Snarlikt beteende

För drygt ett år sedan utbrast jag, kanske lite väl bombastiskt,  SAAB är dött – Leve SAAB, men jag tror fortfarande inte att jag var helt ute seglade, när jag siade om Saab:s framtid. Då, i december 2009, var det inte klart vilka som skulle ta över det bankruttmässiga företaget och bli det som får äran att lägga ner företaget. Det blev Spyker. Men jag tyckte då att det var av mer filosofiskt intresse. Men tiden har sin gång … och nu verkar vi vara vid vägs ände … igen.

I Dagens Nyheters Ekonomidel (Pappersupplagan) presenteras ett antal bilder föreställande de närmast inblandade i detta tragiska skådespel. Ägaren Victor Muller  avporträtteras med armarna i kors och med en nonchalant ami kring halsen. Lite lätt leisure. I en annan bild avporträtteras den ”ifrågasatte” ryske finansmannen Vladimir Antonov iförd en kostym av bästa Sovjet-kvalité och med ett band kring halsen – en sådan där som alla VIPPAR får vid mässor och kongresser. (Som grädde på moset förevisas även den tidigare Vd:n Jan-Åke Svensson med ett liknande band kring halsen.)
Rubriken för bildgalleriet och artikeln – Nu dras snaran åt kring Saab – ser ut som en händelse.

I fredags avgick Jan-Åke Svensson för han tyckte att han gjort tillräckligt och att det var rätt tid att sluta som det stod att läsa i SvD den 25 mars.
– Det är rätt tid att sluta nu då företaget är på rätt väg, säger han.
Nu undrar man genast; menar Jan-Åke Svensson att ”rätt väg ” är att Saab skall gå i graven. Något annat kan det ju inte mena efter alla turer efter den 25 mars. Han måste ju vetat – så sent som i fredags var han fortfarande VD – att likviditeten var urusel och att oligarken Antonov ville bli ”räddande ängel”.

Jag vet inte om det bara är jag som reagerat över den nya typen av företagsledare. Jag kan inte hjälpa att jag, när jag ser Victor Muller i bild, så kommer jag att tänka på Julian Assenge. Ingen av dessa herrar ger mig förtroende. Båda tycks segla omkring i det mediala havet och lyckas hålla intresset uppe för sin egen person genom dagliga diffusa uttalanden. Båda har ett världskänt varumärke som ligger som grund för sin existens. (Dessutom är de s.m.s. look-alike.) Eller är det bara jag som låter mig  förvillas av att båda ständigt tycks leva med en snara om halsen?

/Axel

Politik i teori och praktik

Jag läste med viss förtjusning Axels inlägg om Juholts enkla retoriska knep. På morgonen såg jag därefter i SvT:s morgonprogram också en intervju med en språkvetare och retorikforskare, Lars Melin. Han har undersökt den sorts retoriska modell som är vanlig inom socialdemokratin, med upprepade att-satser, ofta med en stegrande, konfrontatorisk effekt. Han har sett att detta ökar adrenalinutsöndringen hos lyssnaren, med positiv eller negativ effekt: de som gillar vad som sägs blir positiva och de som inte gillar det negativa. Men vad man inte tänker på, menade Melin, var att förtroendet för talaren samtidigt sjönk hos alla lyssnare. Han menade att detta kan vara en förklaring till varför Mona Sahlin, som körde efter samma retoriska linjer som Juholt, förlorade medan Reinfeldt, som använde en mer resonerande, förtroendeskapande metod, vann. En annan sak som Melin sa var att Göran Persson ofta använde ordet ”partiet”, i bestämd form, medan både Sahlin och Juholt använt ”parti”, i obestämd form, samt att ord som ”inte” och ”mot” blivit vanligare nu än under Perssons tid. Detta visar att socialdemokrater nu själva börjar se sitt parti som ett i mängden och anti-orden tyder på att man blivit ett oppositionsparti, även språkligt.

”Retorisk analys leder alltid rätt”, säger Lars Melin och lägger förtydligande till: ”Till skillnad mot politisk analys, alltså!”

Att politiker säger ett och gör ett annat är välkänt, men det är ändå intressant att se statistik över denna insikt. I måndagens DN står att läsa om hur kommunerna inte i särskilt stor utsträckning ökat lärarnas löner mer än nödvändigt. En tredjedel av landets kommuner har givit lärarna löneökningar som ligger på den lägsta nivå, 2,0 procent, som avtalet tillåter. Några kommuner har gett 3%, de flesta av dem var socialdemokratiska. Å andra sidan, sägs det i artikeln, är kommuner med socialdemokratiskt styre överrepresenterade också bland dem som givit 2,0 procent. Sett på lite längre sikt är det kommuner med moderat styre som ökat lärarlönerna mest, sägs det också. Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström säger att det verkar som om Moderaterna är på väg att bli det nya skolpartiet och konstaterar att tre av fyra kommuner med folkpartistisk kommunstyrelseordförande gav högst 2,1 procent i löneökning.

Kanske folkpartister runt om i landet bör fundera över vikten att leva som partiet lär?

/Daniel

Att ”sälja” fattigdom – ett fattigdomsbevis

”Barnfattigdomen hör bara hemma i Reinfeldts Sverige!”
Detta citat, av Håkan Juholt, står att läsa i lördagens upplaga av Aftonbladet.
En stor retoriker har talat?
Nej … snarare tvärtom.
Bakgrunden till detta uttalande emanerar från en tidigare undersökning som Rädda Barnen låtit publicera. Där framgår det att antalet barn som lever i fattigdom ökat under 2008 med cirka 10.000. (Se bl.a. artikel i Svenskan).
Jag skall inte ge mig in i någon sorts polemik i ett känsligt ämne. Fattigdom har alltid varit ett mänskligt gissel var än det uppkommit och frågan skall definitivt inte viftas bort. Men det jag vänder mig emot är den billiga retorik, som tyvärr börjar bli mer och mer legio i det politiska livet.

Fattig?

Fattig?

Framväxten av banala uttryck för komplicerade sammanhang verkar gå hand i hand med det mediala samhällets utveckling. Korta klatschiga klyschor – det säljer. Analyserande, genomtänkta resonemang är ingen som orkar ta till sig – än mindre förmedla. Men vi börjar leva farligt! (Se bara hur man deformerat ordet ”svenskar”).
Språket ”impregneras” av vissa värderingar och till sist har ordet ändrat valör då saklighet förbyts i lättsålda känslouttryck. (I ovanstående citat kan man se hur hr Juholt försöker frammana bilden av hr Reinfeldt, likt en svensk Herodes, som kommer hem från ytterligare en dag på jobbet; slänger sig i soffan i det Sagerska palatset och utbrister: ”Dagens facit, kära Filippa … ytterligare 30 ungar i soppen”.)
Jag utgår från att det som hr Juholt menar är ”barn till fattiga föräldrar” – primärt ensamstående mödrar, enligt rapporten, som drabbats extra hårt av lågkonjunkturen, men genom att krydda ordet ”fattigdom” med att addera ”barn” når han ytterligare en effekt.
Man kan illustrera sammanhanget på ett ännu mer förenklat sätt. Visa upp fiskargubben och tala om fattigdom – det betalar sig dåligt. Men bilden av ett gråtande barn – sånt säljer!  Det må vara en petitess, men jag undrar om inte våra politiker bör ge akt på hur man uttrycker sig i framtiden?
Även om det kostar en billig poäng.

/Axel

Från obekräftad källa

Från vår skånske korrespondent har följande ornitologiska sensation inkommit:

Skånes Aljazira

Jaktfalkar har funnits länge i historien. Men en skvallerfalk är det väl inte så många som känner till. Kanske är jag alldeles ensam om detta något speciella husdjur, som jag sedan fyra år tillbaka har nöjet att hysa.

Det började med att jag kom i kontakt med Tord och hans patenterade fågelholkar. Jag föll direkt för den anspråkslösa formuleringen ”Världen behöver TeGes produkter”, som är företagets frejdiga slogan. Och på hemsidanwww.tegeprodukter.se beställde jag omedelbart ett antal olika holkar. Bland dem en för tornfalk.

Tillsammans med en granne satte jag upp holken på gaveln till den gamla ladugården som numera är ombyggd till konstgalleri. Efter att bara ha tappat holken en gång och tvingats spika ihop den igen, lyckades vi få den på plats högt där uppe, med utsikt över åkrarna och pågatåget, som precis som de gamla ångtågen i vilda västernfilmerna, glider fram långt där borta i fjärran.

Två veckor senare satt den där. Tornfalken som jag visserligen då och då sett fladdra förbi, men som nu tydligen bestämt sig. Det var på vår gård och i min holk han skulle bosätta sig och bilda familj. Och med en så fin bostad som Tords originalholk, var det tydligen inga svårigheter. Efter bara några dagar satt även hon där uppe på taknocken. Hans fästmö/hustru och blivande mor till kommande ungar.

Nu är det fjärde året de sitter där och tittar på mig när jag varje morgon går ut till brevlådan för att hämta tidningen. Jag brukar stanna till och säga God Morgon. Och så brukar jag höra mig för om det hänt något särskilt. Har det t.ex. utbetalats några nya bonusar till avskedade direktörer? Är det något kärnkraftverk som kapsejsat? Har kungen eller dotter Madeleine hittat på något nytt puts?

Jag ställer frågor och falken tittar på mig. För det mesta reagerar han inte alls, men emellanåt ser jag hur han rycker till och då förstår jag att mina spekulationer stämmer med verkligheten.

Så till exempel sa jag en morgon att jag fått för mig att man skulle sluta tillverka JAS-plan. Att alla som jobbar med det i Linköping skulle få behålla sin lön i tio år, men istället för att tillverka JAS-plan skulle de utveckla nya energisystem.

Då nickade falken och jag förstod att jag kommit på något. Förmodligen hade han redan hört det under någon flygtur uppåt landet.

Vad vill Juholt?

Nej, varen lugna! Jag tänker inte ösa ur mina rika källor av politisk klokskap och säga något beskäftigt om valet av Håkan Juholt till ny ledare för Socialdemokraterna. Eller i alla fall inte så mycket.

Som vanligt finns det de som säger saker bättre på det området. En skribent som jag lärt mig uppskatta är Katrine Kielos i Aftonbladet. I går skrev hon på Aftonbladets ledarsida att Juholt inte får fastna i besvärjelser: ”Håkan Juholt vet hur man uttalar partiets besvärjelser och partiet behöver uppenbarligen få höra sin egna besvärjelser. Men svensk socialdemokrati kan inte stanna där.  I går talade Juholt till det socialdemokratiska partiet – inte till det svenska folket. Och det är utmärkt – så länge han förstår att det inte är samma sak. Inte längre. Och inte på väldigt länge.” Klokt skrivet, tycker jag, och i dag pekar hon på utländska initiativ på utbildningsområdet som är värda att ta upp i Sverige: ”Det är härifrån som man måste hämta energi. Inte från att tala om för folk att den Reinfeldt som de röstat på i två val i själva verket är ond.”

Den här polariseringen är begriplig i detta läge, när han just har tagit över rorkulten men ännu inte riktigt lärt sig hur den socialdemokratiska skutan reagerar på roderutslag, att han han talar i starkt retoriskt medvetna vi-och-dom-termer, men det håller inte i det fall han verkligen vill göra något åt Sveriges framtid, för då måste han räkna med att samarbeta med ett eller flera allianspartier. Hur det har gått att samarbeta med Miljöpartiet och Vänsterpartiet vet han ju redan.

Ett problem i sammanhanget är ju att Moderaterna och allra mest Fredrik Reinfeldt nu börjat tala om att bli eller vara ”statsbärande parti”. Han glömmer då att det faktiskt inte är så att han har fått mandat av väljarna att driva politiken i moderat anda utan i den anda som Alliansens övriga partier också kan stå för. Samarbete är nyckelordet, både mellan allianspartierna och med exempelvis Socialdemokraterna i vissa frågor och Miljöpartiet i andra. Så mycket inspiration att hämta i Vänsterpartiets agenda tror jag inte att någon finner.

Enligt de senaste opinionsmätningarna skall S ha gått upp något och närmat sig de – i och för sig historiskt sett urusla – valsiffrorna, men om denna uppgång skall kunna bli mer än ett uttryck för en tillfällig lättnad över att det nu äntligen blivit slut på det ledarlösa tillstånd som Socialdemokraterna levat i sedan Mona Sahlin meddelade att hon skulle avgå måste mer till. Partiet måste först inse att det inte är det enda tänkbara regeringpartiet – man har i dessa kretsar alltför mycket talat om att nuvarande maktförhållande bara är ett ”experiment” och något som måste ändras, så att normaliteten  med ett socialdemokratiskt lett Sverige kan återvinnas. Att Juholt gått ut med att S och facken måste samarbeta om pensionerna är i sammanhanget illavarslande och antyder en kvardröjande tro att socialdemokratin är den enda riktning som fackföreningsrörelsen har att vända sig till. Reaktionen har redan kommit från vissa delar av fackföreningsrörelsen som menar, helt rimligt, att detta är en fråga att diskutera med alla partier.

Om proportioner

Jag vet inte om man får lära sig något om proportioner på journalistutbildningar, men man får anledning att tveka när man ser på tv och läser tidningar, framför allt kvällstidningar.

Om vi börjar med de senare, så braskade löpsedlarna, mitt under de värsta dagarnas nyhetsflöde från Japan och Libyen, med den skakande nyheten att Mikael Persbrandt hade åkt fast för att ha dragit i sig en lina kokain. ”Jag älskar kola”, lät han meddela på förstasidan. Insidorna var fulla av att-lösa meningar i stil med ”Ni kommer sabba min nästa roll”. Detta fortsatte även dag 2. Frågan man har anledning att fråga sig är_ ”Är vi intresserade av detta?” Han må vara en habil skådis, med en uppsättning av åtminstone två ansiktsuttryck, men det har inte egentligen med saken att göra. Varför skall läsekretsen behandlas som om den bestode av hel- eller halvidioter, som intet annat önskar än att få ta del av mer lyckosamma medmänniskors elände. Jag tänker inte ge mig in på diskussionen om det ädla i att vara konsekvensneutral, dvs att oavsett vad detta leder till för den enskilde eller för samhället, inte låta bli att publicera en god nyhet – Persbrandt har naturligtvis försatt sig (och av pressen genom publiceringen av nyheten försatts) i en situation som brukar kunna leda till svårigheter att komma in i USA ock närstående länder efter en narkotikadom – eftersom nyheten i sig är ”helig”.

Och i dag var åtminstone ena kvällstidningens löpsedel fylld av budskapet att man i tidningen kunde läsa ”hela listan” med folk som dömts för att ha köpt sex. Det verkar nu vara det värsta som en människa kan göra sig skyldig till i dag, och det må så vara. Men nödvändiggör det ett återgående till en låt vara uppdaterad form av skampåle?

Tar vi så tv, så orkade jag inte se på programmet Kvällsöppet i går. Detta är inge jag lider av, kanske tvärtom, men meningen med tv-program är väl att tittarna skall titta på dem. Efter ett första inslag om en ny sajt för otrogna, som väckte starka känslor. Det möjligen intressanta med inslaget var att företrädaren för den sida som var någorlunda positiv till sajten var den som var mest moraliskt indignerad – över att det ifrågasattes om det var lämpligt eller ens smakligt att ordna en särskild sajt för sådana som har för avsikt att vara otrogna i äktenskapet eller förhållandet. Där kan man tycka lite av varje, men det giver jag en god dag, för det hela är tämligen ointressant. I andra halvan av programmet skulle det diskuteras om det söps för mycket i svenska tv-program, illustrerat av TV 4:s fredagsmorgonprogram, där vin, öl och understundom snaps provsmakas. När jag såg att, för jag vet inte vilken gång i ordningen, Gudrun Schyman skulle medverka, som ”expert”, då blev det för mycket och jag gick över och jobbade i stället. Samma sak inträffade i kväll, där ett kakalorum utan like uppstod i ett annat debattprogram om en tv-serie om hur olika hundar, som i ett slags realitysåpa, fick visas upp och sorteras ut allteftersom familjen som skulle skaffa sig hund bestämde sig. Man kan ha väl underbyggda skäl att ifrågasätta ett sådant program, men det var intensiteten i skrikandet mellan meningsmotståndarna som jag hade svårt för. Det var nästan som när en färgad komiker hade haft djärvheten att i namnet på sin föreställning inkludera n-ordet och fick på truten, verbalt, av en annan färgad person, som till slut tillstod: ”Du är ju i alla fall svart, jag ger dig det erkännandet!” När, i hundprogrammet, den nya ständiga tv-debattdeltagaren Ebba Busch (KD) visade sitt välondulerade och leende ansikte som något brast för mig och jag flydde hit. Även nu med syfte att jobba, men det sk-t sig och det blev så här i stället. Ibland måste man få häva ur sig.

Finns det inte, annat än i Axess och liknande program, möjlighet att låta två eller flera personer prata med varandra utan att blanda in efemära kändisar och, vilket är min egentliga kärna i detta ordflöde, låta dem i sansade former samtala om viktiga frågor utan att riskera att avbrytas av känslostyrda utrop och andra meningsyttringar?

Sveriges egen Dreyfussaffär

Hustrun och jag bänkade oss på tisdagskvällen framför TV:n, på min inrådan. Och det var det värt.
”Styckmordet på Catrine da Costa 1984 är en av de största rättsskandalerna i modern tid”, hävdade professor Leif GW Persson i gårdagskvällens programpunkt VECKANS BROTT. Och man kan inte annat än att hålla med.

Av det material som penetrerades i programmet framkom naturligtvis inte något nytt i sak – det mesta finns redovisat i Per Lindebergs bok Döden är en man – men syftet med programmet var säkert inte att kasta nytt ljus på ett egendomligt rättsfall, utan mer ett försök att återskapa den fysiska och den mentala miljö som rådde vid tiden för rättegångarna.
Personligen märkte jag att jag hade svårt att bevittna programmet eftersom rättsfallet fortfarande upprör mig så till den milda grad, och detta trots tre genomläsningar av Per Lindebergs bok. Jag kan alla detaljerna, jag har läst alla invändningar, jag har lyssnat till otaliga debatter där det mest fnoskiga argument ges plats, men ändå – än i dag blir jag upprörd till den grad att jag fick svårt att svara på, än mindre förklara för hustrun hennes självklara frågor, sedan även hon bevittnat programmet. Hon sammanfattade vad hon sett:
– En prostituerad har sannolikt blivit mördad, men än i denna dag har ingen mördare fällts för dådet. Däremot har två läkare vidhäftats vid mordet indirekt för att man påstår att kan ha styckat den prostituerade. Bevisen härför är i stor utsträckning efterhandskonstruerade och baserar sig till yttermera visso på ett vittnesmål avgivet av spädbarn förmedlat till domstolen via en kränkt moder … stämmer dessa fakta undrar hustrun?

– Naturligtvis är det förskräckligt att två människor fått sina liv spolierade, men ligger inte huvudfrågan kvar som det som rättssamhället måste ta tag i … Vem mördade Catrine da Costa?

För hustrun räckte det alltså med Leif GW Perssons intuitiva utläggningar och påpekande av ett antal flagranta misstag som begåtts för att hon menar att nu gäller att visa att Sverige är en rättsstat.

– I morgon måste justitieminister Beatrice Ask tillsätta en opartisk utredning som skall granska vad som gått fel i polisutredningarna, i domstolsförfarandet, belysa den urusla bevisvärderingen samt titta på den framväxande kårandan inom åklagar- och domarväsendet. Eller är hon en del av problemet?

 

/Axel

Recension av en sanitär olägenhet

En gammal historia dyker upp i skallen.

Hon: Jag är en sådan där flicka som håller på sig!
Han: Jaha. Det gör jag med!

Men vad är det som kan föranleda denna halvtaffliga association? Jo, denna dåliga vits och en nyligen läst bok, ligger på samma plan.

En god vän, som jag vet, vill mig väl, stack boken om Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken, i mina händer på sjukhuset. Miljön är lagom ansträngande och behovet av intellektuell stimulans är därmed kalibrerat  till noll
Över 350 sidor har en Thomas Sjöberg fått ihop  om vår nuvarande regent.
Den första delen handlade om kända faktum fram till trontillträdet.
Den andra delen är en uppvisning i name-dropping och guilt-by-association som det heter  i populärpressen

Det är en genomgång och historier  om ett antal gossor Ruda, som haft mer pengar än vett och deras förbindelser med ett s.k. självständiga kvinnor. Alla finns noggrannsamt uppräknade i ett gediget personregister. Gemensam nämnare är att de går in under benämningen ”kungakretsen”, en krets som föremålet självt sporadiskt tangerar.
Efter att ha läst denna samlade smörja, kan jag inte annat än beklaga den del av den  svenska journalistkåren som ägnade sig åt att söka lyfta denna publikationen till höjderna och där ”kungens vänner” förväntades vistas. Men längre än till kloakerna i Stockholms innerstad kom vår journalistförfattare  inte.

Men nu är man visst på gång igen.

Men locket verkar inlyfta denna gång heller.

Jazz på recept

Hemkommen från Isoleringen* firar jag idag själens återkomst. Jag vet inte var den hållit hus, men den verkar ha anfäktats av läkarskräck, för nästan rent påtagligt kände jag att det var ”något” som lämnade mig vid ingång 70 vid mitt inträde på Akademiska sjukhustet. (Att det kunde ha varit just själen säger jag för det var inte något av någon större vikt som lämnade det köttsliga.)

Men som sagt; på den tredje dagen återkom själen och tillsammans kunde vi avnjuta en massa god musik. Det skulle föra för långt att dra alla de stycken som jag njöt av, men på You Tube hittade vi – kroppen och själen – en intro som definitivt tilltalade min sinnesstämning för stunden.
En svensk sångerska, Anna Sise, med en ”egen” röst tillhör inte vanligheterna, och med en väl sammansvetsad tät kvintett i bakgrund, får jag en idé, när jag lyssnar till henne. Är det inte dags att börja skriva ut jazz på recept?

Hälsningar från Axel och hans själ

*( I. ö. hänvisas till den s.k.”inläggningen” på sep. ställe.)

Altruism eller självbevarelse?

Dessa dagar blir, som jag tidigare skrivit, alla inlägg futtigheter i jämförelse med de bokstavligen omskakande händelser som sker runt om i världen. Men att kommentera storpolitiken får andra sköta, vilket nog är till alla sidors bästa. Men jag kommer att tänka på vad en god vän sa, efter att vi diskuterat en fråga i månader, med ideliga bordläggningar av frågan som följd, äntligen fattade ett beslut: ”Vi har i dag fattat ett viktigt beslut, men icke dess innebörd.” Arabförbundets generalsekreterares uttalande efter de allierades angrepp mot vitala punkter i Khadaffis/Gaddafis stridskrafter pekar på en sådan sen insikt om vad för beslut han egentligen varit med om att fatta. Vad de allierade hade tänkt göra stod väl klart redan från början.

Men det var inte als detta jag tänkt utbreda mig om. På min väg till mitt arbete i centrala Uppsala passerade jag, som så ofta tiggar’n, inte i Luossa utan den som brukar stå utanför Dea. Jag gick min vanliga väg runtomkring honom, med något litet dåligt samvete. Min tanke var att ingen står på knä med en pappmugg från McDonalds framsträckt för sitt nöjes skull och att det klart att det är synd om karlen. Längre än så sträckte sig inte min empati, utan jag tänkte mer på den dagen för ett par veckor sedan, då jag gick samma omväg förbi honom och såg en kvinna som gick fram med en varmkorv, med bröd, som hon räckte till honom med orden: ”Här får du”. Den häpnad han uppvisade var sevärd. Han insåg emellertid att hans image skulle ta skada om han satt kvar där på knä och mumsade på en varmkorv, så han reste sig och gick med ett lite förvirrat leende på läpparna och gick mot Stora Torget till. Fem minuter senare stod han på sin vanliga plats igen.

På min fortsatta vandring mot S:t Pershuset såg jag en överviktig dam som satt på kanten av den avstängda fontänen och viftade håglöst på en tamburin. Genom att hon på marken placerat en burk eller vad det var drog jag slutsatsen att hon förväntade sig att folk skulle belöna hennes spel genom att lägga dit en slant. Jag påmindes då om historien om grosshandlaren som sitter på krogen och störs av restaurangtrion som spelade oupphörligt. Han gick därför fram mot den arme pianisten under det han tog fram sin pluska (se där ett utrotningshotat ord!) och frågade: ”Spelar ni på begäran?”. ”Javisst”, svarade restaurangpianisten med blicken på den svällande plånboken. Grosshandlaren tog då fram en sedel, räckte den till musikern med orden: ”Gå då ut i köket och spela ett parti femkort, så jag får äta i fred!”

Dagen efter upplevde jag ett exempel på denna konflikt mellan musikutövande och ofrivillig åhörare när jag gick över Forumtorget (detta bisarra dubbeltårtenamn), där en yngling spelade öronbedövande starkt på en mycket förstärkt gitarr. Där hade jag gärna betalat ett par spänn för att få tyst.

Min tanke, om det nu är en sådan, är om det är den rena altruismen som styr om man lägger en slant till de allt oftare förekommande tiggarna och gatumusikanterna, eller om det är som tack för att ha blivit underhållen under de få sekunder man passerar dem. För att få tyst på dem  krävs det nog mer än ett par spänn.