Fördumning och identitetspolitik

Widar Andersson skriver i en artikel följande: … … … Lite tillspetsat kanske men ändå. Fördumning och identitetspolitik har tagit ett starkt grepp om klimatfrågan. Stora privata och statliga mediehus lever i symbios med den privatiserade klimatskräcken som för dagen gärna bildsätts med grupper av skolbarn som likt medeltida självspäkare och gisseltåg drar runt och propagerar för naturens straff (på medeltiden Guds straff) mot mänskligheten.

” Fördumning och identitetspolitik”?
Ja, jag förstår precis vad Widar menar.
Jag läser SvD, jag lyssnar på radion, jag tittar på stats-TV:n.

 

Löfven – en man utan heder

En god vän påminde mig häromdagen om mitt dåliga minne.
Syftet var inte att chikanera mig, utan fastmer påminna mig och oss alla om hur korta våra minnen är – och framför allt – vad är det som gör att vi inte minns uttalanden som i normalfallet skulle förorsakat en revolution i andra länder.
Men i Sverige tiger man!

Det min vän ville påminna mig om är ett löfte från nuvarande statsminister då han under 2014:s valrörelse utlovade alla cancerpatienter vård inom 4 veckor.

Vilken cynism!

Att karln inte skäms!

 

P.S. Antalet personer som inte fått en operation eller fått träffa en specialist inom vårdgarantins 90 dagar har gått från 44 000 till 86 000 under senaste mandatperioden.

 

Ett axplock för framtiden.

Februari månad har jag alltid förknippat med dagsmeja och takdropp. En hoppets månad* med andra ord. Men även om våren gör sitt bästa, så fördunklas tiden av en stundande apokalyps; inter– som nationellt.
Det är bara att följa nyhetsrapporteringen i stort som smått, så känner jag att jag helst bara vill krypa ner under täcket och försvinna – för stunden. Moln som Trump, Jinping, Putin, Erdogan, Duarte, Jong-Un m.fl. räcker mer än väl för mig, för att uppleva total solförmörkelse. Därtill förmörkas min himmel av ”Swedebank´s penningtvätt”, ”bankernas ohemula miljardvinster”, ”arvodes-racen i EU med Cecilia Wickströms extraarvoden om 70.000:- i månaden som exempel”, ”Fackförbundet Ledarnas korrupta leverne”, ”den avlyssnade Vårdguiden”, ”UD och Gui Minhai” … … … osv. osv.
Och även om solen kommer så småningom kommer lysa på ond som god, så har murvlarna redan börjat skriva om kärnvapenkrig, ”storebror ser dig”, börskrasch, stundande skogsbränder, förväntade värmeböljor, kommande lågkonjuktur, fascismens återkomst, och andra hotfulla tecken i skyn.

Det enda som möjligen skänker mig tröst i dessa, våra yttersta tider kan kanske vara ett gulnat tidningsurklipp som jag hittade på nätet, se ovan.
Kanske jag har 10 apokalyptiska år framför mig innan det är så dags … …

 

• (Tyvärr, för min del, så grumlades hoppet om ljusare tider av en viss eftersläpning, som blev uppenbar på min födelsedag. Istället för att få presenter som skulle kunna användas om våren, så fournerades jag med skridskor, hockeyhjälmar, hockeyklubbor, vantar, skidor och annat som påminde om den gångna vintern).

 

Vi ett fredens folk?

Sommaren 1965 gick jag högvakt.
Under två veckor fick vi lära oss att gå i snörräta led, sätta på bajonett, rycka säkerhetsluckan, men framför allt att putsa skor.
– Are you commanders? frågade amerikanska turister. Vietnamkriget pågick för fullt och på topplistorna spelades Ballad Of The Green Berets. Att vi från P10 i Strängnäs bar mörkblå baskrar än mindre var krigshjältar spelade inte någon större roll. Tidsandan gjorde oss, 25 befälselever från läkarplutonen, varav en var passgångare, till någon sorts andliga övermänniskor.

I alla händelser inträffade en incident, med efterföljande replikskifte, en tidig sommarmorgon vid 4-tiden.
Lejonbacken var avstängd med rep vilket skulle förhindra ”obehöriga” att passera.
Ett par överförfriskade finnar – på nedåtgående – fick för sig att de skulle kliva över repet i den nordliga delen av Lejonbacken.
Enligt instruktion lämnade jag då min vaktkur, sträckte upp höger hand och ropade, HALT!
– Vad gör du om vi shiiter i din order?
– Då ropar jag HALT! ännu en gång.
– Och om vi shiiter i det också, vad gör du då?
– Då kallar jag på patrullen! (Som antagligen låg och sov, två slottsportar bort.)
– Då hinner vi ju passera innan de kommer – joo!
– Då ropar jag HALT … HALT eller jag skjuter skarpt – (dvs ryckte säkerhetsluckan på K-pisten.)

De två finländarna skrattade lite förläget och sade:
–Tu … vet tu – i Finland, där skjuter vi direkt.

Och kanske är det där den mentala skillnad ligger hos oss och vårt östra broderfolk.
Så kände jag i alla fal idag när jag lyssnat till vår utrikesministers senaste utrikesdeklaration.

Fader vår

Vi, i Sveriges avlånga land, har begåvats med en ny infrastrukturminister – en herr Tomas Eneroth. I gårdagens Aktuellt framträdde han i en intervju där alla svar på intervjuarens frågor inleddes med – ”därför satsar vi nu 100 miljarder …”.
Jag tror att själva inslaget egentligen handlade om att olyckor i icke-planskilda järnvägsövergångar, men övergick mer och mer hur illa Sveriges järnbanor fungerar.
Gång på gång fick herr Eneroth svåra på frågan om alla tidigare underlåtenhetssynder, men svaret blev alltid detsamma: ”… därför satsar vi nu 100 miljarder …”. (min korr.)
Ständigt blickade han framåt. Ett politiskt trick som alltid används av politiker när historien blir alltför obekväm.

Innan jag går vidare vill jag berätta om en liten petitess som numer, även den, kommer  hängas in i historiens klädkammare.
En affärsresenär planerade att åka från Göteborg till Hudiksvall med byte i Stockholm. Det anslutande tåget, visade det sig, hade blivit inställt och resenärerna hänvisade till ett senare tåg … som också blivit inställt!, vilket informerades om vid den tidpunkt då tåget skulle avgå. Nu tillhör det pjäsen att resenären hade sitt hem i Stockholm, varför han kunde åka hem och lägga sig för några timmars sömn – stiga upp klockan 4 för att ta bilen till Hudiksvall … arbeta 8 timmar och sedan en returresa på dryga 4 timmar.

Fader vår!

 

Vår resenär vill härmed tacka ”hela svenska folkets järnväg”, men framför allt vill han rikta ett speciellt tack till inrikesminister Thomas Eneroth, som istället för att leva i nuet vill satsa på höghastighetståg.
Ursäkta; men kan inte denna prioritering vara annat än ett slag i ansiktet på dagens användare av det horisontella planet när Vår inrikesminister tycks ha rest sina tankar vertikalt.

Det ligger nära till hands att travestera Fader vår … räls oss från ondo!