Gud hör bön?

En stilla bön …

På dagens Brännpunkt skriver bostadsminister Attefall om bostadskrisen i Storstadsregionen, som förorsakats av att det inte byggs tillräckligt med bostäder. Bland annat konstaterar han att under de senaste tjugo åren har vi byggt hälften av vad våra nordiska grannländer gjort och mindre än något jämförbart västland.

Men nu! Nu skall det bli andra bullar. Nu skall den här regeringen agera kraftfullt … IGEN!

Minnet är något diffust, men jag tror att det var för dryga  15 år sedan som jag var på konferens i Norrköping – närmare bestämt en regeringskonferens med nyvordne statsministern, Göran Persson i spetsen. Jag kommer inte ihåg riktigt vad ämnet för konferensen var, men det låg i linje med ”bygg Sverige ur krisen”. Inte heller kommer jag vilken kris det var … (det verkar som om vi befinner oss i en ständig kris) … men det måste ha varit ett allvarligt läge, för i stort sett halva regeringen var där, på scen, och publiken bestod av byggbranschens toppar. Vad jag kommer ihåg så hade inte ministrarna några taburetter vid detta tillfälle, utan satt på små löjliga puffar, detta antagligen för att symboliskt visa att man befann sig på samma plan som publiken.
Ytterligare för att sprida glans över tillställningen så hade regeringen låtit inbjuda en MP från London som tillika var den dåvarande engelska regeringens bostadsexpert. England togs då fram som ett föregångsland vad gällde att hantera den engelska bostadskrisen.
Om jag inte missminner så hette den svenske bostadsministern Jörgen Andersson och fick resa sig från sin puff, anmodad av statsminister Göran Persson, att framställa en relevant fråga till den tillreste koryfén … ”nu när du har chansen!”.
Bostadsminister Andersson kom upp på stappliga ben och hans engelska var väl ungefär i samma klass.
– We have a problem here in Sweden. We have lots of appartments but nobody lives there, and then we have other places where we have lots of people but no appartments. What shall we do?
Jag kommer mycket väl ihåg den mycket distingerade engelske parlamentsledamoten  kortfattade svar:
– My advice to you sir is: Go home! Go home and pray!

Utan att känna herr Attefalls kvällsvanor så tror jag ändå att rådet antagligen gäller för honom också.

Kära vänner?

Ibland när jag läser morgontidningen får jag en stark känsla av déjà vu. Och den förnimmelsen kom över mig  denna morgon när jag såg en artikel i  SvD – (Affärsbilagan). För ett ögonblick kände jag mig nästan synsk när jag läste texten om den fortsatta utredningen i SAAB-härvan. Redan för dryga 2 år sedan skrev jag om ett ”snarlikt beteende”, (se ovan eller hela krian) och som baserade sig på deras image – med en ”kär vän” om halsen. Men se; det slutar inte bara där . Nu har även herr Muller blivit önskvärd hos polismyndigheten i Sverige för misstanke om brott. Men han finns inte inom landets gränser och lär säkert inte ha någon större lust att utsätta sig för vårt ”usla rättsväsende”.

Undras om han kommer att dela rum med sin look-alike, Julian Assenge på den colombianska ambassaden i London? Då kommer jag att göra anspråk på att bli vår tids Saida.

Nostalgiskt om krig och fred

Dagens veckoavslutning inleddes med bilfärd till Kungsängen för beskådande av liljorna på marken. Riktigt så starka har vi alltså inte blivit än att vi kan ta den vanliga promenaden längs Fyris östra strand för att nå den sedvanliga utkiksplatsen över sagans drabbning mellan svear och daner (fast vi vet att den drabbningen utkämpades på en helt annan plats.). Vi kunde i alla fall se att det var fler danskar som fallit även denna gång, då de röda kungsängsliljorna var i förkrossande majoritet.

Sedan återvände vi till Fågelsången där vi, likt förra gången, firade det somriga vädret med kaffe och kulglass, i bägare. Efter hand blev det somriga vädret mindre somrigt, men då var glassen uppäten och vi kunde värma oss med en påtår kaffe.

Samtalsämnena var varierade, vilket är ett fint sätt att tala om att vi hoppade från ämne till ämne. Men mycket handlade om våra minnen av historiska händelser, som Kubakrisen, och våra uppfattningar om andra händelser under vår livstid som vi rimligtvis inte har några egna minnen av, men fått sekundära minnen av. Vi diskuterade också politiskt engagemang under skoltiden, vilket vi fann var begränsat och till stor del baserat på att det i båda våra uppväxtstäder baserades på att KS (Konservativ skolungdom, numera MUF) hade lördagsdanser, där de snyggaste tjejerna var med. I mitt fall var jag där en gång, som följeslagare åt en kufisk, sedan alltmer uppenbart sinnessjuk, klasskamrat, som jag tyckte behövde träffa folk. Det gjorde han inte på KS och jag kände de flesta från andra sammanhang, något så ovanligt som en nykterhetsförening med inval, där jag hade marginellt högre status. Båda var vi ideologiskt mer lagda åt att gå med i FPU (Folkpartiets ungdomsförbund, numera LUF), men de hade så liten verksamhet, så det blev inget engagemang för någon av oss.

Allt detta historieberättande ledde till att jag tappade tråden och berättade en riktig historia, om historia. Den historiska bakgrunden visste jag inte, utan jag gick rätt på det som kunde anses vara poängen: I en folkskoleklass i Göteborg talade fröken om freden 1613 efter kriget mellan Danmark och Sverige och frågade om någon visste var freden slöts. ”Ortnamnet innehåller en kroppsdel”, lade hon till för att göra det lättare. En blyg elev svarade: ”E de Munndal?”, vilket fröken pedagogiskt besvarade med att kroppsdelen låg lite längre ner. Då svarade en av de mer frejdiga pojkarna med självklarhet: ”Då e de la Pattille!”

På den nivån var det. Och det skäms vi inte för. I alla fall inte så mycket.

Språkpolisen lättar på trycket

Svåruttalat namn?

Vi hade här på Flanera.se förr en kategori för särskilt gnälliga inlägg, som vi kallade Waldorf och Statler, efter de gerontiska häcklarna i tv-serien Mupparna. Den verkar ha försvunnit, men vårt behov av kverulans kvarstår. I kraft av min yrkesutövning handlar mitt gnäll mestadels om språkliga ofullkomligheter i skriftspråket. Men nu handlar det om hur folk uttalar ord som man trodde var bekanta.

Det händer att jag tittar på tv, och mellan programmen drabbas man av reklam. Det ligger i spelets regler, men ibland undrar jag om reklamen ställer tittaren positiv till det företag som man puffar för. Vissa säger, i anslutning till det klassiska uttrycket ”No news is good news”, att för reklammakarna och deras uppdragsgivare gäller motsatsen, ”All news is good news”, dvs att säljeffekten ökar, oavsett om folk retar sig på reklamen. Men frågan är om man inte tänjer på de gränserna om man i reklamsnuttarna inte ens klarar av att uttala företagets namn riktigt. I den lokala reklamfloran, TV 4 Uppland, förekommer ett inslag om Möller Bil, där en tjej tittar in i kameran och säger ”Jag kanske inte kan allt om alla bilar, men jag är grym på Volkswagen” och uttalar V:et i Volkswagen som ett vanligt v-ljud. Hur blir det med trovärdigheten, när den som är ”grym” på ett bilmärke inte ens kan uttala det? Det påminner mig om min barndom, då folk inte kunde så mycket engelska. Då fanns ett bilmärke som hette Austin, men som folk ofta uttalade Aostin på tyskt manér, som i Audi. Nu kan ingen tyska och därför hör man folk uttala Audi som Ådi och Volkswagen blir alltså Wolkswagen.

Även svenska företagsnamn uttalas fel. På senare tid kan man i Löfbergs Lila-reklamen höra hur speakern riktigt tar sats för att betona kaffets namn och säger ”Löfbergs”, med f:et uttalat. Det är som mina barn, som inte hade några problem att uttala sitt efternamn, tills de började kunna läsa. Då kunde det hända att både vårt namn och Joakim von Ankas fick ”von” uttalat med v-ljud i stället för f-ljud. ”För det stod ju v och det uttalas v!”

Och varför gnäller jag nu över detta? Förmodligen för att släppa ut lite överskottsånga, så att jag inte blir irriterad på skitsaker, som det ju faktiskt är frågan om. Och hälften av exemplen jag tänkt anföra har jag lyckligen glömt bort, så det kanske funkar. Inte heller kan jag med mästrande ton säga usch och fy åt den svenska skolan som inte lär barnen bättre, för många, fullt bildade personer i min egen ålder uttalade Ny demokrati-partiledaren Ian Wachtmeisters efternamn på tyska, när namnet rätteligen skall uttalas och av familjen själv uttalas Waktmejster. Obildning förekommer nämligen också bland bildat folk.

En dag kanske jag själv uttalar eller skriver något fel! Då gäller det att ha ökat förståelsen för att alla kan fela. Därav denna utryckning av härvarande språkpolis.

Dåligt försvar för nya attityder

I morse när jag hämtade tidningen så läste jag en rubrik  på första sidan, som drog till sig min uppmärksamhet; Försvaret behöver mer än pengar.
Spontant kändes svaret till  påståendet  nästintill som en självklarhet – en fiende! – men naturligtvis dolde sig mer sofistikerade tankegånger bakom meningen. Skribenten PJ Anders Linder utvecklade sålunda sina tankar: Men det behövs mer än pengar och ny säkerhetspolitik, det behövs en ny inställning också. Försvaret är en statlig kärnuppgift. Det bemannas av män och kvinnor som är beredda att sätta livet på spel. De förtjänar bättre än att, som under de gångna sex åren, reduceras till sparobjekt, toppridas av politiska tjänstemän och avfärdas som särintressen.

”Försvaret är en statlig kärnuppgift”.
Kan inte annat än hålla med. Ett samhälles främsta uppgift bör väl vara att skapa trygghet för sina medborgare, varvid försvaret bör vara av yttersta vikt.
Men sedan.
”Det bemannas av män och kvinnor som är beredda att sätta livet på spel.”
Det är nu som jag tror att PJ Anders Linder börjar slira något.
Det är stora ord! – människor som är beredda att offra sina liv!?
Sverige har levt i fred i snart 200 år och därtill kan tilläggas två världskrig och ett ”kallt”, och att då påstå att vi består av ett land med medborgare som vill offra sina liv vid ofärd känns något bombastiskt. Dessutom har vi numera ett insatsförsvar där ”offer”-viljan säkerligen är än mindre. Min tro är att vi är ett land av medborgare där vi fortfarande betraktar krig som en dystopi, men ett territorialförsvar ändå känns tryggt och bra att ha. Den nuvarande försvarspolitiken handlar säkert mer om en attityd än om pengar – därvid har Linder säkert alldeles rätt –  men jag tror dessutom att folk känner sig otrygga i ett land där förmågan att försvaraav det egna territoriet är att betrakta lika med noll. Att våra knappa resurser skulle räcka till att flygspana över Libyen är väl bara ett exempel.
Än har definitivt inte regeringen lyckats övertyga medborgarna – och militären! –  om insatsförsvaret förträfflighet (läs och förundras).
Eller för att citera en JAS-pilot som spontant efter en flygvapenövning över norra Sverige uttryckte det:
Det är det här vi skall göra!

Kvotering – det är svårt det!

Kvotering – det är svårt det!

På dagens Brännpunktssida i SvD skriver Annika Elias, Ledarna, och framför kravet på kvotering till börsbolagsstyrelser och klagar naturligtvis på att ingenting händer. Det märkliga med hennes krav om kvotering i artikeln baserar dock sig hela tiden på på att det inte finns nog med kvinnliga ”toppchefer” i företagen. Dock kan jag inte utläsa om huruvida skribenten vill kvotera även chefspositioner i företagen – det kanske är väl det magstarkt även för henne – utan det hon förespråkar handlar mest om social ingenjörskonst.
En passus i artikeln är dock intressant. Annika Elias refererar till någon sorts utredning och som visar att … nästan varannan ung kvinna i Sverige vill inte bli chef, vare sig nu eller i framtiden. (Min understrykning.)

Ja, jag vet; det här ämnet är inget man skämtar om, men på förekommen anledning kan jag inte annat än vidarebefordra en personlig tankegång som föranleddes av ett just genomfört styrelsemöte i ett publikt bolag – dock inte börsnoterat. (En icke oväsentlig uppgift kan vara att den styrelse som jag talar om består i dagsläget av 100 % män.)
Även om vi i denna styrelse inte känner oss direkt pressade så är dock vår ambition att få med kvinnor i vår styrelse – (ett arbete som vi dock misslyckats med under de senaste 10 åren). På agendan stod därför återigen frågan om den könsrelaterade obalansen i styrelsen. Efter en manschauvinistisk förfrågan från ordföranden hur många av nuvarande styrelse som kände sig beredd för underkasta sig ett könsbyte tvingandes diskussionen sedan att övergå  i en mer seriös fas.

Djupa funderingar och erfarenheter redovisades; men problemet kvarstod.
Hur skulle vi göra för att rekrytera kvinnor?
… eller som diskussionen sedermera övergick till den mera reflekterande frågeställningen:
Varför söker sig inte kvinnor till styrelseuppdrag?
För det är vad vi upplever – samtliga!– män i styrelsen.
Allt blir så enkelt och påtagligt när man beskriver representationen i börsbolagsstyrelser, men den fråga som vi ställer oss är mer av basal art. Någonstans måste man ju börja lära sig hantverket och det är kanske där det hela börjar, med mindre glansfulla styrelseuppdrag. Men när det så kommer till kritan – det vill säga till rekryteringen av kvinnor till vår styrelse – så tar det stopp. Men inte ens då kan ingen ens tänka den befängda tanken att vi skulle söka tvinga kvinnor till deltagande. Även om styrelsearbete för många betraktas som ett förtroendeuppdrag, så handlar det mest i realiteten om engagemang och intresse för uppgiften. Och det är faktorer som man inte ”tvingar” fram.

Sedan kan man ju alltid undra hur i allsindar en styrelse bestående av 100% män överhuvudtaget kan diskutera denna fråga?
Kanske är det så att vi borde adjungera Susanna Varis till nästa gång.
Läs hennes  anknytande reflektioner.

Den nya tabloidsjukan

Dagen efter en melodifestival hade våra vanligaste kvällstidningar braskande löpsedlar där man kunde läsa : VANN RÄTT LÅT?
Detta gav naturligtvis kvällstidningarna det rykte de förtjänande – ett löjets skimmer – att försöka upphöja tycke och smak till någon sorts vetenskap.
Jag vet inte om det handlar om tabloidformatet, men nu verkar det inte bättre än att en av våra vanligaste morgontidningar tagit upp tråden. VEM VANN?
SvD rubriksätter sin analys av gårdagens partiledardebatt med ett citat – ”Reinfeldt tämligen defensiv” – ett omdöme som avges av en  … statsvetare! … gu´bevars.
Det känns tryggt.
En statsvetare vet ju – eller åtminstone – borde veta vad hon talar om tycks SvD resonera och har genom att ge ett omdöme av en person sökt ge det hela ett sken av upphöjd vetenskap.
Inget ont om Jenny Madestam som privatperson. Hon må tycka vad som helst, men att låta sig upphöjas till någon som vet bättre i kraft av sitt ämbete ifrågasätter jag starkt –i alla fall när det handlar om att tycka något; och det officiellt. Nästa gång hon framträder så bär hon dock med sig sitt tyckar-DNA. Borde man inte som s.k. vetenskapsman ha bättre omdöme?
Eller är det kanske så att det är Svenska Dagbladets redaktion som bort visa detta, när vetenskapens representant fallerade?

Vems är felet?

Vi har under våra samtal ventilerat ett antal frågor, varav de flesta lyckligtvis fallit i skonsam glömska. Men en del återkommer, kanske på grund av att vi tycker att just de ämnena är särskilt viktiga eller för att argumenten i debatten är särskilt fåniga. Vi har således pratat en hel del om försvaret, om den inte bara stelbenta utan strakbenta migrationsdebatten, med särskilda hänvisningar till att de ansvariga inte kan uttala sig i det enskilda fallet. Svaret gömmer att de nog kan, men inte vill uttala sig i det enskilda fallet, för då skulle rigiditeten och empatilösheten framstå i all sin klarhet.

Men det var inte det vi talade om vid vår senaste veckoavslutning i fredags. Dels var det den senaste tidens diskussion om friskolornas bidrag till segregationen. I debatten, bland annat av Jonas Sjöstedt, har detta framställts att det faktum att man som förälder kan påverka sina barns skolgång är ”fel” och på något sätt odemokratiskt. Sedan  försöker jag förgäves komma på vad samtalet mer handlade om, annat än de krav från ”kulturarbetare” (ett ord jag avskytt sedan det slog igenom i början av 70-talet), som i upprörd ton säger något i stil med att ”Här har jag utbildat mig till konstnär och ändå kan jag inte leva på min konst!” Ett enkelt, men lite hjärtlöst, svar skulle då kunna vara att detta kanske skulle kunna bero på att de inte är tillräckligt bra. För även om all konst inte är, och inte bör vara, kommersiell, så kräver den en publik för att kunna kommuniceras. Och är publiken inte intresserad av att komma, så är det inte nödvändigtvis publikens fel.

Och det är inte nödvändigtvis heller statens, samhällets, skyldighet att försörja alla konstnärer, liksom det inte är samhällets skyldighet att med stipendier och annat hålla icke framgångsrika bandyspelare eller konstruktörer av evighetsmaskiner under armarna.

Här finns naturligtvis en massa invändningar som kan göras och en del av dem gjorde vi också, men de är inte lika roliga att skriva om.

Allt detta och mycket mer talade vi om under inmundigandet av ett slags våffla med gelétäckt sylt, grädde och choklad som var mycket godare än det låter. Sedan började det blåsa, varför Axel bestämde oss för att ta en bilpromenad till vad jag tror heter Lilla Djurgården, dit vi brukar bege oss om vårarna och beskåda blå- och vitsippor. Nu fanns det båda delarna och vi greps av skönheten  så till den grad att vi gled in på judisk religiositet och filosofi. Allt på en nivå som passade oss båda.

Sedan åkte vi hem.