Corona – en liten läsövning

images

I fredagens Spanarna hörde jag en vaken iakttagelse av Sissela Kyhle som uppmärksammat att Corona innehöll det svenska ordet oro – en iakttagelse som väckte minnen till liv.

Under min ungdom arbetade jag en sommar med trädgårdsarbete norra Tyskland. En av de mer lustfyllda uppgifterna var att förfärdiga ett antal fågelskrämmor. Och de fungerade – några dagar!
Nästa uppgift blev sedan att skrämma bort fåglarna som häckade på mina konstverk – dag efter dag!
Så till sist kom så trädgårdsmästaren ut och sköt två skrämskott i luften.
– Fertig! löd hans profetia.

Vad kan man nu lära sig av dessa två reflexioner?
Ingenting! säger nog de flesta, men jag kan ändå inte undanhålla dig bondens svar när jag frågade honom varför han inte hämtade bössan direkt. Varför skulle jag först förfärdiga fågelskrämmorna och sedan skrämma bort fåglarna för egen maskin?
– Jo, svarade trädgårdsmästaren. För annars hade du antagligen inte insett fågelskrämmornas betydelse. De skrämmer inte bort fåglarna, men de skapar oro.
När det sen smäller på riktigt, då förstår fåglarna att det är allvar. Capito?
– Jo, jag förstår … men …?
– Bedenken zu schaffen ist einfach; Aber wenn Sie keine Waffe haben, sollten Sie keinen Obstanbau betreiben.*


*Att skapa oro är enkelt; men har man ingen bössa, då skall man inte bedriva fruktodling.

 

Marknadsdags

Corona-experternas marknad!
Ja, lite påminner dagens mediautbud vad gäller Coronasmittan om Distingen, en marknad med rötter i Gamla Uppsala, där för landet väsentliga varor, som skinn, pälsverk, nersaltad fisk och kreatur bytte ägare, för att idag kommit att bli en krims-kramsmarknad för allehanda nasare.
Än så länge håller jag mig personligen till svensk myndighetsutövning och slår därför dövörat till när alla ”profeter” skall frälsa oss med sina teorier. Säkert i vällovligt syfte, men som Gillis Herlitz i en pod mycket riktigt påpekar, så bör dessa rikta sina rön och insikter till myndigheterna.
Säkert finns det många klokheter som kan förvaltas, men att gå vägen via opinonsbildande medier känns för mig lite mer som Kiviks marknad. Här åligger det media ett stort ansvar att inse sin roll som marknadsaktör.

P.S. Riktigt stora marknader är faktiskt ålagda att ha Baja-Major.

Livets pussel – eller när bitarna inte faller på plats.

Det är snart 6 år sedan min vandringskamrat, Daniel von Sydow, försvann in i evighetens dimmor. Upphovet till den här bloggen, Flanera.se, kom sig av de anteckningar vi gjorde efter våra ändlösa promenader. Att flanera handlade inte bara om en fysisk rörelse i landskapet utan kanske än mer i det intellektuella – det oändliga.
Om man skall banalisera vårt flanerande kan man säga att vi gick och lade pussel – Livets pussel.
I början var det enkelt att hitta ramen för våra rörelser i landskapet. Fyra hörnbitar var lätta att identifiera, likaså alla kantbitar. Men så kom vi till att lägga resten av livets pussel – att skapa en gemensam bild av vår upplevda verklighet. Vissa bitar var enkla, några fick man vrida och vända på, men allt som oftast stämde våra upplevelser av det reella livet.
Visserligen kom många flaneringsstunder att ända upp i ”himlen” och det vet ju alla att bitarna är lika, men ändå var tillfredsställelsen stor när en blå bit tycktes passa in i pusslet..
Och även om Daniel tog med sig de evigt fallerande bilderna in i himlen så har jag känt mig trygg i vår gemensamt lagda världsbild.

Men nu!
Corona-pandemin har vänt upp och ned på alla begrepp.
Jag skall inte här och nu rabbla upp allt som redovisas dagligdags, utan endast begränsa mig till en undran.
Min personliga bild av min verklighet är nämligen följande:
Dagligdags får jag höra att många är smittade – jag känner ingen – och att många dör – jag känner inga! Och jag känner många!

Kanske Daniel, i sin himmel, fick med sig den felande biten?
OSA axel.sjostedt@telia.com


Två sidor av samma sak

Alltsedan jag gått i pension har jag tillägnat mig vanor – vanor som jag hänfört till begreppet – vanans makt.
Vanans makt kanske låter lite föråldrat men har oundvikligen kommit att symbolisera en viss trygghet. Man kliver upp, äter i stort samma frukost varje morgon, läser samma tidningar, förbereder middag samtidigt som jag lyssnar till Dagens Eko, dricker kaffe till Rapport … …
Ja, så går dagarna, med avbrott för allehanda engagemang. Raggmunk med ”grabbarna”, pianospel, måleri, skriverier och andra oändliga projekt.

Men så, sedan några veckor, hände något radikalt i min tillvaro.
Plötsligt blev jag kategoriserad och tillhöra nu en riskgrupp – 70+:are – och därvid fått lära känna ett likartat begrepp – men med en helt ny innebörd:
Jag har blivit försatt i vanmakt.

Vad det innebär har jag antagligen inte insett hela vidden av, men nog börjar jag ana vad som kommer att hända med mig på sikt.
Att jag visar hänsyn, som för mig innebär att jag tvättar händerna, hostar i armvecket och håller ett socialt avstånd då jag är ute och promenerar – allt detta och mer därtill – känns inte inte så betungande, men så är det det här med attityden. Myndigheten har sorterat in mig och alla i ett nytt kollektiv Vi kallas 70-plusare.

Därför en varning!
Alla ni som inte uppnått den aktningsvärda åldern. Passa er!
Rätt var det är, så är ni en av oss – en i kollektivet – oavsett förmåga, kondition, intellektuell spänst, gott omdöme och får uppleva hur det är att bli betraktad som barn på nytt.


…och med oss syndafloden!

Det finns ett ordspråk som säger: om man har en hammare som enda verktyg ser man alla problem som en spik – ett ordspråk som tyvärr tycks bli mer och mer relevant för dagens politiker.
Jag vet inte hur många gånger jag hör svaret från en pressad makthavare: … … det är därför vi tillskjutit extra pengar till … …(valfritt ändamål). Och jag vet inte hur svaret stämmer överens med uttrycket – en ansvarsfull politik – ett annat lika vanligt förekommande påstående som ofta uttalas i samma andetag. Våra politikers utsagor, kan man förmärka, har blivit mer och av rituellt slag.
Nästintill katekesliknande.
Men nu verkar det som våra makthavare kommit till vägs ände. Ingen har något konstruktivt att tillägga längre – pengarna är slut och den ansvarsfulla politiken likaså. Det enda som återstår är en modern apokalyps. Likt amsagan i Första Mosebok där Gud Fader såg att allt på jorden, hans skapelse, hade gått snett. Allt ”kött” var av ondo och härvid såg han ingen annan lösning än att dränka jorden. Och uppdraget gick till Noa och hans söner.
Dagens nationella överhöghet har kallat på Greta, när det gäller miljön. Men någon motsvarighet till dagens pandemi ur ett nationellt perspektiv går inte att skönja, utan allt tycks var insvept i tjock Ragnarök.





Det lutar åt Babels torn

Ett bygge som påbörjades 1173 och först efter 199 år ansågs vara klart?

Jomenvisst; det måsta ju handla om lutande tornet i Pisa

Det märkliga med tornet var att efter knappt halva byggtiden hade det börja luta betänkligt, men bygget betraktades så unikt så att tornet fick stå kvar. Men många tankar föddes under tiden hur man skulle kunna räta upp tornet, men mötte motstånd från alla de som menade att tornet var unikt som det stod, samtidigt som man insåg att om inget gjordes skulle bygget antagligen rasa samman. Därför; för syns skull, så kom den översta delen att slutföras i en annan vinkel. Men som all vet så är tornet på väg, som alla andra mänskliga projekt, att bli till ruiner.

Det är inte lika lätt att hitta ett årtal då det svenska välfärdsbygget påbörjades, men att det pågått i över hundra år är nog något alla kan instämma i. Likaså att man i dag kan konstatera att det börjat luta betänkligt. Men i likhet med byggherrarna i Pisa som sökte rädda det som räddas kunde, så verkar det som om dagens politiker försöker göra detsamma – att rätta till allt som gått snett.
Men det tragiska är perspektivet inte tycks vara att rätta till det som gått snett, utan först och främst gäller det peka finger.
Den sittande byggherren hänvisar till tidigare byggherrar och de forna byggherrarna har inget ansvar längre. Och en nybyggarallians tycks mena att de sitter på lösningen.
Men som sagt; Byggherrarna talar inte samma språk.

I övrigt hänvisas till 1 Mos. 11:1-9

Lagom Jul på oss alla

Efter att vi, de flesta av oss, snart kommit i mål med 2019 och med våra makthavares förehavanden i gott minne, vill jag sammanfatta året som gått med en av Tage Danielssons odödliga reflektioner vad gäller utkrävande av ansvar:

Noll år är lagom som straff för berörda 
Ämbetspersoner som artigt blir hörda.
Ansvar krävs ut, efter lagom kontroll,

Nedåt, men aldrig åt motsatt håll

Som sagt; en lagom God Jul på oss alla, och med en förhoppning om ett bättre 2020

Congrats

Skärmavbild 2019-07-13 kl. 11.25.54.png

I dagarna kunde man gratulera en man – en man med fast handslag och stadig blick (se bild)  – att nu har han bara 140 år kvar tills han är en fri man.
Säkert sitter han och begrundar sitt öde som varande amerikansk medborgare. För om han hade varit svensk så hade han antagligen varit en fri man i snart 5 år vid det här laget. Amerikansk domstol dömde hans grova bedrägeri (65 miljarder dollar) till ett straff som renderande honom 150 års fängelse. Samma brott som i Sverige enligt brottsbalken skulle gett honom ett maximistraff om 6 år!

Det var alltså 10 år sedan han fick sin dom  150 år. Punkt slut.
Inga 149 år och sex månader och antagligen ingen straffrabatt. Till och med ”halveringstiden”, enligt svensk modell, skulle te sig smått löjlig i sammanhanget.

Ibland leker jag med tanken vilken reaktionen skulle bli om en person i Sverige som förskingrat 500 miljoner skulle komma att dömas till 6 års fängelse – (eller kanske räcker det med 200 miljoner, som är aktuellt i Falcon– och Allra-skandalerna.) Antagligen

Men på något sätt har jag bibringats känslan av att det inte finns inte någon ansvarig när det gäller tyngre bedrägerier. Tystnad råder. PP-systemet ses över. Ansvarig minister kommer aldrig att släppa greppet osv. osv. Kan det möjligen bero på den så populära svenska naiviteten? Eller beror tystnaden på att de riktigt stora bedragarna arbetar inom det föråldrade och bräckliga samhälls- systemet?
Eller räknar ansvariga med att som allt annat sjunker ner i den allmänna tystnaden och som slutligen mynnar ut i ett:
Sorry sir – can’t remember your name.

Posener?
Jisander?

Vad tjänar vetandet till om vettet saknas.

Ibland önskar jag att hela journalistkåren fick gå på semester.
Utan att man kallar in sommarvikarier!
Idag är en sådan dag.
En, för mig okänd artist, ställs inför rätta. Ett misshandelsfall bland tusentals andra. Men se; nu handlar det om en kändis som presumeras vara så oförvitlig så att till och med en amerikansk president ingriper för att ställa allt tillrätta(sic!). Är man amerikan, kändis med avvikande hudfärg som ställs inför rätta i ett litet land som de flesta in ens vet var det ligger, då får det digniteten av världshändelse.
Grace a qui?
Jo, den samlade journalistkåren, kåren som har lyckats blåsa upp denna pseudohändelse till orkanstyrka, under rubriken ett allmänt intresse.

I stället för att mangrant ställa upp för det rättssystem som vi i demokratisk ordning röstat fram, där allas likhet inför lagen betonas, så ägnar sig den svenska journalistkåren åt skapa rubriker som inte kan tolkas på annat sätt än ”scratch my back” … …
Lite föraktfullt talar man om idrottens svans och frågan ligger nära till hands att skapa ett simultant begrepp för vad som försiggår i Stockholms Tingsrätts säkerhetssal!

I väntan på vaddå?

Så här i yttersta Brexittider påminner jag mig en flygning mellan Paris och Stockholm på sjuttiotalet.

I väntan på monsieur Huvet

Det började redan i avgångshallen där ett antal amerikanska passagerare bråkade vid gaten. I kraft av sitt medborgarskap?, som varande frequent flyer? eller av annan, för mig okänd anledning anledning, vägrade de stiga ombord så vida de inte blev uppgraderade till första klass.
Övriga passagerare fick av denna anledning sitta snällt ombord tills amerikanarnas problem var löst och dessutom blev avgången försenad.
Stämmningen var inte den bästa när slutligen amerikanarna kom ombord, men det var inte slut med det. Plötsligt började man bråka sinsemellan vem som skulle sitta var och trots kabinpersonalens vädjanden.
Då kommer plötsligt SAS´legendariske stationschef, monsieur Huvet, ombord och det dröjde inte länge innan han fällde en odödlig replik. Med stark fransk accent utbrister han: We dont wan´t you as passengers! Out!

Efter detta mycket tydliga uttalande dröjde det inte mer än någon minut förrän alla var på plats var ett faktum.

Med denna lilla minnesbild i huvudet kan jag inte annat hysa en förhoppning om att EU:s, en monsieur Huvet, sätter ner foten, långt innan den 31 oktober och uttalar :We don´t wan´t you as passengers! Out!