Bonjour monsieur Demirok

Jag hör på radion idag, den 29 mars 2024, att 4 av 10 personer inte vet vem som är Centerns nye partiledare. Det är naturligtvis ett problem, men det finns en lösning.

Han, Muharrem Daniel Demirok, har varit partiordförande för C i dryga ett år, men ansiktsigenkänningen tycks vara ett problem, sedan Sveriges Radio varit ”ute på stan” (läs Stockholm, var annars) och frågat om hans identitet. Resultatet måste kännas nedslående, men jag undrar om det inte bara beror på att Demirok inte synts i bild, utan även hans namn. I Sverige heter man Johansson, Olofsson och möjligen Fälldin – men Demirok?
Demiroks företrädare hette Johansson, men bytte till Lööf, men tyvärr tycks den genvägen vad gäller efternamn ligga långt bort. Annars kunde Daniel Larsson vara en lösning eftersom Muharrem tydligen är gift med Sara Larsson.
Men om Demiroks igenkänningsfaktor är problemet så finns det väl en viss vana att hantera en dylik situation – alla som var med på slutet av 90-talet kommer säkert ihåg annonskampanjen ”Det här är Lennart”.

Nej, som sagt; jag tror att det är namnet som spökar.
Själv lärde jag mig Demiroks namn genom att för mig själv kalla honom Monsieur Bonjour.
Bonjour är en halvlång rock; det vill säga en – demi-rock.

Ingen jämförelse; men kanske en lösning. Om någon skulle komma och undra ”känner du Göran Lindberg?” så är jag övertygad om färre än 4 av 10 personer skulle veta vem han var.
Men frågar man om Kapten Klänning …!!!!

Lutfisksufflén

Egentligen handlar dagens kria inte om lutfisk, utan om klimatdebatten.

Jag påminner mig om en händelse på tidigt 1960-tal.
Bakgrunden var att det skulle förrättas en lantmäteribesiktning, som var väsentlig för gården jag växte upp på. Det gällde därför att smickra lantmätaren och min mamma kom därför att verkligen anstränga sig i köket vad gällde den lunch som skulle bjudas.
Eftersom det var tidigt i januari – vad var lämpligare än att bjuda på en lutfisksufflé.
Det var vackert dukat i stora matsalen och jag fick uppdraget att servera.

Efter en ganska spänd konversation vid bordet tog min mamma mod till sig och berättade om hon tänkte servera en lutfisksufflé och ursäktade sig samtidigt att hon visste att lutfisk inte var allas favorit. Jag kunde konstatera att konversationen inte blev mindre spänd därvidlag.
I ugnen stod en fantastisk sufflé – hög och fluffig – som jag bar in tillsammans med skirat smör och gröna ärtor.
Jag serverade lantmätaren, som lät sig väl smaka och efter enstund erkände han:
– Jag tillhör den kategori som aldrig äter lutfisk … … äh, men det här – det här var faktiskt det godaste jag ätit!

Lantmäterförrättningen gick sedan som en dans.
Och min mor var lycklig.

Efter avslutad lunch dukade jag av och blev då varse en tallrik med – lutfisken!!!!
Mamma hade glömt att lägga i lutfisken.

Vad kan man nu lära sig av detta?
(Tillbaka till den i inledning ovannämnda klimatdebatten).

I den infekterade klimatdebatten är ett vanligt argument att ”motståndarna i respektive läger plockar ”russinen i kakan” eller ”cherry-pickning”, som det också kan benämnas.
I min värld associerar jag istället till ”lutfisk”!

Ge Putin ett handtag

Jag vet inte så mycket om Vladimir Putin´s erfarenhet vad gäller att sitta och mysa vi en brasa, men en sak kan jag konstatera. Det verkar som hans kunskap vad gäller att elda med sur ved är obefintlig.
Den 24 februari 2022 inledde han nämligen en fullskalig invasion av Ukraina – en handling som påminner om vad som sker när man eldar med sur ved.

Förväntningarna är, likt alla braständares förhoppningar, höga vad gäller mysfaktorn
Dock! Att tända en brasa verkar går fort om man använder sig av producerade briketter och lite tändvätska, men när den elden sedan börjar falna så gäller det att veta vad man skall göra.
Det visste inte Putin.
Han lade på sin största vedklabb i tron att nu var det ”klabbat” och klart.
Men se – vad hände?
Veden var både för stor … och sur! Och resultatet blev soteld som då man eldar med dålig syresättning eller använt för fuktig ved eller för stora vedklabbar.
Istället för att avbryta eldandet tar Putin så till storsläggan – mer ved! Och vad det verkar – mindre syre!
Han har ju frågat folket och närmare 90% har ju gett honom rätt.

Men innerst inne så tror jag att han nu, så här mer än 2 år senare, sitter där i sitt Kreml och och hoppas på att han skall få köpa lite torr ved för mysfaktorn verkar likt elden börjat att falna.

 – Undrar om han vet hur man gör när man eldar?

 

Högsta betyg!

Ibland är det skönt att slippa uttrycka vad man egentligen tycker – speciellt som det berör ett så nära förhållande som far och son. Men så händer det att någon ”oberoende” tar till pennan och då är det bara att instämma. Men ändå vilar begreppet ”att tala i egen sak” över det nedan refererade:

”Även om kroppslängden knappast tillät det började Martin Sjöstedt tidigt traktera kontrabasen och parallellt spelade han piano och de musikaliska strövtågen ledde honom snabbt in på jazzmusiken. Förutom att vara en synnerligen följsam och stöttande ackompanjatör har han utvecklat en imponerande solistisk förmåga både som basist och pianist. Han har också på senare år börjat traktera tenorsaxofonen och kan förtjäna beteckningen multiinstrumentalist.

Martin Sjöstedt har spelat med de flesta. Tidigt började han i Uppsala spela med Bosse Broberg, Lennart Åberg och Gösta Rundquist och kom snart i kontakt med den övriga svenska jazzeliten bland annat Arne Domnerus, Bengt Hallberg Egil Johansen och inte minst Georg Riedel som öppnade en ny musikalisk värld för honom. Internationella musiker som han har spelat med är bland andra Joe Lovano, Jimmy Cobb, Phil Woods, Peter Erskine, Tim Hagans, Jeff ”Tain” Watts, Bob Mintzer, Maria Schneider och Randy Brecker. Som basist eller pianist har han ackompanjerat Viktoria Tolstoy, Rigmor Gustavsson, Vivian Buszek, Claire Martin med flera.

Trots sin ungdom – han är född 1978 – har han hunnit med mer än hundratalet skivinspelningar

I likhet med Lars Gullin är Martin Sjöstedt inte enbart en skicklig instrumentalist och improvisatör. Han är också en framstående bandledare, arrangör och kompositör. 2013 gav Stockholm Jazz Orchestra ut skivan ”In the Blink of an Eye” med musik, specialskriven för orkestern, komponerad och arrangerad av Martin Sjöstedt och i dagarna har han kommit med en ny skiva ”Horizon”. Tillsammans med Fredrik Lindborg, även han Gullinpristagare, har han turnerat med ett Gullinprogram som uppskattats i vida kretsar.

Martin Sjöstedt har mottagit flera priser och utmärkelser, bland annat Jan Johansson-stipendiet och Gold Badge Award från British Academy of Songwriters, Composers and Authors (BASCA) för sina insatser som låtskrivare och arrangör. Till detta kan han nu lägga Lars Gullin-priset.”

Som sagt; jag kan bara instämma och ansluta mig till gratulanterna.
Men det finns ändock en liten känga kvar att utdela och det gäller något så subtilt som Martins betyg i musik. Han valde själv att börja i Musikklasserna. Men det är ingen garanti – det är bara att konstatera att ett betyg kan vara ett väldigt grovt instrument [sic!].

Den nya ättestupan

Om jag vill vara drastisk  associerar dagens kria till begreppet ättestupan – ett sätt att bli av med dåtidens gamla och sjuka. Ättestupan var kanske mest en legend som lät berätta att åldringar under nordisk forntid kastade sig utför ett brant stup. Enligt myten gjordes detta då den äldre blivit oförmögen att delta i samhället. Men därför ligger metaforen till dagens synsätt av äldre inte långt bort.

Jag vet inte om dagens ättestupa kommer att stanna vid en legend, vilket är svårt att förstå för den som lever i nuet. Dagligdags matas vi nämligen av statistik som säger att dagens 70-åringar kan likställas med 70-talets 50-åringar, men detta till trots, så vidhåller vi systemet med en statuerad pensionsålder.
2023 höjdes pensionsåldern till 66 år i Sverige och 2026 kommer pensionsåldern höjas till 67 år.

Jovisst är det väl härligt att se fram emot en tidlös ledighet, men då tar man bort en viktig ingrediens – det sociala som arbetslivet ger. Arbetskamrater, kollegor, kunder … kort sagt alla människor … ja, hela det sociala livet som man kan förknippa med ett yrkesliv. 
Kanske en guldklocka, ett tårtkalas och många kramar och ”vi ses väl snart igen”.
Men pyttsan. 
Snart är det tyst som i graven. Alla tycks ha nog med sitt. Ättestupan hägrar.
Du har blivit oförmögen att delta i samhället.
Du har blivit gammal.
Och det värsta – du har blivit gammal i samhällets ögon.
 Men som sagt;  enligt alla prognoser höjs pensionsåldern successivt till 68 år 2035.

DÄRFÖR …
Är det inte dags att skrota pensionsåldern och ge individen rätten att välja när det är dags att säga adjö till yrkeslivet och istället öppna portarna för all erfarenhet som vi idag spolar ner, som om det handlade om fekalier.*

*Fekalier är den substans som återstår, efter att den passerat genom en organism, som absorberat delar av dess näringsinnehåll.

Hänsyn?

 

Det var visserligen många år sedan jag var på bio, men besöket som jag refererar till gav just inte mersmak att dela den kollektiva upplevelsen av film fortsättningsvis.
I stolsraden bakom mig satt 4 grabbar i 20-årsåldern och pratade och pratade – inte bara under reklamfilmen utan än mer sedan huvudfilmen startat. En blick bakåt räckte inte för att få tyst på grabbarna, så efter några minuter, brast det för mig –  vände mig om och bad dem att dämpa sig, alternativt lämna lokalen.
Och då kom det:
– Vafan då´rå. Vi har väl demokrati i det här landet!

Utan att gå närmare in på hur biobesöket upplöstes så gav repliken mig personligen en vink om hur det här landet genomgått en radikal förändring alltsedan jag var i samma ålder. Begreppet är demokrati.

Detta så omhuldade begrepp definieras i grundlagen, men behandlar primärt om hur landet skal styras – inte ett ord om vad som i dagligt tal kan handla om hänsyn. Synonyma begrepp som takt, respekt eller aktning understryker vad det handlar om. Och som ramverk kan man använda ordet tolerans. Det vill säga – people are different.

Om jag nu försöker klämma fram varför jag skriver dessa rader så handlar det om; vem skall lära våra ungdomar allmänt hyfs. Jag vet att många reagerar över bristen på uppfostran, men få som vågar tillrättavisa ”buset”.
SKOLAN! skriker många vuxna. Det är väl skolans uppgift att fostra kommande generationer.

Någon som instämmer?

OSA – gärna!