En sinkadus?

Det har säkert inte undgått någon att en parlamentarisk kommité presenterat sitt förslag och som föranledde skilda presskonferanser. (Public service-utredningen)
Anledning?
Man var oeniga – främst vad gäller de ekonomiska anslagen.
Under en åttaårsperiod skall påspädning av anslag trappas ned succesivt, från 3% till 1 % årligen.
Främst att klaga på utfallet var naturligtvis företrädare från Public-Servicebolagen.
Visst var det märkligt att  partsinlagan redovisades från den organisation, som var föremål för kommiténs förslag, kom att bli en syn för sägen – PS-bolagens svårighet att vara neutrala och oberoende.
Två VD-ar, Hanna Stjärne (TV) och Cilla Benkö SR fick möjligheten att breda ut sig i sina egna medier över att deras anslag kommer att minska på sikt.

Kan kanske ses som en ren sinkadus att SvD:s ledarsida fick bifogat utseende den 14 maj (se bild).
Ledarsticket – författad av Mattias Svensson –  konstaterar kallt att ”bråken” i Public-Service-kommitén gällde de minskande anslagen, samtidigt som ett epos av Gunnar Wetterberg i Expressen, två dagar innan, fick illustrera vad allt egentligen handlade om:
Dåliga chefer skriker alltid efter mer pengar!

AKB

NU AKB – nu har du din chans att visa på vad du verkligen tycker.
Jag är övertygad om att du ogillar nepotism över huvud taget och vänskapskorruption i synnerhet. Och nu när du klantat till det, som du själv medgett, i åtminstone ett fall, så har du chansen att visa omvärlden vad du egentligen står för. Vad ditt beslut än blir så har du hamnat i ett moraliskt dilemma, men tänk vad du vinner om du gör moraliskt rätt – tänk vilket vapen du skaffat dig i förhållande till alla andra politiska motståndare.(Dess motsats behöver jag väl inte ens nämna vid namn?)

Lycka till!

En solskenshistoria?

”Äntligen börjar jag ana att våren är i antågande”.
Så fick jag anledning att skriva häromdagen*. Solen sken och jag utsträckte min dagliga promenad till att omfatta ytterligare några kvarter i Gamla Uppsala
Alltsedan 4 år tillbaka då covid-19 begränsade det mesta av socialt umgänge har jag för vana att ta en daglig promenad i kvarteren. Men det är först nu som jag fått anledning att göra en iakttagelse – mycket ovetenskaplig är bäst poängtera – men inte desto mindre påtaglig:
Det verkar finnas en korrelation mellan väder och human-humör.
Här har jag traskat omkring i mörker, snålblåst på öde, oplogade gator + ishalka … ja, eländet går inte att beskriva, men så i efterhand är det en sak jag noterat. De få personer som jag mött har inga, med något undantag, stirrat ner i backen. Inte en nick – än mindre en verbal hälsning. Men nu … …!
Solen skenar och sedan kvicksilvret krupit över +10 C blir mötena att likna vid nästintill religiösa ceremonier. Man dröjer på stegen, söker den mötandes blick och ibland kan man t.o.m. höra ett svagt ”hej”. Med andra ord – man söker kontakt.

Nästa gång jag träffar Gillis skall jag pumpa honom på fakta om det finns ett samband mellan väder och nationalkaraktärer, för tänk om vi inte uppnår Parismålet +1,6°C? Kommer då våra barnbarns barn genom det naturliga urvalet att dansa Flamenco på gatorna och sola på Fyrisåns stränder.
Olé?

Välkommen Gillis!

Som invand läsare av bloggen Flanera.se vet du att min blogg startade våren 2009, dvs. för 15 år sedan, som minnesanteckningar över vad som timat under ändlösa promenader med en vandringskamrat, Daniel von Sydow. (Resten av historien finner du att läsa på välkomstsidan).
Alltsedan Daniel vandrade ”vidare” den 3 maj 2014 har jag försökt hålla bloggen vi liv, men så här cirka 10 år senare så har jag fått en ny ledsagare – Gillis Herlitz!
Gillis Herlitz?
För de flesta är Gillis vännen, antropologen, medmänniskan, humoristen, tillika den som innehar titlar som han inte vill kännas vid – författaren som skrivit 12 böcker i skilda ämnen samt fil.doktor.
(Ursäkta … glömde visst … stolt östgöte från Linköping).
Men för alla er andra kan jag inte annat än gratulera, som får möjligheten och stifta en ny spännande bekantskap. Varför inte börja med att läsa Gillis tankar kring konst och konstnärsskap.

Fingerspitzengefülh

Det kanske kan framstå som okänsligt att skriva några rader om annat än Gaza, Ukraina eller könsbyteslagen i dessa våra yttersta tider. Dessa ämnen karaktäriseras nämligen av väldigt starka åsikter – oftast för eller emot. Men vad det verkar så bygger åsikterna mest på dålig, vad tyskarna säger; dålig fingerspitzengefülh. ( Jag skriver fingerspitzengefülh för att det, av någon anledning, känns mer pregnant än det svenska fingertoppskänsla). Med andra ord; det vill säga man säger rätt saker, men vid fel tillfälle.

I alla händelser satsade allt på ett kort israelerna för att göra processen kort med Hamas.
Ryssarna invaderade Ukraina under förevändning att man skulle befria landet från fascisterna.
Och nu har Moderaterna kört över könsbytesivrarna, i tron att man gjorde något gott.
Och resultatet:
Kris!
Kris!
Kris!

Dagens kria, om du ursäktar, platsar egentligen inte in i dagens kriser utan handlar mer om en andeviskning i filttofflor i jämförelse. Men jag kan ändå inte annat än ställa frågan som skaver i mina öron sedan länge, alla kriser till trots.
Varför har Sveriges Radio, vid avannonsering av sina program, börjat läsa, som det verkar, i bolagets lönelistor.
Numera heter det ” producent var .. ,tekniker var …, programansvarig var …, koordinator var…, och själv heter jag …
… eller är denna iakttagelse frukten av just dålig – Fingerspitzengefülh?

Bonjour monsieur Demirok

Jag hör på radion idag, den 29 mars 2024, att 4 av 10 personer inte vet vem som är Centerns nye partiledare. Det är naturligtvis ett problem, men det finns en lösning.

Han, Muharrem Daniel Demirok, har varit partiordförande för C i dryga ett år, men ansiktsigenkänningen tycks vara ett problem, sedan Sveriges Radio varit ”ute på stan” (läs Stockholm, var annars) och frågat om hans identitet. Resultatet måste kännas nedslående, men jag undrar om det inte bara beror på att Demirok inte synts i bild, utan även hans namn. I Sverige heter man Johansson, Olofsson och möjligen Fälldin – men Demirok?
Demiroks företrädare hette Johansson, men bytte till Lööf, men tyvärr tycks den genvägen vad gäller efternamn ligga långt bort. Annars kunde Daniel Larsson vara en lösning eftersom Muharrem tydligen är gift med Sara Larsson.
Men om Demiroks igenkänningsfaktor är problemet så finns det väl en viss vana att hantera en dylik situation – alla som var med på slutet av 90-talet kommer säkert ihåg annonskampanjen ”Det här är Lennart”.

Nej, som sagt; jag tror att det är namnet som spökar.
Själv lärde jag mig Demiroks namn genom att för mig själv kalla honom Monsieur Bonjour.
Bonjour är en halvlång rock; det vill säga en – demi-rock.

Ingen jämförelse; men kanske en lösning. Om någon skulle komma och undra ”känner du Göran Lindberg?” så är jag övertygad om färre än 4 av 10 personer skulle veta vem han var.
Men frågar man om Kapten Klänning …!!!!

Lutfisksufflén

Egentligen handlar dagens kria inte om lutfisk, utan om klimatdebatten.

Jag påminner mig om en händelse på tidigt 1960-tal.
Bakgrunden var att det skulle förrättas en lantmäteribesiktning, som var väsentlig för gården jag växte upp på. Det gällde därför att smickra lantmätaren och min mamma kom därför att verkligen anstränga sig i köket vad gällde den lunch som skulle bjudas.
Eftersom det var tidigt i januari – vad var lämpligare än att bjuda på en lutfisksufflé.
Det var vackert dukat i stora matsalen och jag fick uppdraget att servera.

Efter en ganska spänd konversation vid bordet tog min mamma mod till sig och berättade om hon tänkte servera en lutfisksufflé och ursäktade sig samtidigt att hon visste att lutfisk inte var allas favorit. Jag kunde konstatera att konversationen inte blev mindre spänd därvidlag.
I ugnen stod en fantastisk sufflé – hög och fluffig – som jag bar in tillsammans med skirat smör och gröna ärtor.
Jag serverade lantmätaren, som lät sig väl smaka och efter enstund erkände han:
– Jag tillhör den kategori som aldrig äter lutfisk … … äh, men det här – det här var faktiskt det godaste jag ätit!

Lantmäterförrättningen gick sedan som en dans.
Och min mor var lycklig.

Efter avslutad lunch dukade jag av och blev då varse en tallrik med – lutfisken!!!!
Mamma hade glömt att lägga i lutfisken.

Vad kan man nu lära sig av detta?
(Tillbaka till den i inledning ovannämnda klimatdebatten).

I den infekterade klimatdebatten är ett vanligt argument att ”motståndarna i respektive läger plockar ”russinen i kakan” eller ”cherry-pickning”, som det också kan benämnas.
I min värld associerar jag istället till ”lutfisk”!

Ge Putin ett handtag

Jag vet inte så mycket om Vladimir Putin´s erfarenhet vad gäller att sitta och mysa vi en brasa, men en sak kan jag konstatera. Det verkar som hans kunskap vad gäller att elda med sur ved är obefintlig.
Den 24 februari 2022 inledde han nämligen en fullskalig invasion av Ukraina – en handling som påminner om vad som sker när man eldar med sur ved.

Förväntningarna är, likt alla braständares förhoppningar, höga vad gäller mysfaktorn
Dock! Att tända en brasa verkar går fort om man använder sig av producerade briketter och lite tändvätska, men när den elden sedan börjar falna så gäller det att veta vad man skall göra.
Det visste inte Putin.
Han lade på sin största vedklabb i tron att nu var det ”klabbat” och klart.
Men se – vad hände?
Veden var både för stor … och sur! Och resultatet blev soteld som då man eldar med dålig syresättning eller använt för fuktig ved eller för stora vedklabbar.
Istället för att avbryta eldandet tar Putin så till storsläggan – mer ved! Och vad det verkar – mindre syre!
Han har ju frågat folket och närmare 90% har ju gett honom rätt.

Men innerst inne så tror jag att han nu, så här mer än 2 år senare, sitter där i sitt Kreml och och hoppas på att han skall få köpa lite torr ved för mysfaktorn verkar likt elden börjat att falna.

 – Undrar om han vet hur man gör när man eldar?

 

Högsta betyg!

Ibland är det skönt att slippa uttrycka vad man egentligen tycker – speciellt som det berör ett så nära förhållande som far och son. Men så händer det att någon ”oberoende” tar till pennan och då är det bara att instämma. Men ändå vilar begreppet ”att tala i egen sak” över det nedan refererade:

”Även om kroppslängden knappast tillät det började Martin Sjöstedt tidigt traktera kontrabasen och parallellt spelade han piano och de musikaliska strövtågen ledde honom snabbt in på jazzmusiken. Förutom att vara en synnerligen följsam och stöttande ackompanjatör har han utvecklat en imponerande solistisk förmåga både som basist och pianist. Han har också på senare år börjat traktera tenorsaxofonen och kan förtjäna beteckningen multiinstrumentalist.

Martin Sjöstedt har spelat med de flesta. Tidigt började han i Uppsala spela med Bosse Broberg, Lennart Åberg och Gösta Rundquist och kom snart i kontakt med den övriga svenska jazzeliten bland annat Arne Domnerus, Bengt Hallberg Egil Johansen och inte minst Georg Riedel som öppnade en ny musikalisk värld för honom. Internationella musiker som han har spelat med är bland andra Joe Lovano, Jimmy Cobb, Phil Woods, Peter Erskine, Tim Hagans, Jeff ”Tain” Watts, Bob Mintzer, Maria Schneider och Randy Brecker. Som basist eller pianist har han ackompanjerat Viktoria Tolstoy, Rigmor Gustavsson, Vivian Buszek, Claire Martin med flera.

Trots sin ungdom – han är född 1978 – har han hunnit med mer än hundratalet skivinspelningar

I likhet med Lars Gullin är Martin Sjöstedt inte enbart en skicklig instrumentalist och improvisatör. Han är också en framstående bandledare, arrangör och kompositör. 2013 gav Stockholm Jazz Orchestra ut skivan ”In the Blink of an Eye” med musik, specialskriven för orkestern, komponerad och arrangerad av Martin Sjöstedt och i dagarna har han kommit med en ny skiva ”Horizon”. Tillsammans med Fredrik Lindborg, även han Gullinpristagare, har han turnerat med ett Gullinprogram som uppskattats i vida kretsar.

Martin Sjöstedt har mottagit flera priser och utmärkelser, bland annat Jan Johansson-stipendiet och Gold Badge Award från British Academy of Songwriters, Composers and Authors (BASCA) för sina insatser som låtskrivare och arrangör. Till detta kan han nu lägga Lars Gullin-priset.”

Som sagt; jag kan bara instämma och ansluta mig till gratulanterna.
Men det finns ändock en liten känga kvar att utdela och det gäller något så subtilt som Martins betyg i musik. Han valde själv att börja i Musikklasserna. Men det är ingen garanti – det är bara att konstatera att ett betyg kan vara ett väldigt grovt instrument [sic!].

Den nya ättestupan

Om jag vill vara drastisk  associerar dagens kria till begreppet ättestupan – ett sätt att bli av med dåtidens gamla och sjuka. Ättestupan var kanske mest en legend som lät berätta att åldringar under nordisk forntid kastade sig utför ett brant stup. Enligt myten gjordes detta då den äldre blivit oförmögen att delta i samhället. Men därför ligger metaforen till dagens synsätt av äldre inte långt bort.

Jag vet inte om dagens ättestupa kommer att stanna vid en legend, vilket är svårt att förstå för den som lever i nuet. Dagligdags matas vi nämligen av statistik som säger att dagens 70-åringar kan likställas med 70-talets 50-åringar, men detta till trots, så vidhåller vi systemet med en statuerad pensionsålder.
2023 höjdes pensionsåldern till 66 år i Sverige och 2026 kommer pensionsåldern höjas till 67 år.

Jovisst är det väl härligt att se fram emot en tidlös ledighet, men då tar man bort en viktig ingrediens – det sociala som arbetslivet ger. Arbetskamrater, kollegor, kunder … kort sagt alla människor … ja, hela det sociala livet som man kan förknippa med ett yrkesliv. 
Kanske en guldklocka, ett tårtkalas och många kramar och ”vi ses väl snart igen”.
Men pyttsan. 
Snart är det tyst som i graven. Alla tycks ha nog med sitt. Ättestupan hägrar.
Du har blivit oförmögen att delta i samhället.
Du har blivit gammal.
Och det värsta – du har blivit gammal i samhällets ögon.
 Men som sagt;  enligt alla prognoser höjs pensionsåldern successivt till 68 år 2035.

DÄRFÖR …
Är det inte dags att skrota pensionsåldern och ge individen rätten att välja när det är dags att säga adjö till yrkeslivet och istället öppna portarna för all erfarenhet som vi idag spolar ner, som om det handlade om fekalier.*

*Fekalier är den substans som återstår, efter att den passerat genom en organism, som absorberat delar av dess näringsinnehåll.