Vanans makt

Jag läste i måndagens DN, en insändare, som vid en första anblick kan te sig något udda. I skuggan av den debatt som förevarit, angående Sveriges utrikesrepresentation, föreslog en viss Johan de Nauclér att varför inte ”slå ihop EU ländernas ambassader i stället för att dra ner på ambassader och konsulat mestadels beroende på UD:s budgetunderskott”. Jag är nu inte insatt i alla uppgifter som en ambassad eller ett konsulat har att utföra, varför idén kanske låter lite väl luftig, men jag gillar tänket – att tänka på tvärs.

Jag vill nu inte förta skribentens idé, men jag har låtit mig inspireras till egen tanke på tvärs.

Alltsedan människan började mäta sin ”vådliga” framfart på vägarna, har hastigheten kommit att skrivas km/tim. Och det är något som vi alla vant oss vid, men min undran är nu. Har denna ”vanans makt” kanske gjort oss fartblinda?
Om vi idag kör vi 36 km/tim, känns det nästintill lusigt. (Betänk att vi får åka max. 30 km/tim intill en skola.) Men om hastighetsmätarna istället visade m/s skulle ”snigelfarten” vara 10 m/s. Tänk då att ett barn springer ut 10 meter framför vår bil …?! Jag skulle vilja se den bilförare som registrerar barnet, hinner sätta foten på bromspedalen och tvärnita!

Min tanke ”på tvärs” blir därför: Utrusta alla nya bilar med hastighetsmätare som i stället visar meter per sekund!

P.S. Säkert en idé för våra kära EU-delgater att ta tag i. Lycka till!

Mot nollpunkten

Inte vet jag vad det är som gör att jag dras till böcker med obehagligt innehåll denna sommar. Likt en nattfjäril som låter sig lockas av den öppna ljuslågan i aftonens mörker, har jag återvänt till två böcker, som jag visste att de bar på skrämmande innehåll, men ändå har jag inte kunnat  låta bli.

Först läste jag  ”Döden är en man” och upprördes då, till den milda grad, trots att jag läst den första utgåvan för cirka 10 år sedan. Jag uppmanade alla som jag känner och via vår blogg att läsa den. Hemkommen från en kortare resa kan jag konstatera att Lars Lambert gjort en utomordentlig sammanfattning av rättsfallet in tisdagens UNT. För den som inte har tid för att sätta in sig i fallet ges här ett utomordentligt tillfälle att åtminstone få insikt vad som hänt – och händer – i vår s.k. rättsstat. I hans avslutande passus ”En stat som inte förmår att erkänna och korrigera sina misstag är ett problem. Risken är att detta fall förblir en växande varböld på samhällskroppen” ligger definitivt inga överdrifter.

Under en resa, i veckan, till Östergötland lät jag en annan ”rysare” slinka med i bagaget – Peter Englunds Brev från nollpunkten. Boken innehåller ett antal mycket läsvärda historiska essäer, som behandlar människans absoluta bottennapp under 1900-talet. Essäer som på på ett påtagligt sätt lyfter fram enskilda individer och konsekvenserna av deras handlande. Normalt göms – och skyddas dessa individer av diverse etiketter som Första Världskriget, Stalintiden, Nazitiden, Andra Världsdkriget, Maos Kina m.fl. och bakom vilka de kunnat söka skydd. Men i Peter Englunds bok framträder den enskilda individens ansvar på ett mycket klargörande sätt.  Här framträder enskilda individer som har olika antal människor på sitt samvete alltifrån Erich von Falkenhayn känslolös tysk överbefälhavare vid Verdun, Arthur Harris, ansvarig för det brittiska bombflyget 1943 och hans medskyldige ”bombmattearkitekt” Fredrick Lindemann. Vidare kan man läsa om vilka individer som var Stalins och Maos hantlangare hantlangare i deras utrotningskrig av mer privat karaktär. (Det enda försonande med dessa hantlangare var att de blev själva offer,  så småningom, för sin skapade terrorism.)  Tillsammans lyckades i alla fall, alla dessa ”ondskans män, under skilda decennier, att tillintetgöra cirka 183 miljoner människor under 1900-talet!
Etthundraåttiotre miljoner!
Mycket har skrivits om om ovannämnda ”etiketter”, men ända får jag på något sätt för mig att Peter Enlunds bok för mänskligt vansinne till ytterligare en högre division. Att 1900-talets skapande av ett bättre samhälle skulle komma att bli mänsklighetens absoluta nollpunkt – det hade i alla fall inte jag kunnat föreställa mig, innan jag läst Peter Englunds bok.

 

P.S. Egentligen borde denna bok ligga på alla gymnasisters skolbänk i hela Europa.

Insikt om specifik utsikt

Jag har mottagit nedanstående betraktelse från en sömnlös vandringskamrat, som fått anledning att fundera över livets skönhet.

Även om vi för tillfället inte flanerar samma stråk – han befinner sig på Tjörn – så känner jag, och säkert många andra igen sig. 

Livets skönhet är universell och ligger därför i betraktarens ögon. Var vi än befinner oss.

 

 

Jag står och tittar  ut genom fönstret. Det är morgon snart, och kanske

kommer jag att sova då. Jag tittar på utsikten. Den är vacker.

Hur vet jag det? Skulle en annan sömnlös person, på besök i huset och utan

mina rötter här, tycka att det är vackert?

Visst fan är det vackert!

Men vad är det för faktorer som spelar in när man som jag bestämt meddelar

omvärlden att utsikten från vardagsrummet i Köleröd 1:31 är vacker?

Inte så att omvärlden bryr sig nämnvärt om vad svaret på denna fråga är,

men jag gör det.

Och jag tycker det är vackert det jag ser.

Men varför, på vilka grunder? 

Det vet jag inte. Och inte gör funderandet över detta att utsikterna ökar

för att jag skall lyckas somna innan det blir morgon på riktigt.

Klockan är fem i fem, och jag skiter i varför det är vackert.

Det är vackert, och nu går jag och lägger mig.

 

Daniel

 

 

Bättre väder – för alla!

Just återkommen från en molnfri 5-veckors sejour vid Medelhavet är det inte utan att jag måste göra en reflektion, innan det blir försent – vädret kan ju slå om, och allra helst som EU-parlamentet dessutom startar i dagarna. Som daglig rutin har jag lyssnat till Sveriges Radio utlandssändningar och det är med viss förfäran jag lyssnat till det svenska vädret. Sommaren har tydligen ständigt varit i antågande här hemma, vilket besannades vid hemkomsten av en överfull regnmätare hemma på tomten. Jag beklagar ”min” stationäre landsman och vandringskamrat – Daniel, som för tillfället tömmer sin regnmätare på västkusten, och tycker att vädret borde väl, om något, vara en prioriterad fråga för både kommission och parlament. Naturligtvis förstår jag att det inte går att egalisera vädret i Europa, men ändå – varför inte ta fasta på ”den fria rörligheten”, denna EU-grundsten, och se till att samtliga EU-medborgare får lika mycket av allt. Mitt förslag är därför följande: Samtliga medborgare i unionen förses med en regnmätare och en solcellsmätare. Kvartalsvis görs sedan en avstämning. Sen är det bara att ansöka om EU-bidrag och förflyttning. Bra va?