Med en papegojas envishet

I gårdagens blogg skrev jag om att försäljaren av en pistol som kom att användas av en seriemördare och som en journalist lyckades vinkla till det så att vapensäljaren var ansvarig för 6 kvinnors liv.
Jag avslutade med att skriva inga paralleller i övrigt och syftade då på att man från visst håll försöker ge sken av att det är den borgerliga regeringen som förorsakat dagens kritiska situation –  ”det var ju ni som sålde pistolen” – genom att ha beslutat om outsourcing. Men det här att jag skrev inga ”paralleller i övrigt”, visade sig vara en underdrift, för nog sjuttsingen återkom, på dagens presskonferens där Alliansen ställde misstroendeförklaringar av tre statsråd, så återkom frågan.
Som tur var fick frågeställaren, en SVT-journalist, ett mycket klargörande svar om kausaliteten. Outsourcing innebär inte att man får bryta mot lagen!

Det börjar klarna att alla oavsett politisk färg –  är överens om Transportstyrelsen och dess GD brutit mot lagen och detta sköts av rättsvårdande myndigheter.
Det politiska ansvaret – eller brist på – är det som dagens misstroendeförklaring gäller och det sköts av politikerna.

Glasklart!
Men som det halmstrå det är för vissa så lär vi få höra ett antal journalister, även fortsättningsvis, mala och mala och mala …  skuldbeläggande av ”vapenförsäljaren.

Paralellen är uppenbar!

 

Mitt eget haveri

För ganska exakt 40 år sedan , (jag tror det var i augusti månad), befann jag mig i New York på Manhattan. Jag minns hur jag låg på min säng på mitt hotell, City Squire Inn, och tittade på TV och utanför nere på 7th Avenyn kunde man höra det ständiga trafikbruset med de allestädes blåljussirénerna. Stämningen var verkligen autentisk – då …

Tv kanalens sändningar avbröts och den stora händelsen, Son of Sam´s gripande, kablades ut.
Son of Sam var en seriemördare som hållit New Yorks unga kvinnor och unga kärlekspar i ett järngrepp.  Under 70-talet sköt han 13 kvinnor med en 44-kalibrig revolver, varav sex dog.

– – – – – –

Jag låg alltså och följde, upplösningen av detta morddrama med stort intresse. I vanlig ordning dammsög New Yorks alla journalister alla vinklar och vrår, dag och natt, för att kunna ge sin story. Men som alltid när ett skeende börjar bli urvattnat, så måste man utvidga sina berättelser. Så skedde även denna gång. Brottet – de reella händelserna – hade nu blivit en bisak.
Jag glömmer aldrig när en TV-journalist ställde den vapenhandlare som sålt den 44-kalibriga pistolen till Son of Sam med frågan:
– Om Ni vetat vad som skulle ske med den av er sålda pistolen – skulle ni ha sålt den då?
Här försvann mitt intresse för hela storyn.

– – – – – –

Nu, den 25 juli, sitter jag här och upplever ett drama som numer går under IT-skandalen och känner drag av vad som timade i New York för 40 år sedan. Ett brott är begånget och den skyldiga är dömd – till 70 dagsböter! Brottsoffren finns inte längre på kartan då det verkar att skadorna är av ”begränsad omfattning” enligt  herr Ygeman.(sic!)
(Jag undrar återigen – hur vet han det?)
Men nu har dramaturgin tagit en annan vändning.
Vem är de skyldiga till att en generaldirektör kunde begå detta brott?
Vem sålde pistolen.

I övrigt inga paralleller!

I dillitanternas paradis

 

En typisk svensk paneldeltagare

Tillhör du också, som jag, kategorien politiskt intresserad och som en följd därav lyssnar till Sveriges Radios rapportering av allehanda politiska vindlingar. Ett av programmen heter Gomorron världen där ett återkommande inslag i slutet av första timmen går under namnet det något missvisande namnet Panelen.

En panel för mig handlar om en grupp av sakkunniga experter, men varning! I det här programmet handlar det varken om sakkunniga, än mindre experter, utan fastmer om en hoper ledarskribenter som tycker – och det dessutom, på ett mycket förutsägbart sätt.

Sålunda fick jag mig till livs, i gårdagens program (42 minuter in i sändningen), huruvida Transportstyrelsens IT-härva och regeringens agerande och turerna kring dessa som programledaren inledningsvis kallade ”veckans skandal”. Frågan löd:
– Har regeringen gjort rätt som legat lågt och inte informerat oppositionen …

Det dröjde inte många sekunder då Panelens meste tyckare, Göran Greider, avfärdade den ställda och istället visste att berätta att det  var den förra Alliansregerings marknadsliberalism som var den verkliga skandalen.  Detta visste han att berätta, trots att han inledningsvis sade att man inte vet allt och därför måste vara försiktig. 

Men se svaret på den direkta frågan uteblev och jag förstår honom – Göran Greider. Han fick ju tid sig tilldelad att tycka och propagera för sin politiska uppfattning. 
Nej, felet ligger i programutformningen – att upphöja ledarskribenter till någon typ av  sakkunnig men som endast talar i egen sak. De står mig upp i halsen alla dessa expertkommentatorer som public service marknadsför.
Börja därför kalla dessa personer vid dess rätta namn – t.ex gästtyckare eller bisittare, när det gäller lek och idrott.

Tillit igen

För exakt en vecka sedan såg jag anledning att redogöra för den brist på tillit som jag då kände. Då gällde det politikerna och det politiska systemet.
Jag vill inte påstå att jag blivit lugnad på någon punkt.

Det som timat sedan sist är den skandal som kommit upp genom Regeringen och Transportstyrelsens handläggning av ett ärende som gäller rikets säkerhet.
En f.d. generaldirektör har fått ett strafföreläggande om 70.000:- som hon godtagit.
Många frågor reses redan här för mig. Visst; en åklagare kan besluta om strafföreläggande under förutsättning att straffsatsen för det medgivna brottet begränsas till böter och/eller villkorlig dom. Men nu gäller det rikets säkerhet.
Jag studsar och frågar mig: Har någon läst innehållet i åklagarbeslutet och återfinns strafföreläggandet i belastningsregistret, som stadgas?
Nej! Naturligtvis inte.
Politikernas sista utpost är redan ockuperad av regering/myndighet och flaggan är redan hissad. SEKRETESS!

Jag förstår allt, men undrar vad regeringen håller på med.
Ingvar Carlsson kallade in regeringen till krismöte för en Toblerone, men vad det verkar så tycker herr Löfven att alla – även journalisterna – borde ha semester.
”Rikets säkerhet” – men hon har ju fått ett strafföreläggande? Borde inte det räcka!” tycks herr Löfven tänka när han vänder sig i sin hängmatta och somnar om.

P.S. Korsriddaren Ygeman uttryckte vid regeringens journalistfika(!)  att skadan är av ”begränsad omfattning”.
Hur kan han veta det?

Fake news ≈ Quelle finesse!

När jag fick syn på denna bild i International Herald Tribune kom jag att associera till uttrycket ”med en sådan vän behöver du inga fiender”.
Men än värre är att teckningen kanske innehåller mer av sanning än hr Trump kan föreställa sig, allra helst som det snart sagt är endast han som vet vilken sanning han döljer.
Vilket upplägg:
Först låter hr Putin hr Trump trassla in sig i sitt eget spindelnät, för att sedan ”läcka” sanningen som underminerar hr Trumps trovärdighet.

Eller som fransmännen skulle uttrycka det: Quelle finesse!

 

Som hund och katt

 

Ur en politikers synvinkel

Idag skriver Helena Edlund i DET GODA SAMHÄLLET om dagens hokus-pokus inom den svenska politiken. Det är slående att inse, när man läser hennes kria, om hur våra politiker idag kommit att uppfattas precis som dåtidens präster uppfattades under 1600-1700-talet. Det var latin då för församlingarna, men likheten är slående precis som när våra politiker idag uttalar sina löftesramsor. Hokus Pokus!

Fenomenet som Helena Edlund lyfter fram är dock inget nytt. Bristen på arbeten och arbetskraft.
Jag påminner mig att redan för 20 år sedan åkte vi, som försökte informera företag och myndigheter om vikten av att vårda sitt  intellektuellt kapitalet – det vill säga värden (immateriella), som inte kan uttryckas i direkt i pengar*. Här vilade en dold tillgång som skulle komma att forma deras framtid!
(* Fråga: Hur mår du? Svar: Bra! för sisådär – cirka 100 kronor) ?

Som exempel pekade vi då på skillnaden mellan hundar och katters beteende.
En hund kan man lära att ”sitta fint”, medans en katt bryr sig föga. En hund kan man kommendera – ett katt måste man attrahera. Och precis på samma sätt förutsade vi att människor kommer att bete sig på en framtida arbetsmarknad. Man kan inte kommendera människor till arbeten, utan likt katter söker sig människan till det som attraherar.
Vägledande faktorer handlade därför om löner, arbetsmiljö, fortbildning och förnyelse och många andra s.k. mjuka värden.

Det Helena Edlund skriver om är ungefär som en matte försöker få sin katt att lyda kommandot – SITT!  Och se; politikerna försöker använda sig av samma metod, men kommandot heter då i stället – JOBBA!

När skall man inse att arbeten skapas inte av politiker utan av företagare. Politikerna må uttala sina magiska ramsor, men det det är arbetsgivarna som betalar lönerna, formar arbetsmiljöerna och ser på behovet av fortbildning och förnyelse. Och detta gäller naturligtvis i offentlig- som privat verksamhet.

Är det inte dags att inse för företag, myndigheter och organisationer – och politiker! –  vikten av redovisa sina mjuka värden – värden som kan attrahera människor att arbeta?

P.S.

För att understryka vårt budskap om skillnaden mellan att kommendera och attrahera bar vi de numer så eftersökta kattslipsarna-

Tappad tillit

Just hemkommen från en månadslång utlandssejour har jag i princip varit förskonad från svensk inrikespolitik – jag tänker då främst på Almedalstivolit – men har därför inte slutat fundera över densamma. Och kanske det som hållit grytan kokande är den incident som timade i mitten av maj. Då sparkade nämligen en herr Bert Patrick Reslow, tidigare Jönsson, på den svenska demokratin. Jag uttryckte då mitt obehag med att det onomatopetiska uttrycket ooäk! – ett uttryck som står sig än mer idag.
Att herr Jönsson bytt sitt efternamn bryr mig föga, men när han på samma lättvindiga sätt byter parti känner jag ett förakt för hans person.
Ordet tillit ingår antagligen inte i hans vokabulär, men det som kanske förvånar mig är att övriga partier inte heller tycks förstå det misstroende för politiken som herr Reslows agerande skapat.
Hade jag suttit i Sveriges riksdag skulle jag direkt motionerat om en grundlagsändring i vilken ett förbud mot partibyte under gällande mandatperiod skrivs in.
Men ack nej. Partierna verkar inte bry sig mer än till att förminska herr Reslows betydelse – kanske under flaggen att ”nästa gång är det kanske vår tur”.

Faktum är att jag börjat tappa tilliten till politikerna i gemen.

Kan Paris vara värt en mässa?

Ja; jag vet att jag gör som Trumpnissen på andra sidan Atlanten – reagerar med reptilhjärnan – men jag kan inte annat, när jag studerar vad som håller på att hända i Nordkorea. Att som Trumpnissen twittra om ”har karln inget annat att göra” när Kim Jong-un låter meddela att nu har man lyckats med ytterligare en ballistisk övning, tror jag mig förstå att detta faktum gäller många av världens makthavare. För som alla vet så finns det bara en sak som räknas: MONEY – makes The world go around.

Att skjuta upp missiler kostar pengar. Men jag frågar vilka pengar?
Trots embargon och värdelösa FN-deklarationer så tycks det inte finnas någon som helst brist på – just det – pengar!
I min egen lilla Trumpvärld så vill jag därför föreslå att sanktionerna istället riktas emot de som fournerar Nordkorea med pengar – Kina, Ryssland, den internationella vapenindustrin och många, många andra länder som endast har handelsförbindelser i ”ren” Dallas-anda med Nordkorea.
(Men det går ju inte för sig, Världens ekonomi kommer ju att rasa samman.)

Att flyga runt om i världen och konferera om hur jordens klimat ser ut om cirka 50 år kan te sig stort, men huruvida det överhuvudtaget finns en existerande jord då är mer, än en miljöfråga.
Som sagt; Har vi inget annat att göra?