Policydokument

Under mina hektiska ansträngningar att undvika att göra det jag borde göra upptäckte jag detta mejl till Axel, som ett – just det – policydokument för våra vandringar och samtal. Det kan vara lämpligt att återge det nu, när jag inte har min medvandrare tillgänglig.

Nostalgi

Nostalgi är bannlyst som samtalsämne vid våra promenader. Men understundom dyker ändå misstänkt snarlika ämnen upp i förbigående. Det inleds ofta med ”Det var som när . . .”, ”För resten, har jag berättat om när . . .” eller, i sin oförfalskade form, ”Kommer du ihåg . . .”

Det är då viktigt att inte vara dogmatisk utan acceptera det som ett lovligt samtalsuppslag om någon kommer in på radioprogrammet Snurran, när Snoddas kom till den närbelägna travbanan för att tävla i isracing för bilar eller för att utröna vilken av bröderna Anlert som Towa Carson är gift med.

Musik brukar vara ett ämnesområde som gärna leder in på nostalgiska banor. Det kan vara via så vitt skilda associationsräckor som vem som spelade trummor när Louis Armstrong turnerade i Sverige 1959 (Danny Barcelona) eller vem som sjöng in En student från Uppsalalala (Nina Lizell).

Sedan detta skrevs, för drygt fyra år sedan, har mycket ändrats. Nu har vi till och med en rubrik som heter just Nostalgi. Och jag tror att vi var fel ute med Nina Lizell. Nu tror jag det var någon norska, som gjorde den svenska versionen om denna tyska hyllning till Lärdomsstaden.

Tiden går, fast jag vet inte om jag håller med den som sa: ”Det var bättre förr. Ju förr dess bättre!”

Vi fick ett brev

Emellanåt får vi reaktioner på vad vi skrivit, och ibland får vi tips om något vi inte skrivit om.

Häromdagen skrev en bekant att han just upptäckt bloggen och funnit att där fanns en hel del att läsa, men att han inte skulle göra det just då, eftersom han just stod i begrepp att åka till sin dotter i Västerbotten, där en brorsdotters 50-årsdag skulle firas. Och tillade:

Observera att jag inte skriver till Norrland. Och här har jag ett uppslagsämne till flanera.

Väldigt, förfärande väldigt många, säger att dom t ex ska åka till sommarststugan i Norrland, och i radio och TV heter det ofta svepande Norrland (Norrlandssamhället Bjästa osv). Men praktiskt taget ingen säger att dom ska åka till sommarstugan i Götaland utan då blir det Skåne eller Småland osv med landskapsprecisering. Och hur ofta hör man om t ex fotbollslag att dom hör hemma i Svealand eller Götaland. Men Norrland går det bra att höra hemma i.

Lystra fortsättningsvis på radio och TV med dessa påpekanden i bakhuvudet. Och förtörnas ni där i Svealand.
Skriv nåt dräpande om detta, ange gärna att påpekandet kommer från ”Norrlänning som vill vara anonym”.

Som uppvuxen i Medelpad kan jag inte annat än instämma och tillägger att det också finns ett utbrett ofog att benämna trakterna kring huvudstaden ”Mellansverige”. Den del som avses ligger i den sydligaste delen av landet och det är från huvudstaden ungefär 40 mil tills man, någonstans längs en tänkt sträcka mellan Sundsvall och Östersund, kommer till mellersta Sverige. Jag vet att det finns många som menar att Mellansverige ligger kring Mälardalen, men däri ligger mer en värdering än ett faktiskt angivande av landets mittpunkt. Där antyds att det är här som det viktigaste av landet ligger, och däri kan det finnas visst skäl; Uppsala ligger exempelvis där, och Gamla Uppsala, men landets mittpunkt ligger på en helt annan plats.

Nu är det sagt. Om det var dräpande vet jag inte, det var inte min ambition. Ibland måste man bara säga ifrån.

Att rösta om folkmord

Ni får ha överseende med bristen på aktualiteter här, men det kan delvis skyllas på att Axel, som tidigare meddelats, är i Frankrike och där inte har fått ordning på sin dator. Så det är ett, åtminstone temporärt, säkert grepp att skylla på honom. Sanningen är dock att det mesta av det som skrivs här normalt tidigare har ventilerats i samtal under promenader eller via mejlen. Och nu när båda delar är omöjliga får jag sitta här och hitta på alldeles själv.

Jag skall försöka att utan populistiska övertoner sälla mig till kören av kritiker mot påhittet att i riksdagen, medelst votering, avgöra om Turkiets övergrepp mot armenier i början av 1900-talet var ett folkmord. Nu beslutades det att så var fallet, med någon enstaka rösts övervikt.

Man undrar då, om majoriteten hade varit av det andra slaget, hade det inte varit något folkmord då?

Allt talar för att det faktiskt är frågan om ett folkmord, men det kan knappast vara Sveriges riksdags sak att avgöra det. Därtill krävs kunskaper – och där hade jag kunnat säga något raljant om riksdagens ledamöter, men avstår – och framför allt sakkunskap. Och i det fallet kan det i vart fall sägas rakt ut, att sådana saknar ledamöterna av Sveriges riksdag. Annars hade det ju varit ett bra sätt att lösa historien, att låta riksdagen meddelst knapptryckning avgöra om det ena eller andra i de förflutna var bra eller dåligt. Har riksdagen för resten avgjort frågan om Nazitysklands judeförföljelse var att betrakta som folkmord? Eller har vi medborgare kunnat tillåtas att komma fram till detta på egen hand? Och har någon votering företagits om Stalins illdåd, eller Maos? Fast det blir väl värre med det, med så många riksdagsledamöter som delar ideologi med förövarna. Det är ju lättare i det aktuella fallet, eftersom det finns ett mycket begränsat antal turkar i den församlingen.

Kanske vi borde ha en votering om Gustav Vasa, och så får Dick Harrison och andra fackhistoriker vara jury och bli överkörda av folkets dom, som i Let’s dance.

Svårt val

Det påpekas ideligen i press, radio och tv — det som ofta kallas gammelmedier till skillnad från de nya, sociala medier, som detta, som det inte krävs något för att uttala sig i — att valet närmar sig. Varje gång jag hör det blir jag illa berörd, på samma sätt som när det påtalas att man snart skall dö — man vet ju om det, men man gillar inte att påminnas om det.

För det verkar bli svårare än vanligt att välja mellan pesten alliansen och koleran de rödgröna. Som stöd bibringas man uppgifter om hur starkt stöd de olika partiledarna har och som den stora sensationen utskriks att Mona Sahlin inte har särskilt stort stöd. Jag förstår inte uppståndelsen. Hon har nästan lika stort förtroende som Maud Olofsson, och det är mer än vad åtminstone jag hade väntat mig.

Politiskt skiljer sig inte blocken så mycket som önskvärt vore. Åtminstone inte vad gäller de viktiga frågorna. Att de rödgröna lovar riva upp ett antal av de förslag som alliansen genomfört — och som, vad jag har förstått, ligger snubblande nära de förslag de själva, när de var vid makten, föreslog men då inte fick stöd av alliansen för — förefaller vara mer av politisk ryggradsreflex än egentligen ideologiskt grundat.

Det är i alla fall det intrycket man får att felet med den andra sidans förslag alltid främst är att det just är den andra sidan som föreslagit det. Hade de själva föreslagit samma sak, hade allt varit utmärkt. Och det gäller alltså båda blocken.

Just nu verkar det viktigaste inom den kommunala politiken vara att de rödgröna kommer att riva upp alla beslut som rör en planerad flygplats på Ärna. Vad man skulle vinna med ett sådant beslut är mer osäkert. Bygga bostäder är ett alternativt förslag. Men går Försvarsmakten med på det? Det är väl just för att ha flygplatsen kvar om den skulle komma att behövas som man därifrån förordar en civil flygplats där, nu när närmaste militära flygplats ligger långt bort i de norrländska tassemarkerna.

Som väljare känner man sig lite som Hamlet, och då menar jag inte att man frågar sig om man skall vara eller ej utan snarare som när han jämrar sig över tillståndet i Danmark och att just han skall vrida sakernas tillstånd rätt igen.

Finns det ett samband?

Man vill ju gärna förstå hur saker och ting hänger ihop.

Som nu det här med att min medvandrare Axel befinner sig i Frankrike, dit han åker när det är som värst här. Samtidigt kommer nyheter från regionalvalen i Frankrike som säger att den flyktingfientlige Jean-Marie Le Pens Nationella front går kraftigt framåt.

Kan det finnas ett samband mellan Axels täta besök i Frankrike och den ökande skepsisen mot främlingar i samma land?

Jag (Daniel) talar ut – igen

För en tid sedan kom jag med förstuckna antydningar om att jag kunde tänka mig att, kanske inte precis som en hämnd men i alla fall som något slags kompensatoriskt uttryck, i bloggen införa ett längre prosastycke. Jag skrev det för ett antal år sedan, kanske rentav i begynnelsen av det Axel och jag kallar vårt Walk & Talk-projekt. Det publicerades i en här i staden ledande dagstidning. Situationen i dag är snarlik, och jag vill bara komplettera framställningen med att Hustrun, även denna gång, i onsdags, samma dag som Axel med maka kommit till Bandol, sade mig att man på tv:s väderleksrapport meddelat att vädret på södra Medelhavskusten var ovanligt bistert. Hur jag reagerade vill jag här inte vidare utveckla, men jag kan inte skryta med att jag då gav prov på ädlare känslor än förra gången.

Det hör inte till vanligheterna att obemärkta personer som jag talar ut i dagspressen. Detta är något som normalt är förbehållet mer framträdande personer i samhället som Big Brother-Linda, Robinson-Robban och andra med en dokusåpa häftad vid förnamnet. Även i äldre tider har folk talat ut, men då rörde det sig oftast om Lill-Babs, som under flera decennier oftare talade ut i veckopressen eller där gav anvisningar om hur läsekretsen kunde virka Lill-Babs eget överkast än uppträdde inför betalande publik.

Men nu är det alltså min tur. Det är ingen som har bett mig, tro inte det. Det är mer ett inre behov som pockar på att få komma till uttryck.

Jag är avundsjuk, tarvlig och skadeglad. Ja, en dålig människa, kort sagt.

Nu när detta är sagt kanske jag kan gå tillbaka till sängen där jag kastat mig av och an under nattens timmar, sömnlös av allehanda anfäktelser. Men om man nu för en gångs skull talar ut i dagspressen, så bör man kanske tala om vad det hela handlar om.

Jag har en kompis, avtalspanscho som jag, som jag går ut och går med. Vi avhandlar under dessa promenader i stadens omgivningar allehanda ämnen och löser så där i största allmänhet livets gåtor.

Alltnog, nu har vi promenerat drygt en månad och har ännu många frågor kvar att avhandla. Vad gör då min kamrat? Jo, han åker ner till sitt hus i Sydfrankrike! Med order till mig att se till att promenadvägarna är snö- och isfria när han kommer hem. För då är han van vid annat, tror jag mig förstå av hans anvisningar. Under Frankrikevistelsen skall hans dotter ta med honom på promenader, före frukost, för att förbränningen skall bli optimal. När jag då framkastade att han väl då kommer tillbaka som en vinthund, skakade han på huvudet och sa: ”Det finns andra faktorer som motverkar!” Och antydde att mat- och dryckförhållandena där nere skiljer sig från våra breddgraders. Han antydde också att han skulle skörda sitt citronträd. Jag tror att det var där någonstans, vid citronträdet, som något brast för mig. För dem som kan sin OA räcker det kanske att nämna att jag tyst mumlade för mig själv: ”Säger du snöripa så slår jag ihjäl dig!” De som inte kan sin OA bör se till att de gör det till nästa gång jag citerar honom.

Men nu till det som så att säga ryckte tappen ur min ömklighets tunna. Jag kunde till nöds bära att jag kände avund. Inte missunnsamhet, men avund. Då kommer dödstöten för min självkänsla. Hustrun läser på text-tv och meddelar att det snöar och är minusgrader i Nice med omgivningar. Och jag fnissade till. Jo, gud hjälpe mig, det är alldeles sant. Sedan ordnade jag anletsdragen och sa: ”Vilken osis, just nu när de precis har kommit ner dit!”

Vad var det Voltaire sa om skadeglädjen? Jo, att det är den enda sanna glädjen.

Men jag vet ändå inte om det just är den enda sanna glädjen jag känner just nu. Sann är den, det tillstår jag. Men den enda?

Nytt elnätspris

I gårdagens UNT-tidning kan man läsa följande, i en annons från Vattenfall:
Den 1 april 2010 höjer Vattenfall Eldistribution elnätspriset med 7,5%. Höjningen gäller både privat- och företagskunder som är anslutna till våra lokala elnät*.

För 1 villakund med elvärme innebär det en höjning med cirka 600 kronor per år. Observera att jag skriver 1 villakund – inte en villakund för jag kan tänka mig, i termerna av ”många bäckar små …” , så handlar det säkert om en skurdus slantar, tillräckligt för att täcka Vattenfalls bonusprogram.
I princip har jag ingenting emot bonusprogram – (möjligen utformningen av desamma) – men när det handlar om Vattenfall så handlar det om något helt annat.

Bonuskungen

Krigarkonungen

Vattenfall, med en avgående herr Josefsson i spetsen, baserar sina bonusprogram på samma principer som vi historiskt avskaffade 1719 – nämligen enväldet.
Karl den XII hade visserligen inget bonusprogram, men hans metoder var desamma som Vattenfall använder idag. Han satt, mestadels ute i Europa, och beslutade om högre uttaxering av både människoliv som skatter i Sverige, i kraft av sitt ämbete – som enväldig konung i konungariket Sverige!
Herr Josefsson, arbetar cirka 200 år senare, efter samma princip, i kraft av sitt ämbete – som enväldig konung över Elnätet!

* Observera ordet ”anslutna”. Heter det inte ”tvångsanslutna”?

Separation

Hustrurna tycker att Axels och min promenadiver och därmed sammanhängande kommunikationslusta påminner om ett gammalt äktenskap. Det tycker inte jag, för vi grälar till exempel sällan. Vi kan ha olika åsikter, men eftersom våra samtal aldrig går ut på att visa att man själv har rätt och den andre fel uppstår aldrig irritation av det slag som är själva kärnan i ett äktenskap. Nu får jag säkert på skallen av Hustrun, men jag menar naturligtvis inte vårt äktenskap, utan menar bara ”vanliga äktenskap”, som inte välsignats med den frid och harmoni som dominerar i vårt.
Det kan gå.
Men även medvandrarens och mitt umgänge har törnen på stigen. Och nu börjar det uppstå risk för att trampa på dem.

"Surt ..."

Axel och Lena åker snart en sväng till södra Frankrike. Jag brukar acceptera detta och unna dem en smula sol och värme, så här i gråslasket, som den här tiden brukar representera. Och jag kan ta att han berättar, som under senaste baladen, att han om en vecka skulle sitta i trädgården och njuta traktens rosévin, som han talat så mycket om och som jag, med den goda fantasi jag besitter, också kan förstå är sällsynt smakrikt och gott. Men till slut kommer den, kniven i ryggen, när han avslutar sina längtande tirader om det fjärran Södern, med att påpeka att citronerna nog är mogna nu . . .
Där någonstans brukar någon form av smärtgräns gå. Och blir det mer tjat om de där jämrans citronerna, kommer jag att leta upp ett gammalt kåseri om just detta och lägga ut under hans bortovaro.
Nu är han varnad!

Monarki eller republik?

Det var mycket vi talade om, och Axel har i allt väsentligt relaterat våra ståndpunkter. Eftersom min roll sällan har varit att hålla mig till just det väsentliga, vill jag ta upp en del, om än kanske inte trivialiteter så dock frågor av mindre vikt.

Rent principiellt är vi ense med Anders om att kungamakt inte är någon bra idé. Vi är dock inte heller särskilt säkra på att republik är det. (Läs Axels inlägg nedan.)

För vad skall en kung/drottning göra, nu när han/hon (se där, jag kan vara könsneutral, jag med!) inte får ägna sig åt att styra landet? Jo, regentens (ett egentligen oegentligt ord i sammanhanget, eftersom han/hon alltså inte regerar) skall representera landet. Detta har medlemmar av kungahuset gått i ett livslångt lärande i. Politiker har inte denna träning, vilket vi kan se i vilken tv-debatt som helst, där de bara representerar en åsikt och har som självpåtagen uppgift att meddela alla som vill höra på att det den andra politikern säger är av ondo och

Jean Baptiste Peterson

ofelbart skulle störta landet i elände. Alltså är en politiker inget lämpligt ämne för en president. Jag brukade förr säga att det främsta argumentet mot republik stavades Thage G. Peterson, som då, som talman, i rang stod näst efter kungen. Man kan lätt föreställa sig vilken entusiasm han skulle väcka på en pr-resa till låt oss säga USA eller Ryssland. Skam till sägandes vet jag inte vem som är talman nu, vilket naturligtvis säger en del om min uppdatering, men också något om utstrålningen från det hållet.

Skall presidenten i stället väljas efter andra kriterier än träget partigängararbete? Skall en framgångsrik företagare, typ Pehr G Gyllenhammar, vara en lämplig kandidat? Och vem skall i så fall utse kandidater? Folkliga omröstningar sker ju numera genom att man sms:ar till någon tv-kanal, varefter löpsedlarna nästa dag braskar ”Fel låt vann!” eller motsvarande. Inget bra om det på löpsedlarna skulle stå ”Fel kung vann”. Och så fort presidenten lärt sig jobbet, skall man välja en ny.

Jag tror vi skiter i det där med president och låter kungen hållas.
Det är ju ändå ingen som bryr sig om honom. Utom Republikanska klubben, som inte är särdeles representativ för landet. Kungen må vara som han är, men  bättre en medioker regent än en politiskt korrekt smilfink som president!

Monarkens avsked

Varken Daniel eller jag har för avsikt att skriva några kärleksdikter inför det stundande kungliga bröllopet, utan vi har valt att värma upp våra sinnen genom att i stället diskutera ett hett spörsmål – monarkins framtid i Sverige. (Läs Daniels inlägg ovan.)

Vår vän - rabulisten

Vi var initialt ganska överens, vad gäller (o)lämpligheten av att ärva ett ämbete, med vår kamrat Anders Frigell, som uttryckt att ”monarkin är som om man skulle låta vänsterinnerpositionen i svenska landslaget gå i arv inom ätten Ibrahimović.”

Men samtidigt var vi inte helt klara över lämpligheten att införa ett annorlunda statskick. Det enda som talar för att införa någon typ av republik skulle vara att ärva ett ämbete inom ramen för ett demokratiskt samhälle och på något sätt verkar det som om Moder Svea endast väntar på ett påtagligt tillfälle för att få byta kostym. (Obs att jag skriver inte klänning för det är inte könsneutralt.)

I alla händelser; vid gårdagens W&T-session talade vi om monarkins fortlevnad ur två perspektiv. Daniel belyste den genealogiska aspekten, medan jag försökte koncentrera mig på det statsrättsliga, men jag måste medge att Daniels spekulationer om vad som kan komma att inträffa i de konungsliga gemaken om ”aveln” skulle slå fel var något smaskigare än mina juridiska funderingar. (Denna iakttagelse understryks dessutom av varför Damernas Värld har fler läsare än Republikanska föreningar har medlemmar.)

Det svenska statskicket vilar, som vi alla kanske kommer ihåg på den s.k. Torekovskompromissen från 1971. De politiska partierna kom då överens om att Sverige skulle förbli en monarki, men att monarken inte skulle ha något politiskt inflytande. Och statsminister Palme sade : ”Vi är ett pennstreck från republiken!” Och det var 37 år sedan.

Min frågeställning är dock mer kanske något mer vidare:
Hur går det till att byta statsskick, rent praktiskt?
Republikanska Föreningen ger oss ett väldigt bra svar – kan tyckas:
För att avskaffa monarkin krävs två beslut i riksdagen, med mellanliggande riksdagsval, om en grundlagsändring.
Jaha, det låter sig ju sägas – men rent konkret? Vad är det vi skall välja? En avdankad politiker? En orolig ståuppare? En pastöriserad adelsman? En f.d. polischef? … eller kanske Årets svensk?
Nej, jag tror faktiskt att vi – Daniel och jag – måste gå ett varv till innan vi fastnar för en lämplig kandidat. Och under tiden må Victoria gifta sig med Ockelbomannen utan att snegla på våra vidare resonemang.