Idag fick jag möjligheten att under en längre stund samtala med en ”äkta” muslim.
Mannen kom från den kurdiska delen av Irak . Han hade bott i Sverige under 10 år och betraktade sig själv som sunnit. Observera att jag skriver och – inte men. Han definierade sig som svensk OCH sunnit.
Av ren nyfikenhet började jag ställa frågor till honom, huruvida han tro omfattade hans kulturella inställning till sharialagstiftningen. Jag presenterade mig som jurist och gav uttryck för min inställning att ett samhälle endast kan grundas på en rättsuppfattning. Jag kom naturligtvis dragande med mina normer, de lege lata – de lege ferrenda, som säger att vi döms efter rådande rättssystem, men det står fältet samtidigt att propagera för ett en annan rättsuppfattning.
För att exemplifiera vad jag menade så drog jag ett fall där en en man som hade tre hustrur från sitt hemlands kultur – kunde han kräva rätt till allmän änkepension för samtliga sina hustrur här i Sverige? Dessutom lade jag till en passus om att lagstiftningen handlar om lagstiftningen bygger på demokratisk grund – de lege lata.
Men då fick jag mig en tankeställare, eller kalla det gärna en insikt.
Min muslimske vän berättade då, förutom att han bjöd in mig till att besöka moskén, att vår västerländska demokrati är ett sentida påfund. Hans religion och tillika tro visade att hans demokrati var 1300 år gammal, samtida med den store profetens förkunnelse.
Och så här löd hans förkunnelse: inför Gud är alla människor lika.
Det är det tydligen det min muslimske vän kallade demokrati!
Jag tar mig för panna, men har begåvats med en insikt.