Tungt beväpnade män har gått i ställning vid Universitetet

Jag har tidigare skrivit om ofoget att med militära maktmedel, kanoner, fira att folk vid universitetet bedrivit forskning och promoverats till doktorer. Det finns något som inte stämmer här. Det militären slagits för är ju inte i första hand tankens frihet och den långa eftertanken, något som i lyckliga fall karaktäriserar sann forskning. Nu får man därför, som närboende, med händerna för öronen försöka ta sig förbi avspärrningarna om man har ärende ner på staden, för att inte bli lomhörd åtminstone resten av dagen.

Nej, släpp upp duvor eller ballonger i stället. Det stör mindre.

Apropå det störande i att skjuta med kanoner mitt i stan kom jag att tänka på att man

a) borde starta ett upprop mot att det skjuts i grannskapet, på samma sätt som de som bor i närheten av Ärna och nu oroar sig för att civilflygplan kan komma att starta och landa där i framtiden. Många av de närboende är ju uppvuxna med militärflyg som kopplar på efterförbrännkammaren ovanför hustaken och måste ju uppleva enstaka trafikflygplan som mycket mindre bullersamma. Man skulle då, som boende i kvarteren intill Universitetshuset  kräva att skjutandet upphör för att det stör. Att det skjutits på detta sätt i hundratals år, bör då i likhet med dem som klagar på Ärna, förtigas. Vad stör mest, undrar jag, att flygplan flyger på betryggande avstånd eller att folk skjuter med kanoner alldeles intill? De som inser att det senare, fiktiva, kravet är befängt borde fundera på om inte det förra också är det.

b) borde ringa till polisen och meddela dem att okända, uniformerade människor förskansat sig vid Universitetshuset, tungt beväpnade, och öppnat eld, till synes ned mot Gustavianum. Och se vad som händer.

Om inte annat skulle det vara kul, eftersom UNT:s polisreporter då för en gångs skull kunde använda uttrycket ”tungt beväpnade” korrekt. Nu används det om alla skjutvapen med en kaliber överstigande salongsgevärets.

Under ytan, sa Axel

Axel har i en klargörande (tycker jag, men jag är ju kompis) drapa om det politiska sättet att kommunicera pekat på att yta och innehåll inte alltid stämmer överens. Jag är mer oroad för att ytan är det enda. Att partiledarna ler krampaktigt hela tiden är kanske inte bara något de lärt sig av de politiska stylisterna, det kan också vara ett, måhända omedvetet, uttryck för en oro för att någon skall se vad som döljer sig bakom leendena. Kanske det inte finns något?

Förut var till exempel Thomas Östros lättare att begripa sig på: han skällde som en bandhund på allt till höger om honom själv. Nu ler han och skäller, eller, som Axel påpekade, ser statsmannaliknande bekymrad ut. Att se bekymrad ut är annars Reinfeldts grej. Han är Ledaren, den som har Det Stora Ansvaret – och han har också all anledning att se bekymrad ut. Det faktum att han tog över ett land, där ekonomin i och för sig väl var rätt okej, men där arbetslösheten doldes av statistik om arbetsmarknadsåtgärder och sjukskrivningar, och att alliansregeringen nu har lett landet till en situation som övriga EU-länder – och säkert också USA – avundas oss, det kommer liksom inte fram. För bakom leendena från de rödgröna framtonas bilden av Sverige som stående vid avgrundens rand och där endast ett snabbt maktövertagande grundat på den ännu inte förklarade rödgröna politiken kan rädda oss. Den ende i regeringen som har anledning att le, fast inte så brett att det syns, är ju Carl Bildt, efter de rödgrönas verklighetsfrämmande krav på att USA lämnar alla militärbaser utomlands. För nu visar det sig vem – eller vilka – som står bakom. Ja, inte är det sossarna, och knappast Miljöpartiet . . .

Mosebacke = Katalin

Katalin

Vet du vilka likheterna mellan Mosebacke Etablissemang och Katalin är?

• Jo; båda betraktas av aktiva jazzmusiker som varande bland de bästa scenerna i Sverige.
  Lokalerna är faktiskt påtagligt lika varandra – öppna lokaler – men intima – med en något upphöjd scen som ger bra kontakt mellan artister och publik.
  Bordsservering, fristående barer för de som vill stå eller röra sig i lokalerna – plus bra akustik.
• Båda har gott rykte om sig och lyckas därför attrahera de bästa artisterna – internationella som inhemska. Under veckan har t.ex. en av USA:s främste trumpetare – Roy Hargrove varit på Katalin med sin Quintett, och på Mosebacke uppträdde Peter Asplunds och Martin Sjöstedts dektette.

• Båda lokalerna drar oftast fullt hus med entusiastiska åhörare.

• Båda etablissemangen  nonchaleras av tidningarnas jazzrecensenter.

Eller har Upsala Nya Tidnings, Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets knappa resurser omdirigerats till den årets kulturella höjdar-evenemang –  Brölloppet?

Act naturally … please!

Efter att ha läst en artikel i dagens SvD om Carl-Henric Svanbergs framträdanden i samband med ”oljespillet i den Mexicanska Golfen” plus ytterligare att inlägg i samma fråga började jag fundera över – vad är det som händer under ytan? – jag menar inte då inte vattenytan, utan det förytligande som håller på att förflacka all information och nyhetsförmedling. I det här fallet handlade det  om BP ordföranden Carl-Henric Svanberg, som sitter och ler  i samma andetag som han kommenterar en av världens största oljekatastrofer! (?)

Det mesta som det skrivs om i dagens media verkar mer om handla om yta än om innehåll. Inte för att det var annorlunda förr, men den stora skillnaden är att idag får man dessutom en samtidigt förmedlad bild, som ibland understryker innehållet – men vanligare – alltmer förvirrar och förbryllar.
Visst förmedlade TV, även förr, bilder av våra vanligaste politiker, och visst skapade vi oss vissa föreställningar om dem, men på något underligt sätt kom bild och föreställning om personerna ifråga att hänga ihop. (Undantaget som skulle kunna bekräfta denna min tes är väl dåvarande högerledaren Yngve Holmbergs image som Sveriges svar på JF Kennedy.)
Vi hade den ”långe” och evige Tage Erlander, den snustorre Bertil Ohlin, den gnällige Rådom Hedlund m.fl., men oavsett utseende så harmonierade yta och budskap. Men nu har något hänt. Våra makthavare har kommit att bli stereotyper för mig. ”Bilden av” har mejslats fram av konsult- och PR-byråer och utseendet har kommit att framstå som det alltmer väsentliga.

Jag skall naturligtvis inte falla i farstun och ha synpunkter på hur folk ser ut, men jag måste medge att jag har svårt för vissa personers utseende. Jag tänker förvisso inte då på utseendet som sådant, utan det som slår mig är då – när ett ansikte/ett utseende inte stämmer överens med personens budskap. Jag får samma känsla som när någon typ av specialist säger, ”lita på mig”, samtidigt som han kliar sig i huvudet
Exempelvis; jag vet inte vad det är i Mona Sahlins ansikte som gör att hon – oavsett budskap – alltid ”glittrar” med ögonen.( Är det mascaran?)
Ett annat ansikte tillhör Tomas Östros när han tar till orda. Det är alltid olika uttryck i ansiktet – ibland den stränge magistern, ibland den intellektuelle ekonomen, ibland den något överlägset leende – samtidigt som budskapet alltid är detsamma. Allt som regeringen gör är fel och allt som de röd-gröna kommer att göra är rätt. Ytterligare en person är herr Ohly, som tillägnat sig ett skrattande som tycks pass illa i allt vad han säger, men han verkar ha tagit intryck av någon stylist, som givit honom rådet att skratta, ”för kommunister skrattar inte”.

Ett tag trodde jag att jag skulle kunna lyssna till vad dessa makthavare och lyssnade därför till deras budskap i radion. Men ack nej; bilden av personerna är redan för stark. Radio har redan kommit att bli TV – men utan bild. Så stark är bilden!

I det militära hade jag en sergant som lärde oss beväringar att ”när kartan och terrängen tycks stämma överens – då har ni antagligen hamnat rätt”. Kanske en lärdom för våra vanligaste politiker.
Act naturally – Please!

Svensk Jazz ≈ två asptrappor

Jag har idag återstartat min prenumeration på Orkesterjournalen .

För mer än 45 år sedan hade jag skaffat min första tidningsprenumeration. Året var 1960 och jag hade genomgått en, vad man kan kalla, en metaformos. Jag var nykonfirmerad – men min omvandling låg inte på det religiösa planet. Snarare tvärtom. Min konfirmationspräst – pastor Lars Rune – legendarisk präst i värmländska Gräsmark, gjorde säkert allt för att vi konfirmander skulle undfå sakramenten, men som 15-åring fanns saker som attraherade än mer. Sonen i huset – Nils Rune – introducerande mig i den – för mig – moderna jazzen. När mina konfirmationskamrater satt på sina kamrar och nötte in psalmverser och annat religiöst gods, satt jag och spisade Miles Davis´”senaste”. (Skivan – Milestones –  var visserligen inspelad i mars 1958, men på den tiden betraktades ett års fördröjning som att skivan fortfarande var het.)
Resultatet av min sejour i Gräsmark blev i alla händelser en prenumeration på tidningen OrkesterJournalen.  Och som sagt; nu är jag tillbaka. Efter 45 år!
Men varför?

Saken är den att Daniel och jag passerade Islandsbron, på väg till konditori Fågelsången för det sedvanliga veckoavslutningskaffet, under vilken man kan beskåda den i Uppsala berömda Asptrappan. Den lär ha kostat 4,3 miljoner att bygga.
Strax innan hade jag varit på Stadsbiblioteket och läst senaste numret av OJ. I ett ledarstick hade jag fått informationen om att svensk jazz uppbär 10 miljoner i statsbidrag och om man dubblerade detta anslag så skulle det överhuvudtaget inte märkas ens som avrundning i statsbudgeten.
Och mot bakgrund av detta betraktade vi asptrappan.

Då fattade jag beslutet – stöd jazzen!
Varför inte bygga en jazztrappa?

P.S. (Stockholms- och Göteborgsoperan uppbär cirka  800 miljoner i statsbidrag. Kommentarer?)

Skytte är ingen – han heller!

I dagens SvD utbreder sig en allsmäktig proffstyckare under rubriken Wetterstrand är ingen Kamprad på ett sätt som jag inte tror gagnar varken debatt – än mindre dialog. Följaktligen tar den beskäftige Göran Skytte till vilka grepp som helst för att förringa en politiker och därmed dennes idéer. Han skriver bland annat: ”Hade hennes (Maria Wetterstrand) liv blivit film skulle den kunna heta The Perfect Broiler.” Göran Skytte, som gärna framställer sig som religiös, verkar inte ha upptäckt att det finns, något som heter ödmjukhet.

Personligen kan jag tom tänka mig att det handlar om en idéskiss som kanske kan vara värd att prövas. Dock inte någon fullskaleform, utan mer som en prototyp. Faktum är att det finns mycket talang i de flesta företag som aldrig kan utvecklas då den mesta tiden primärt åtgår till ”förvaltning”. Innovationsgraden i svensk befintlig företagsamhet är skrämmande låg.
Av egen erfarenhet vill jag till och med påstå att mycket av Sveriges framtida tillväxt redan finns i befintliga svenska företag – som dolda värden. Det gäller bara att skapa ett klimat för innovation – men det gör man inte medelst herr Skyttes argumentationsteknik.

Reklamens världsbild

Ja, jag håller med; någon världsbild håller sig reklamen knappast med, men jag undrar vilken bild av världen den vill förmedla.

Det finns många anledningar att irritera sig på tv-reklam. Den viktigaste är att den stör tv-programmen. Samtidigt ger avbrotten en ofta välkommen möjlighet att gå ifrån tv:n och ”attend to private matters”. Om man så ville, kan man indela reklaminslagen i en fallande skala av irritation och avsmak, där de sämsta inslagen ofta spelar minst roll: Coop är  till exempel genuint duktiga på att göra totalt ointressant reklam, så den irriterar minst, olika varor som man kan köpa på apoteket är höjdpunkter vad gäller osmakligheter, som reklam om medel mot fotsvamp och olika preparat som tandläkare hävdar att man inte kan leva utan. Men det jag retar mig på mest just nu är en lokal reklamsnutt, för Gränby Centrum, tror jag. Där står en bimboaktig tjej och tittar in i sin överfyllda garderob, som hon sedan i snabba klipp och under stigande belåtenhet tömmer. Tanken är förmodligen att visa hur lycklig hon är över att hon nu kan gå till Gränby Centrum och köpa nya kläder och hänga in i stället – de gamla slängs, förstås. Det är inte bara den rena konsumismen som illustreras på detta sätt – man slänger för att få möjlighet att köpa nytt. Tanken att använda samma plagg två säsonger föresvävar henne – och kanske inte den tilltänkta kunden alls inte. Men sedan kommer knorren, det humoristiska inslaget. Hon öppnar en ny dörr, sticker in huvudet i sin mans garderob, tar tag i hans favoritslips och klipper av den.

Vad kunna vi lära av detta? Jo, att kvinnan i reklaminslaget inte bara är ett offer för den konsumism som reklamen vill uppmuntra till, hon tror dessutom att hon har rätt att styra över också sin mans klädval. Snacka om integritetskränkning! Skulle reklammakarna kunna tänka sig en motsvarande snutt om en klädgalen kille som avslutar med att klippa sönder sin dambekants favorittopp? Skulle inte tro det.

Men nu har jag inte tid att reta mig på sådant här. Jag skall leta fram ”nya kostymen”, som jag köpte någon gång under förra årtusendet, så att jag kan vara fin på min dotters bröllop på lördag.

Gomorron Sverige

Turgubben

Gomorron Sverige.
Jag vet, att det är inte så många i min ålderskategori – och framför allt inte Daniel – som är upp i denna morgonstund för att få sig till livs vad som utgör den dos av information, enligt TV-producenterna, svenska folket bör ha med sig, innan de ger sig ut i det profana livet.
I SVT-programmet Gomorron Sverige blandas nyheter, ekonomi, kultur och väder i en ”väl smord form” till en lättbakad sockerkaka. Bara för att de yrkesverksamma som skall stressa vidare inte skall gå miste om någonting, så får de medelst –  via trevliga små vinjetter – reda på om huruvida det handlar om nyheter eller annat allmängods. Men ibland tycks statstelevisionen snubbla.
I konkurrentkanalen TV4 – där framgår det kalart var gränsen mellan ”inslag” och reklam går. Men så är kanske inte fallet alla gånger i vår allas fria och oberoende kanal.

I Gomorron Sverige sänds varje vecka ett programinslag där man recenserar nyutkomna böcker – och det är väl inget ont i det. Det tillhör väl normalt vad som kan förväntas; att informera vad som händer på bokmarknaden. (Visserligen ges det ut cirka 70 titlar per dag, vilket naturligtvis gör det fullkomligt omöjligt att informera ”neutralt”, och redan urvalet av några få böcker blir därför att likna vid en typ av marknadsföring, men det må vara förlåtet.) Men sedan kommer det.
Efter cirka 3-4 minuters introduktion av en bok så sätter recensenten ett betyg. ”Boken får en 4:a”, säger han/hon/recensenten, eller i värsta fall ”en knapp två”. Härvid presenteras betyget samtidigt i grafisk form – ett antal böcker flaxar in – för att understryka en recensents tyckande.
Vad är väl detta, om inte ren och skär marknadsföring? I vår fria och oberoende TV-kanal!
Jag tänker ofta på våra stackars författare, vars åratal av slit kan avfärdas på några sekunder.

Därför; Referera gärna nyutkomna böcker … men sluta med betygsättningen. Den står jag gärna själv för.
(Som sagt; Daniel sover så hans åsikt är oväsentlig … eller?

P.S. Tänk er följande scenario år 1879: ”… och här har vi en bok av en debutant i vilken han försöker beskriva, kanske sina egna strapatser i samhället, vad vet jag … han försöker beskriva vår samtid, men hans satir gör att han går för långt … Röda rummet; ja, det blir 2:a.

De Stora Frågorna

Axel och jag gjorde vår vandring endast och uteslutande till Fågelsången i dag. Dels visste vi inte om det skulle få för sig att börja regna – kvavt var det i alla fall. Axel gick ut hårt och sade sig tro sin höft om att kunna ta honom runt Stadsparken före kaffet och kakan, men just som jag gått med (!) på att gå en sväng så fick han brådstörtat ont i foten. Jag tror att han bara ville ha kaffe.

Direkt vid kaffet och pistagekakan började han så ansätta mig om ordningsfrågor vid ett nyligen bevistat kalas. Därefter gick han raskt över till det här med Gud.

Han tror inte nämnvärt på Gud, men tror att jag gör det eftersom jag fortfarande betalar skatt till Svenska kyrkan. Jag fick kort sagt gå i svaromål för inte bara Jesu existens och leverne och död utan också Guds. Ibland får man uppgifter man inte är mäktig att riktigt klara av.

Han undrade över hur det kom sig att just judarna blev Guds utvalda folk. Och inte exempelvis danskarna? Jag förklarade varför. Ni förstår själva? Jag skriver ”Jag förklarade varför.” Det är mycket att ta på sig för en stackare som inte har undfått trons nåd. Men vafan, som jag inte sa, men tänkte, man får göra så gott man kan, för samtalets skull. Jag förklarade att danskarna ett tag har varit inte bara en utan en hel hoper gudars kanske inte direkt utvalda folk, men åtminstone deras upptagningsområde. Men att bäst före-datumet så att säga har gått ut för asatron. Då frågade Axel något som ungefär kan tolkas som ”Har inte det gått ut för kristendomen också?” Det diskuterade vi ett slag utan att komma till något riktigt bra svar, men vi tyckte att vi visste inom vilket härad svaret så till sägandes skulle vara att finna.

Vid det laget var kaffet urdrucket och jag skulle skjutsa dottern till hundmatsaffären och mig själv och Hustrun till en annan affär som tillhandahöll vinet till den omnämnda dotterns förestående bröllop. Vi glömde sprudlet, så vi får åka tillbaka.

Väl hemma somnade jag av utmattning därtill uppmanad av min hund som lade sig bredvid mig, suckade djupt och somnade.

Uppstigen ur paulunen ser jag att Axel har skrivit och hoppats att han inte missbrukat mig i egenskap av bollplank. Jag skrev och lugnade honom. Jag kom därvid att omnämna att jag själv varit inne på jämförbara frågor i och med att jag nu läser de sista sidorna i Erlend Loe och Petter Amundsens bok Expedition Shakespeare, som är en i raden av böcker som ifrågasätter om Shakespeare skrev Shakespeares verk. I detta fall är det sir Francis Bacon som är Shakespeare. Jag antydde då att det inte bara tron som har sina gränser, även tvivlet har sina. Jag har som sagt inte läst slutet, så jag vet ännu inte om det finns någon sinnrik knorr på det hela, som i en annan bok jag läst nyligen, där  Marlowe var Shakespeare, men ändå inte var det. Men man kan inte upphöra att förundras över alla ansträngningar som görs för att klarlägga sådant som i och för sig kan vara intressant men inte lägger något till eller tar bort något från storheten i Shakespeares verk, oavsett upphovsman.

Något slutgiltigt svar kan jag inte avge på denna min egen undran, lika lite som när det gäller Guds bäst före-datum; vi gör ju inte sådant på den här bloggen. Vad skulle vi då diskutera nästa gång?

Slå’n på truten*

* Det är inte utan att man kommer att tänka på Fredmans epistel nr 33 när man läser morgonens UNT.

Uphovsmannen

Herr konstmålare Vilks, som han skulle betecknats om han varit verksam i Grönköping, har besökt Uppsala, vilket föranlett ett antal uppretade medborgare att härstädes ”rensa luften” – i vilken tydligen sagde konstmålare befann sig. Eller om man betraktar TV-inspelningen förstår man att det kanske mer handlar om hetluft.
Herr konstmålare Vilks var städslad för att hålla ett föredrag vid stadens universitet  med den lämpliga rubriken: ”Konsten kan i själva verket inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa”.
Efter att tillgodogjort sig, den påpassligt upptagna videoinspelningen , kan man därför inte annat konstatera än att föredraget blev en hejdundrande illustration till vad föredragshållaren menar med konst.