Ett viktigt P.S.

Det här ett P.S. till gårdagens blogg om genvägar i politiken där jag varnar för tron att korta svar på svåra frågor är framtidens melodi.
Med beaktande av nedanstående faktauppgifter kanske det ändå finns hopp inför framtiden.

USA har närmare 330 miljoner innevånar
USA har närmare 250 miljoner röstberättigade (75%).
152 miljoner miljoner röstade i presidentvalet (60%).
Joe Biden fick 79 miljoner av rösterna (51%).
Donald Trump fick 73 miljoner röster (47%).
Joe Biden har nära 12 miljoner följare.
Donald Trump har nära 90 miljoner följare.

Vad kan man nu lära sig av detta?
Antagligen ingenting – absolut ingenting!

Men visst är det slående att Donald ”bara” fick 73 miljoner röster med så många följare i jämförelse med Joe´s 79 miljoner, men med 60 miljoner färre följare.
Kanske det är så att våra partier bör skruva ner den rådande övertron på att ”synas på nätet”.

I Norge kunde, för ett antal år sedan, tusentals TV-tittare beskåda en TV-brasa, men jag kan nog undra hur många som ställde sig framför TV:n och värmde händerna.
Likaså följde SVT upp med en älg-vandring, men hur många som verkligen såg en älg låter jag vara osagt.

Jag hoppas innerligt att våra svenska politiker därför fjärmar sig från den amerikanska flugan om en övertro på ”nätets” välsignelse.
Kanske politikens sakinnehåll, trots allt, är det som kommer att styra väljarnas ställningstagande.

Med vissa förhoppningar.

//AxL

Stephan vs Stefan

Denna morgon har jag fått uppleva några verkliga kontraster.
Morgonen började med att jag läste ett kapitel i Stephen Hawkings Korta svar på stora frågor för att sedan lyssna till en riksdagsdebatt om den grasserande pandemin. Gemensamt för Hawkins och våra politiker skulle möjligen vara korta svar, men sedan när det kom till våra politiker och den intellektuella spänsten vad gäller de stora frågorna – då blev det som förbytt.

Stora frågor fick enkla svar – om än korta.
En frågeställare undrade varför närmare 10.000 personer avlidit i Sverige medans endast 500 personer i Norge, fick svaret att smittspridningen var lika stor – om inte större – i andra länder som England, Belgien, Holland ………
Eller som svar på en följdfråga vems ansvar vad gäller smittspridningen var:
– Det är jag som har det full ansvaret!

Vad detta ansvar bestod i framgick tyvärr inte.
Men visst känns det skönt att veta att samme ansvarstagare kunde berätta att NU! satsar vi … … och därför … …

Som sagt; även om jag inte förstått allt Hawkins berättar om allas vår existens, så har jag i alla fall förstått vad som menas med ett svart hål … i politiken!

Det duger inte …

”Har brustit i omdöme och därmed förtroende. För detta kan jag bara be förbehållslöst om ursäkt”.

Se här ett citat som kan ha uttalats av många förtroendevalda.

Hallå du, för mig anonyme, men tillika en av de främste av företrädare i förtroendebranschen.
Sedan du nu kommit till insikt om dina tillkortakommanden så tror jag att du insåg att en förbehållslös ursäkt kanske kunde vara en utväg.
Nästa gång du dyker upp i TV-rutan – så kanske att förtroendet är återställt – hoppas du.
Och tror kanske att det räcker med att vara präktig och fortsättningsvis och låtsas som att det som hände aldrig har hänt.

Ja, jag förstår dig.
Loppet i förtroendebranschen är ju kört det har du säkert insett, men å andra sidan är det så mycket som står på spel, så därför kan ”jag” inte ta de direkta konsekvenserna. Priset är för högt!

Och du; ponera att du inte blivit avslöjad – hade du då bett att få företräde i media och bekänna din synd och skuld.
Naturligtvis inte! Varför skulle du göra det?
Nej den tågan besitter du inte.

Ja, jag vet!
”Alla andra” som gjort samma sak – men det gör ju inte saken bättre!
Som du vet så kan du aldrig mer uttala dig och opponera mot andras omdömeslöshet. Eller som man uttrycker den eviga sanningen i Havamal:

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.

Ständigt denne Omar!

– Ständigt denna Vessla, var en replik som Ture Sventon fick användning för i många av Åke Holmbergs böcker, med det strategiska tillägget: Men kom ihåg; använd bara pitolerna i nödfall”.

Ungefär så skulle man kunna hänsyfta till i en bok, som Åke Holmberg aldrig fick skriva, med folkhälsomyndighetens som en nutidens Ture Sventon:
– Ständigt denna Corona! Men kom ihåg; använd bara pitolerna i nödfall.

Bokens intrig hade varit stillsam – men rafflande – betitlad;      

Anders Tegnell Statsepidemiolog

Ture Sventon, alias FHM, hade följande fakta:

  • Risken för att covid-19 skulle få spridning i Sverige var låg.
  • Det första fallet av covid-19 i Sverige registrerades den 31 januari
  • Sverige fick sitt andra kända covid-19-fall den 26 februari
  • Den 3 mars antecknade Ture Sventon i sin anteckningsbok att smittspridning i nu var måttlig. 

Ture Sventon mejslade nu ut tillsammans med den ytterst förbindlige, herr Omar en strategi som hade tre alternativ, för att förhindra eventuell vidare spridning:

  1. en total nedstängning av samhället i fyra veckor
  2. hitta alla smittade och nära kontakter och sätta dem i två veckors karantän
  3. låta smittspridningen ske för att uppnå s.k. flockimmunitet

Mellan dessa tre alternativ valde han bort det första. Likaså, efter viss tvekan från herr Omar strök Sventon alternativ 2.

Återstod alltså alternativ 3.
Ordet flockimmunitet kom därför på allas läppar.
Tyvärr fungerade inte detta alternativ på s.k. äldreboenden, där man kunde konstatera att de gamla inte hörsammade det strategiska momentet. De dog!

– Ständigt denna Corona! tänkte Ture Sventon men kunde glädjas åt en kall sommar och ”flocken” kom därvid att kunna hållas i schack.

Men så kom hösten med ökad smittspridning och Ture Sventon biträddes nu av herr Omars, en sekreterare, ty herr Omar ville inte uppträda offentligt – ytterst förbindlig som han var. Men han lät hälsa, via sin sekreterare, med besked till Ture Sventon:

– Ständigt denna Corona! Men kom ihåg; använd bara pitolerna i nödfall.

Ture Sventon förstod herr Omars meddelande och fogade sig motvilligt efter de signaler han fått via herr Omars sekreterare. Men nog märkte han att nu var det nödläge.

Han fick därför idén om att han skulle berätta, tillsammans med herr Omar, vad han ville göra för att lösa mysteriet med Coronan.
Han ringde därför herr Omar, men fick tyvärr meddelandet att herr Omar gått för dagen.

Följ därför den spännande fortsättning om herr Omars vidare öden i Ture Sventons bok Ture Sventon i varuhuset.

Flockens immunitet

Så står det att läsa på förstasidan i dagens SvD.
Detta är just ingenting nytt, allra helst som meddelandet tröskades intill hjärntvätt igår den 15 december.
Dock innehöll meddelandet en liten detalj, som fick mig att undra: Både den den nuvarande och tidigare regeringar bär ansvaret för att Sverige misslyckats med att skydda de äldre.

Se här ett elegant sätt att runda det mest centrala i rapporten.
Genom att peka ut även ”tidigare regeringar” så har man desavouerat ansvarsutkrävandet.

I regeringsformen (RF 1:6) står att läsa Regeringen styr riket.
Det står ingen ting om” tidigare regeringar”!

Och hur långt skall man blicka bakåt?
Kanske Axel Oxenstierna skulle ha tänkt sig för innan han organiserade Konungariket Sverige!

Klabbföre? Klabb före – klabb efter!

Det gäller att välja rätt spår i alla väder!

I lördagens Svd kunde man läsa en artikel författad av Lena Andersson.

Inte nog med att innehållet var intressant och tankeväckande, utan kanske jag frapperades primärt av hennes metaforer, som gav ”vidare” associationer. Som ett bra exempel citerar jag direkt ur artikeln:
Liberalernas relation till liberalismen är skygg. Den är också svårt märkt av ett sekel i skuggan av en socialdemokrati med kolossalt självförtroende. För även när socialdemokratin sviktar i självkänsla har den kvar de stora gesterna, den tunga mäktigheten, alltmedan Folkpartiet skuttar runt som en ordningsam liten sparv vid elefantens spillning och sorterar ut vad som kan knådas till en socialliberal boll och vad som i övrigt måste skattas åt förgängelsen.
Läs hela artikeln här.

Så – inga jämförelser i övrigt med Lena Anderssons metaforer;
Om jag inte missminner mig var Lena Andersson i sin ungdom knuten till skidgymnasiet i värmländska Torsby, ett faktum som gav upphov till en egen metafor, vad gäller dagens liberalism i kombination med det lilla jag kan om skidåkning.
Vad jag kom ihåg var nollgradigt det värsta föret man kunde tänka sig. Där och ännu mer plusgrader gällde då röd Swix . Från noll till minus tio grader gällde blå Swix. Och så var det där med temperatur kring nollan. Ibland var spåret isigt, ibland hade man klabbföre och då gällde klister.
Som sagt; det var på den tiden man hade tjära som grundvalla och la på extra vallor.
Det är vid anblicken av dessa gamla termer som jag såg min uttolkning av liberalismen som tjäran eller skall man kalla den grundvalla och den röda som socialliberalism och den blå som klassisk liberalism.

Idag kan man verkligen snacka om klabbföre för det gamla Folkpartiet.
Och dessutom har man inte ens grundvallat utan åker om kring på vallningsfria skidor.
Högerskidan smord med Swix blå och den vänstra med Swix röd.
Det går så där!


Författardrömmar.

För ett ett tiotal år sedan fick jag för mig att jag skulle bygga en mur på vår tomt i Frankrike. Jag hade mätt, räknat noga och kommit fram till att det behövdes åtminstone ett 60-tal stenar, men med min bils begränsade lastförmåga skulle det behövas åtminstone 3 resor till närmaste brädgård.

Redan vid första inköpstillfället av femton stenar – mer lastade inte en gammal Renault 5 – fick jag frågan vid kassan:
– Metier?
Jag blev alldeles häpen. Varför var man intresserad av att veta mitt yrke? Bara för ett antal byggstenar!

Jag svarade dock som det var :
– Je suis à la retraite!
Men kassören lät sig inte nöjas utan frågade igen:
– Mais quel métier ?
Alldeles ställd och i brist på fantasi drog jag därför till med:
– Jag är författare!

Det skulle jag inte gjort.
Direkt samlades ett antal personer runt mig med beundrande blickar.
– Ah, monsieur ! Ni är författare ! Vad skriver ni?
Vad göra?

Överrumplad av alla frågor om mitt obefintliga författarskap svarade jag lite svävande att jag skriver bara på svenska, men som törstande franska kulturälskare upplevde de mig ändå som en outsinlig bildningsoas.
– Det gör ingenting. Vous … un vrai écrivain! Kan man få köpa en bok av er!
Med lamt avvärjande gester försökte jag säga att mina böcker förvarade jag hemma i Sverige.
– Ah monsieur! Vous êtes Suédois! Comme Strindberg! Un grand écrivain!

Redan här borde jag naturligtvis ha dragit till med att ”min förläggare förstår mig inte” och därför jag ännu inte blivit publicerad. Men med ett sådant besked lät man sig anatgligen inte nöjas:
– Monsieur; lova att nästa gång ni kommer till Frankrike så har ni några av era böcker med er.
Ett tag föresvävade mig möjligheten att sticka till dem en bok av Strindberg, men … …

Behöver jag tillägga att jag bytte brädgård?

 

När man blandar svenska krusbär med amerikanska päron

Läser å Expressens debattsida:

”Få önskar sig nog en rapportering inför kommande val i Sverige, liknande den vi nu har sett i det polariserade USA.

Det demokratiska samhället mår bäst av en gemensam verklighet”, skriver Sveriges Radios Cilla Benkö och Björn Löfdahl.

Men kära nån!
Hur kan man blanda ihop vad som sägs med vilka som säger en massa idiotiska saker. Precis som om rapporteringen skulle få en högre valör om det förmedlas via Sveriges Radio.
Ungefär samma tankemodell föresvävar kanske de Nordkorenska nyhetsförmedlarna.
Men som sagt snus är snus om än i gyllene dosor.

Förr betydde telefonkö den tid det tog för Televerket att få fram en telefon.

Har du suttit i telefonkö?
Naturligtvis en löjlig fråga för det har alla. Det är ju så här de stora företagen fungerar.

Först skall du välja: Du får nu 5 alternativ!
Sedan väljer du – förhoppningsvis rätt alternativ och kommer till nästa station: Du får nu 5 alternativ! Efter en stunds väntan så får du informationen: Det är många som ringer nu. Alla våra handläggare är tyvärr upptagna, men vi betjänar dig så fort det bli din tur.
Sedan blir det tyst.
Till sist börjar man tro att man hamnat i etern utan någon som helst kontakt, men efter en stund får du reda på: Det är snart din tur och vi tackar för att du väntar eftersom ditt samtal är viktigt för oss.
Aha! Det är snart min tur och efter ytterligare någon minut kommer så en röst och meddelar: Tack för att du väntar. Du behåller din plats i kön. Din plats är 72.

Har man tur kommer strax en röst och bekräftar: Du har plats 72 i kön. Kön bemannas av 7 personer … förväntad kötid är 28 minuter.

DU GER UPP!

Egentligen borde telefonsvararen säga följande istället:

Till dig som är kund vill vi meddela att telefonköerna är så långa för att vi har inte tillräckligt med personal, så när vi säger att det är många som ringer nu så stämmer det ju. Och visst har vi förståelse för att du får vänta, men det struntar vi i, för vi vet ju att våra konkurrenter har samma policy.
Det här med att vi vill ha er som kunder, det är naturligtvis bara en dimridå för det vet ju alla att det era pengar vi vill ha. Men tyvärr blir det ju alltför uppenbart om vi skulle meddela:
Vill du köpa någon av våra produkter så tryck 1. Om du har andra ärenden – tryck 2 eller vänta kvar så svarar vi så snart vi kan.

Efter ha tryckt 2:
Som sagt; Det är snart din tur och vi tackar för att du väntar eftersom ditt samtal är viktigt för oss.

Mina erfarenheter har jag fått via Nordea, SE-banken, Skandiabanken och från Telia. Det sistnämnda bolaget hänvisade till sin chatt som kunde svara inom 2 timmar.



Vilken soppa?

Valurna för bortkastade röster

Fråga 1.
Vilket parti röstade du på i det senaste riksdagsvalet?
Och varför det?

Fråga 2.
Vilket parti röstade du på i de senaste kommunala valen?
Och varför det?

Fråga 3.
Vilket parti röstade du på i det senaste EU-valet?
Och varför det?

Se här; tre mycket simpla frågor som bör vara lätta att besvara – (med förbehållet att närminnet kanske sviker dig) – vad gäller den första delfrågan – vilket parti?
Men så till den andra delfrågan – varför det?

Låt mig gissa att först och främst så är sannolikheten stor att du röstade på samma parti i alla tre valen, eller åtminstone höll dig inom gränsen för höger-. vänster- eller mittemellan. Men vilka sakfrågor som du möjligen beaktade när du la din röst är jag ganska övertygad om att du, likt mig, förlagt någonstans i glömskans mörka kammare.

Varför nu denna enkla enkät?
Jo; jag börjar undra om inte demokratin håller på, likt en tvål. att glida oss ur händerna?
Kanske det är dags för ett tvåpartisystem på EU- och riksnivå, samtidigt som vår närdemokrati i stället bör fördjupas och ytterligare återspegla vår vardag? Kanske ännu fler partier med lokal anknytning?
Som det ser ut idag är det kommunala självstyret på väg bort. De flesta besluten som berör oss kommuninnevånare är fattade högt ovan våra huvuden – och långt bort, oftast på nationell nivå, som i sin tur bygger på lagstiftning eller direktiv från EU.

Våra kommunpolitiker som vi valt att sättas vid köttgrytorna vet mycket väl att den soppa som de serverar är lagad på annat håll – mestadels i Stockholm och Bryssel – men bara det faktum att man får fördela hopkoket skänker en viss status.
Om man vill föra metaforen vidare kan man se våra kommunpolitiker som varande ”politikens grillkockar”, vars insats begränsar sig till ”senap eller ketchup?” eller möjligen ”kokt eller grillad?” Visst finns det lokal kryddning – men det mesta, är som sagt, halvfabrikat, som producerats på annat håll.
Ett annat vägande skäl till min oro för den svenska demokratien är några skrämmande fakta, hämtade från SCB.

Vi har cirka 7.500.000 röstberättigade här i landet. Av dessa röstade 6.300.000 i det senaste kommunalvalet.
4 % av dessa, dvs ≈ 270.0000, är medlemmar i något politiskt parti.
Därav är det ≈ 36 000 som styr och ställer.

Jag återgår nu till min inledande fråga:
Vilket parti röstade du på i de senaste kommunala valen? Och varför det?

Jag skall nu inte sätta mig på några höga hästar och påstå att jag har större koll än någon annan vad gäller kommunalpolitiken. Jag tror nämligen inte att jag hade några uttalade preferenser utan röstade som i riksdagsvalet.
Med risk för att valdeltagandet kanske går ner några procent efterlyser jag ändå att kommunalvalen skall separeras från riksdagsvalen och att kommunerna får visa upp sina egna egenheter.
De demokratiska fördelarna är uppenbara. Med en aktivare debatt ökar fokus på lokala frågor som annars hamnar i skuggan av den välbevakade rikspolitiken.
Med viss spänning inväntar jag 36 000 reaktioner. Men mina förhoppningar lär nog inte gå i uppfyllelse eftersom våra kommunpolitiker just nu lyssnar åt helt annat håll – dvs uppåt!