Plockepinn

Så här beskrivs det gamla sällskapsspelet Plockepinn:
Plockepinn är ett sällskapsspel där ett antal små trä- eller plastpinnar sprids i en hög, och där spelarna ska försöka ta en pinne i taget, utan att rubba någon annan pinne. De pinnar en spelare tagit får denne använda som redskap för att försöka ta fler. Spelarna får olika poäng beroende på pinnarnas färg.

Det intressanta är att alla spelare närmare sig i tron att deras insats gett upphov till en ny spelplan. Men så; när en enda rörelse vid förflyttande av en enskild pinne, förändrat spelplanen, vilket naturligtvis gett upphov till att skylla alt. hylla föregående spelare.
Se här; nu handlar  den pågående debatten om allas vårt kännbara energibehov.
Ett avslutat Plockepinnspel har nu kommit till vägs ände och samtliga spelare försöker rekonstruera spelomgången.

Frågan är därför nu ;
skall vi ersätta det gamla sällskapsspelet Plockepinn med kortspelet Bluffstopp – ett spel som går ut på att så fort som möjligt bli av med de kort man har på handen?

Har alla vår börjans ett slut?

 

Den 4:e oktober 4004 f.kr – det var en lördag – torde vara den mest precisa tidsangivelsen för vår jords skapelse. Den som kommit fram till detta datum, var en irländare vid namn James Ussher – men hur han kom fram till detta datum skulle föra allt för långt för att ifrågasätta, men har i stället väckt en annan tanke inom mig.
TIDEN!

Det var en gång – ja, så börjar alla sagor – och alla vet vi samtidigt att alla sagor har ett slut. Men är det verkligen så?
Vare sig man anammar Ussher´s teori så vet alla idag att all vår existens började med ”the big Bang” för cirka 11,8 miljarder år sedan och sedan fick vi vänta närmare 7 miljarder ytterligare på att vår planet skapades. Men när man väl valt att acceptera ”the big Bang”, så kommer genast frågan – vad existerade dessförinnan?
Frågan är inte ny men har besvarats från högsta vetenskapliga nivå, där man konstaterar att det handlar om en ”extremt liten men oerhört tät klump av materia och energi”.
Nu känner jag mig lugn.

Men så kommer en 16-årig flicka in och vet!
Vad har jag att sätta emot?
Skall jag börja delta i en vetenskaplig diskussion , som jag vet föga om?
Är tidsperspektivet begränsat till de senaste 100 åren förhållande till tidigare
7- miljarder. 

Är det månne jag den individ som kan betraktas som en ”extremt liten men oerhört tät klump av materia och energi”?

Fy skäms Axel!

Varje morgon samma elände.
Ja, egentligen gäller det även nätterna.
Jag har nämligen för ovana(?) alt. vana att lyssna till radion när tid gives – och det gives mycket av den varan när man kommit upp i min ålder.
Jag har tre apparater stående på olika ställen – i vardagsrummet, i köket och invid sängen i sovrummet. Detta gör det lätt att knäppa på on-knappen och förhoppningsvis snappa upp någon nyhet eller annat av intresse.
Men sedan en tid tillbaka grips jag av vanmäktigt ursinne när rummet fylls av etermedia, som verkar ha fastnat i ett dumdrygt förmynderi.
Det verkar som att alla redaktörer i vår statsradio måste framföra sin egen vinkling vad gäller jordens klimat, vilket fått till följd att jag – och säkert många med mig – andligen och stundligen blivit klimat-marinerad. Gå in på Sveriges Radios hemsida och sök på ordet ”klimat” – jag varnar.
Där konstaterar man att Sverige består av 94% välutbildade, företrädesvis unga kvinnor om hårdrar statistiken – resterande 6 % är gamla, outbildade män och allt ändar upp att s.k. klimatförnekare är möjligen bra att ha som spottkoppar.
Till den kategorien hör tydligen jag!

Låt mig göra klart en sak – jag är inte främmande för adekvat information, men jag tillhör en föråldrad generation som är van att värdera olika besked. Och där jag uppfattar vissa frågetecken så söker jag mig vidare. Det är vad jag kallart ”kritiskt tänkande”, men så fungerar inte informationsgivningen längre.  Nu gäller endast en sanning – det vill säga den som basuneras ut via Sveriges Radio. Och något alternativ gives naturligtvis inte – det är ju monopolets idé.

Det som jag primärt vänder mig emot är att all information kommer från en och samma megafon. Börjar inte begreppet radiomonopol att bli bedagat. Borde inte public service spridas ut på flera kanaler, med helt fristående redaktioner.
Ge mig en chans – Please!

 

 

 

Ingen Dufvunge precis …

Flanera.se Axel Sjöstedt ”Tala sanning – eller låt åtminstone bli att ljuga”, så låter professor Jordan Petersons 8:e levnadsregel i boken 12 levnadsregler. Den här levnadsregeln dyker upp i mitt huvud när jag i mellandagarna lyssnat till en årskrönika där vår förre försvarsminister Peter Hultqvist utgjuter sig om Sveriges förhållande till Nato. Med emfas betonade han att Socialdemokraterna med honom som försvarsminister ALDRIG skulle ansöka om medlemsskap i Nato. Han kunde t.om. garantera alla att så skulle aldrig bli fallet. Lyssna! Jag förstår att en försvarsminister kan ha mycket att tänka på, men just i detta fall undrar jag vad som hände när han cirka 6 månader senare insåg att Nato skulle kunna stärka Sveriges försvarsförmåga. Att karln inte avgick på direkten. Här hade han byggt upp ett rykte hos båd militär och allmänhet som varande en trygg, kompetent, eftertänksam, om än något sävlig minister … och så – PANG! Som sagt; Vad hände? Tänk om vår f.d. försvarsminister åtminstone läst Jordan B. Peterson´s 8:e levnadsregel. Men eftersom sanningen lär vi aldrig få reda så återstår bara en sak. Likt en modern Sven Dufva så kan Peter Hultqvists eftermäle möjligen förlita sig på Runebergs sista rad – men hans hjärta det var gott.

Å sen då ……?

Ja du Vladimir!
Jag har just läst Masha Gessens utomordentligt intressanta bok, Mannen utan ansikte. Det kanske förklarar en hel del.

I dag skriver vi den 1 januari 2023 och snart är det kväll igen och du skall väl snart gå och lägga dig?
Precis som i går skall Du väl borsta tänderna och be din aftonbön även om det är svårt att tänka sig hur orden faller.
Jag kan inte tänka mig annat än att du inbegriper några ord om hur du tänker dig morgondagen – hur den skall arta sig. 

Jag antar att du tänkt många liknande tankar, alltsedan den 24 februari.
När du kröp ner i sängen kvällen den 23:e 2022, antar jag att du hade klart för dig hur de närmaste dagarna skulle te sig. Du skulle anfalla allt och alla på bred front, men samtidigt skulle du visa din storhet och erbjuda ukrainarna en storsint gest. Kom och tacka onkel Vladimir för hans ödmjukhet. Onkel Vladimir har kommit för att rädda er från alla elaka fascister som förfört er sedan er självständighet – i dryga 30 år. Men onkel Vladimir förstår er och är villig att förlåta er … kom till onkel Vladimir!

Men sen måste något ha hänt.
Ukrainarna var inte ett dugg intresserade att bli befriade.

Så ikväll när du sätter tandborsten i plastmuggen och betraktat dig i spegeln, så kommer du kanske att funderat över – hur kunde det bli så här? Varför är ukrainarna så otacksamma. Fattar ni inte att jag vill ju att ni skall bli lika lyckliga som alla vi ryssar.
Kanske du påminns om dina ungdoms år då du var känd som liten slagskämpe som aldrig gav tappt. Bland kamraterna var du känd för att aldrig ta en ursäkt.
Och ränderna går aldrig ur.
Allra helst som du inte har en spegelbild – Du … mannen utan ansikte.