyst. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att gissa att den huvudsakligen manliga ledarskribentkåren tiger och samtycker till vad som sker. Några rader på nyhetsplats, det är allt. Men inte en ledarkommentar vad jag har sett. Har någon annan?
Vad kan man kalla sådant? Räcker ”pinsamt”?

Nära döden-upplevelser

I min puerila barndom talades det emellanåt om vackra damer som något man skulle reagera inför även om man som mycket svag och åldrig krypande var på väg mot sjukhuset för livsuppehållande vård.
Nu när den åldern börjar bli en realitet finns det anledning att anslå en balade åt att diskutera vad som nu skulle kunna intressera en under vård i livets slutskede. Det finns nog mycket man kunde tänka sig skulle kunna distrahera en i en sådan situation, men knappast att Vattenfall skulle få ny vd eller att Mona Sahlin tycker att det var ruttet av Reinfeldt att oppositionen inte fick vara med och besluta om vem som skulle bli Sveriges nästa EU-kommissionär. Jag kunde tänka mig att en bra fotbollsmatch skulle kunna engagera en även under sådana omständigheter, men knappast en valkampanj. Är det för att idrott upplevs som viktigare än om det blir Sahlin eller Reinfeldt som skall styra skutan Sverige sedan man lämnat detta jordiska? Eller beror det på att man som sjuk och svag inte orkar engaera sig i något som kräver lite ansträngning?
Detta tycker jag vore ett lagom meningslöst men flerbottnat ämne att diskutera under en framtida Walk & Talk-session. Eftersom en av oss, inte jag, skall åka bort och dessutom har en otjänlig höft, så får väl detta sorteras in under Virtuella balader

Pest och kolera

Vi har vant oss vid uttrycket ”pest eller kolera”, som lite harmlöst. I vilket  fall indikerar uttrycket möjligheten för att det finns alternativ, men nu det verkar som om vi får vänja oss vid att uttrycket muterat, i framtiden. Pest och kolera kommer det att heta. Under pågående accelererande svininfluensaepedemi kommer ånyo en rapport om vad som väntar om hörnet. I dagens DN kan man läsa om multiresistenta bakterier, som kanske låter ofarligt, men som på kort tid utvecklats till totalresistenta och som kommer att göra människan till ett försvarslöst villebråd. Minsta sår kan komma att bli ett dödligt.

Otto Cars, som vi hade anledning att gratulera för några dagar sedan, är oroad över resultaten i den nya studien.

– Vi kan inte skydda oss i Sverige, det här får vi se mer av i framtiden. För att begränsa konsekvenserna måste vi dels minska användningen av antibiotika ytterligare och dels få fler enkelrum i vården för att minska smittspridningen.

Att ”begränsa användning av antibiotika och att få flera enkelrum i vården”,  är vad vi förstår bara ett sätt att förlänga tidsfristen.

I ett uppslagsverk kan man läsa: Bidragande orsak till till resistensutvecklingen är den storskaliga användningen av antibiotika i modern tid,främst som medicin men också, i många länder som tillsats i djurfoder för att befrämja tillväxten. En restriktivare förskrivning av dessa läkemedel blir därför ett nödvändigt inslag i krigföringen mot bakteriena.

Och detta skrevs för 20 år sedan!

Jazz & sånt

default

Jag skrev ett mail häromdagen till den enda professionella jazzmusiker jag känner närmare, och vågade därför fråga om sånt som jag alltid svävat i okunninghet om. Jag skrev följande till honom:
När jag gick på konfirmationsläger 1960 uppe i Gräsmark i Värmland njöt jag av en fantastisk skiva, Milestones, men kan du förklara för mig Philly Joe Jones trumspel, som jag uppfattar som att han slår “baktakt” hela tiden? Jag hade nämligen tänkt skriva om upplevelsen på bloggen under kategorin “ jazz & sånt”, men har fortfarande inte kunnat analysera hans trumspel.

Svaret var lika kort och koncist varför någon vidare utläggning från min sida känns överflödig. Hans utläggning var som man kunde förvänta sig av från professionell jazzmusiker:
Det är att han i varje takt spelat ett cross stick (kantslag även kallat philly-click) på fyran i varje takt.

Så nu vet jag … … och du!

Det är bara att lyssna – och njuta av den nyvunna kunskapen. Läs mer

Vem är du? … en ny kortlek!

En god vän har efter en resa ute i Europa kanske hittat en ny trend.

Flickan med hjärter tre.

Solen sken, alla var ute och promenerade och det var fullt på caféet. De

flesta butiker och företag höll stängt. Det var den 11 november. Dagen då

första världskriget slutade. Det Stora Kriget, som det kallas i Frankrike.

Presidenten hade på förmiddagen tillsammans med Tysklands förbundskansler

talat i TV vid den okände soldatens grav på Champs-Elysee. Det Stora Kriget

är fortfarande en realitet i Frankrike och Tyskland även om nästan ingen av

de som var med finns kvar. Bara några få gamla soldater stod i paraduniform.

Om några år finns det inga alls kvar.

Vid bordet intill satt två unga par. Drack kaffe och öl, rökte och skojade.

En av flickorna hade ett spelkort fastsatt på jackan. Det var inget smycke

utan bara ett vanligt, en aning nött, spelkort. Kortet var hjärter tre. Det

satt fast med en tråd och hängde där lite nonchalant.

Flickan var inte anmärkningsvärt söt eller elegant som franska flickor kan

vara. Ändå kunde jag inte låta bli att titta på henne hela tiden. Det var

spelkortet. Varför hade hon ett spelkort fastsatt på jackan? Och varför just

hjärter tre?

Var det här ett nytt mode som flickan just introducerade? Kanske kommer

Europas ungdomar att gå omkring med spelkort på jackan nästa vår? Vilka kort

kommer att bli populära och vika kort vill man inte ha på sig?

Kanske blir det här ett sätt att visa sin politiska tillhörighet. En man i

kritstrecksrandigt har naturligtvis klöverkung på rockslaget. Men då kanske

han blir bortblandad med den aktive miljöpartisten som har klöverknekt?

Eller klöverdam? De något mindre engagerade miljöpartisterna kan ha klöver

tre eller klöver fyra. Och alla riktigt ilskna radikaler på vänstersidan har

spader. Vem har ruter? Fyrkantiga byråkrater eller modiga oppositionella?

En nyförälskad yngling sätter på sig hjärterdam utan att bry sig om

politiken. Det skulle nog förresten även presidenten ha gjort. Han hade med

sig sin nya unga hustru där på Champs-Elysee, och så stolt som han såg ut,

verkade det nästan som om hela tillställningen bara var till för att han

skulle få visa upp den långa slanka damen. Ja dessa fransmän.

Men egentligen är det bra. Det är naturligtvis viktigare att vara förälskad

än att föra krig. Ja även än att fira krig.

På kvällen sände en TV-kanal en nyinspelad film om en lärarinnas kamp för

att rentvå sin make, som 1915 tillsammans med fyra andra utplockade

soldater, arkebuserats för att deras grupp vägrat att anfalla en tredje gång

när nästan alla redan dödats. ”Fusillé pour l´example” stod det i brevet som

åtföljde kistan med makens kropp. ”Skjuten som exempel”. Enligt filmen fick

hustrun till slut rätt och männen upprättelse. Men inte förrän 1932.

Man får hoppas att flickan med hjärter tre inte behöver vara med om något

liknande. Men då är det nog viktigt med en stor parad i Paris varje år och

att presidenten och förbundskanslern fortsätter att tala i TV. Så att vi

aldrig glömmer varför EU kom till. Inte för att diskutera krokiga bananer

utan för att Frankrike och Tyskland skall hålla fred – och för att det

aldrig mer skall bli aktuellt med ”Fusillé pour l´example”.

Mats Josephson


Nostalgins offer

Dagens Fågelsång gick helt i nostalgins tecken. Vi satt och hängde  över 1 kopp kaffe och sökte dra musten ur våra gamla minnen.
Ibland fastnar man, då nuet inte har mer att ge – då händelser  varken irriterar eller tillfredsställer.
Men nostalgin är faktiskt inget att fnysa åt, även om det mesta som vi upplever i nuet känns som något som vi upplevt tidigare.
I  stället för att försöka memorera det som är höljt i en skir dimma, ägnade vi oss att klä gamla minnen i ny kostymering.

I dag funderade vi över; – Vad är det som konstituerar nostalgi?
Daniel menade att nostalgi kan hänföras till en självupplevd känsla – något självupplevt – en känsla som är svår att förmedla vidare till andra som inte kan frammana samma känsla. Att berätta för nästa generation kan möjligen sammanfattas i begreppet ”retro”.

Låt oss ta ett exempel: Betrakta bifogad fil och studera in ”Moltas”. Broder Jan Henning Eriksson, bitr. överläkare på Ulleråkers sjukhus i Uppsala,  var för vår generation detsamma  som en av sextiotalets stora humorister , men som idag diminuerats till;  ”jaha– han med Norgevisan”.
Att söka berätta om ”upplevelsen” Moltas låter sig inte göras – än mindre söka berätta hur ”dj-fla rolig han var – DÅ!

Frågan som hänger kvar efter dagens balade och som kanske kan göra nästkommande generation lite nedstämd, är vår visshet om att Robert Gustafsson, Henrik Schyffert, Adde Malmberg, Petra Mede, Mikael Tornving, Babben m.flera inom några år kommer att gå samma väg till mötes  – Jaså han/hon …?

Trots dagens retrospektiva samtal – vi går vidare – mot framtiden!