Det har säkert inte undgått någon att en parlamentarisk kommité presenterat sitt förslag och som föranledde skilda presskonferanser. (Public service-utredningen)
Anledning?
Man var oeniga – främst vad gäller de ekonomiska anslagen.
Under en åttaårsperiod skall påspädning av anslag trappas ned succesivt, från 3% till 1 % årligen.
Främst att klaga på utfallet var naturligtvis företrädare från Public-Servicebolagen.
Visst var det märkligt att partsinlagan redovisades från den organisation, som var föremål för kommiténs förslag, kom att bli en syn för sägen – PS-bolagens svårighet att vara neutrala och oberoende.
Två VD-ar, Hanna Stjärne (TV) och Cilla Benkö SR fick möjligheten att breda ut sig i sina egna medier över att deras anslag kommer att minska på sikt.
Kan kanske ses som en ren sinkadus att SvD:s ledarsida fick bifogat utseende den 14 maj (se bild).
Ledarsticket – författad av Mattias Svensson – konstaterar kallt att ”bråken” i Public-Service-kommitén gällde de minskande anslagen, samtidigt som ett epos av Gunnar Wetterberg i Expressen, två dagar innan, fick illustrera vad allt egentligen handlade om:
Dåliga chefer skriker alltid efter mer pengar!
Glutenintolerant? Det betyder att man inte tål gluten. Det låter rätt. Hundintolerant? Jag tål inte hundar fast av andra än medicinska skäl? Det låter inte riktigt bra. Han är en tolerant människa. Det andas storsinthet, men finns där inte också ett uns av överlägsenhet? ”Jag tolererar att du har armbandsklockan på höger arm och inte vänster”. Så storsint. Undertonen är ju ”fast det är fel”. Du ska helt enkelt skita i var jag har klockan. Jag tolererar islam. Antyder inte det att du tycker att islam är en konstig religion eller rent av tokig eller felaktig?
Tolerera är ett svårhanterligt begrepp tycker jag. Jag har inget förslag på ett bättre ord. Kanske vidsynthet? På något sätt låter det bättre i mina öron om en person beskrivs som vidsynt än som tolerant. Men det är klart, som en nu avliden vän till Axel och mig sa: ”Att ha hål i huvudet är ingen garanti för vidsynthet.”. Nåväl, detta motsäger ju inte min tes.
Så blir det så löjligt att för att vara tolerant måste du också tolerera intolerans enligt många tokar. Det måste du inte alls. Lika lite som en demokrat måste tillåta antidemokratiska rörelser. Det är bara fånerier. Det är låtsasintellektuell lek med ord. Det vackra och goda måste försvaras.
Men, för att sluta där jag började, med glutenintolerans. Axel och jag hade ytterligare en gemensam vän, det finns många sådana, eller fanns för nu är även han bortgången, som i Uppsalamiljön var så innerligt trött på gluntsångare som dök upp jämt och ständigt så han förklarade sig vara gluntenintolerant.
Axel har skrivklåda. Det är kul. Det är jag som inte hinner med. Axel, du, talar om väder och nationalkaraktär. Låt mig försiktigtvis inleda med att påpeka att nationalkaraktär inte är PK för att uttrycka mig milt. Däremot finns det något som brukar kallas intressedominanser, dvs vissa grupper intresserar sig för och pratar mera om vissa för deras liv viktiga företeelser. Jag tror exempelvis att seglare pratar mera om väder och vind än skomakare. Jordbrukare pratar av naturliga skäl mera om väder än lärare osv. I vissa länder talar man utomordentligt sällan om väder för man har inget. Dvs antingen är det torrtid eller regnperiod. Folk på mingelpartyn måste kunna tala om väder om de inte har något annat att prata om men då är det en sista utväg. Börjar man prata om vädret blir samtalspartnern som regel inte kvar så länge. Om det nu inte är en seglare eller jordbrukare. Då kommer man aldrig loss. Det finns dock ett folk som ideligen pratar om vädret och det är engelsmän. Dom har verkligen väder där på öarna.
Ibland händer det politiker pratar rakt ut i vädret eller i nattmössan eller så. AKB gör det när hon envist hävdar att en lapp är en annons. I jösse namn människa, säg att det var klantigt, ogenomtänkt ja rent omoraliskt. Föregå med någon typ av exempel på rak rygg och ta ansvar. Det tycks över huvud taget vara svårt med ansvar i dessa dagar, inte bara från politikerhåll, men ofta därifrån.
Jag har, a propos vädret, träffat många ickesvenskar som unisont påpekar att svenskar är två olika människor under sommaren och vintern. På vintern är det inbundet, tystlåtet, blicken ner under den korta utevistelsen, instängt. På sommaren är det tjo och tjim, sandaler utan strumpor, drinkar i trädgården, glada miner, tjenare tjenare, dans på logen, skratt och glam. AKB befinner sig just nu i den iskalla natten.
NU AKB – nu har du din chans att visa på vad du verkligen tycker. Jag är övertygad om att du ogillar nepotism över huvud taget och vänskapskorruption i synnerhet. Och nu när du klantat till det, som du själv medgett, i åtminstone ett fall, så har du chansen att visa omvärlden vad du egentligen står för. Vad ditt beslut än blir så har du hamnat i ett moraliskt dilemma, men tänk vad du vinner om du gör moraliskt rätt – tänk vilket vapen du skaffat dig i förhållande till alla andra politiska motståndare.(Dess motsats behöver jag väl inte ens nämna vid namn?)
”Äntligen börjar jag ana att våren är i antågande”. Så fick jag anledning att skriva häromdagen*. Solen sken och jag utsträckte min dagliga promenad till att omfatta ytterligare några kvarter i Gamla Uppsala Alltsedan 4 år tillbaka då covid-19 begränsade det mesta av socialt umgänge har jag för vana att ta en daglig promenad i kvarteren. Men det är först nu som jag fått anledning att göra en iakttagelse – mycket ovetenskaplig är bäst poängtera – men inte desto mindre påtaglig: Det verkar finnas en korrelation mellan väder och human-humör. Här har jag traskat omkring i mörker, snålblåst på öde, oplogade gator + ishalka … ja, eländet går inte att beskriva, men så i efterhand är det en sak jag noterat. De få personer som jag mött har inga, med något undantag, stirrat ner i backen. Inte en nick – än mindre en verbal hälsning. Men nu … …! Solen skenar och sedan kvicksilvret krupit över +10 C blir mötena att likna vid nästintill religiösa ceremonier. Man dröjer på stegen, söker den mötandes blick och ibland kan man t.o.m. höra ett svagt ”hej”. Med andra ord – man söker kontakt.
Nästa gång jag träffar Gillis skall jag pumpa honom på fakta om det finns ett samband mellan väder och nationalkaraktärer, för tänk om vi inte uppnår Parismålet +1,6°C? Kommer då våra barnbarns barn genom det naturliga urvalet att dansa Flamenco på gatorna och sola på Fyrisåns stränder. Olé?
Många i Sverige översätter lite lättvindigt detta till ”den starkaste överlever” vilket ju är alldeles uppåt väggarna. ”Den som är bäst på att anpassa sig överlever” betyder det och det är en stor skillnad mellan de två. Sillgrisslan, exempelvis, häckar högt upp i små skrevor eller en liten hylla på en i övrigt nästan lodrätt klippvägg. Vanligt formade ägg skulle ramla ner, ofelbart. Evolutionen har då gjort att grisslorna över tid utvecklat päronformade ägg som inte rullar ut i stupet utan snurrar runt sin egen axel. Fiffigt och väl i överensstämmelse med Darwins utsaga.
Låt oss se på människan, kronan på verket i skapelsen som det hävdas från vanligtvis felunderrättat håll. Har människan anpassat sig? Knappast. Däremot har hon med alla medel sett till att miljön och naturen anpassats efter hennes behov. Människan har, så att säga, gått andra vägen. Människan är en konstig varelse bland övriga djur i hagen. Hon kan inte simma från födseln, hon kan inte springa särskilt fort i jämförelse med presumtiva rovdjur, hon kan inte klättra snabbt upp i ett träd för att skydda sig, hon har inget mörkerseende, hon är muskelklen i jämförelse med bestarna som är efter henne, hon uthärdar inte sträng kyla, hon kan inte flyga mm mm. Nej människan är egentligen ganska klent rustad för ett liv i det vilda. Men människan har en överlägsen intelligens menar några. Jättebra. När chimpansen snabbt klättrat upp i trädkronorna för att skydda sig mot en annalkande leopard står människan kvar vid roten och snörar ihop en stege för att kunna ta sig upp till det nedersta grenparet! Hon har nämligen intelligensen för att skapa en stege. Det skiter leoparden i kan jag säga. Människan kan gå upprätt på två ben! Bra så, hon kan därigenom skapa sig en överblick, men det förutsätter förstås att hon befinner sig på en plats där det finns något att se, inte bara skog exempelvis. Hade det inte varit bättre i just det avseendet att vara giraff eller fågel? Människan är unik för hon har tumgreppet!! Fantastiskt. Då kan det stå på gravstenen: ”Dödad av rovdjur, men han hade ett sjuhelsikes tumgrepp”. Grattis.
Människan är så egendomlig att det till och med finns de som hävdar att det är möjligt att hon en gång i tiden var en utomjordning som hamnade här av misstag. Fan tro’t. Om man inte tror på evolutionen måste man då tro på skapelsen? Nja. Coetzee (Nobelpriset i litteratur 2003) skriver i en bortglömd bok – Ett dåligt år – att han inte tror på skapelsen, en överlägsen intelligens som det ibland kallas, men…,tillägger han: ”Hur vågar vi människor så kategoriskt förneka skapelsen? Vi människor som inte ens kan framställa en fluga.” Jag tror inte på någon skapelse men jag gillar ödmjukheten i Coetzees tilltal. De tvärsäkra har aldrig på mig givit intrycket av att vara de största tänkarna och absolut inte de mest intressanta diskussionspartnerna. Jag älskar Tage Danielssons ord: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok”.
Axel har bjudit in mig att vara medskribent i hans eminenta blogg. Det känns lite som att skriva i någon annans dagbok men både Axel och jag är ju skrivande människor så skrivandet känns naturligt.
Axel och jag har talat bland mycket annat om konst. All konst. Målad, skriven, huggen, komponerad, you name it.Det sköna med konsten är att trots att lärda har diskuterat begreppet i hur många år som helst har man ännu inte kunnat enas om en definition! Vad är konst? Ingen vet. Ändå finns det konstkritiker vilket är ännu konstigare. Hur ska man bedöma ett konstverk utan att veta vad konst är?
För mig känns det självklart att det endast är författaren, konstnären, kompositören, bildhuggaren som kan avgöra om hans verk är bra eller dåligt. Har jag fått sagt det jag ville ha sagt med mitt alster? Motsvarar det mina tankar, uppfattningar, känslor, allt det som jag ville få med? Sedan kan du eller jag eller kritiker säga att vi tycker verket är bra eller dåligt, dvs utifrån vår egen smak och uppfattning som naturligtvis inte behöver vara densamma för konstnären som för betraktaren. Om jag inte tycker om verket betyder det inte alls att verket är dålig konst. Konsten sitter inne i människan och hennes erfarenheter, känslor, verklighetsuppfattning mm. Resten är ”bara” hantverk. Att skriva, måla, komponera är hantverket och kompetens inom hantverket ska inte föraktas. Konstnärsskapet finns inne i människan. Jag har haft otaliga diskussioner med människor om det eller det verket är konst eller inte. Det är alltid kul att diskutera med människor men diskussionen om konst är konst, bra eller dålig, är egentligen lite fånig. ”Det där är väl ingen konst. En jävla skorsten!!” Endast konstnären vet om verket är bra eller dåligt.
Som invand läsare av bloggen Flanera.se vet du att min blogg startade våren 2009, dvs. för 15 år sedan, som minnesanteckningar över vad som timat under ändlösa promenader med en vandringskamrat, Daniel von Sydow. (Resten av historien finner du att läsa på välkomstsidan). Alltsedan Daniel vandrade ”vidare” den 3 maj 2014 har jag försökt hålla bloggen vi liv, men så här cirka 10 år senare så har jag fått en ny ledsagare – Gillis Herlitz! Gillis Herlitz? För de flesta är Gillis vännen, antropologen, medmänniskan, humoristen, tillika den som innehar titlar som han inte vill kännas vid – författaren som skrivit 12 böcker i skilda ämnen samt fil.doktor. (Ursäkta … glömde visst … stolt östgöte från Linköping). Men för alla er andra kan jag inte annat än gratulera, som får möjligheten och stifta en ny spännande bekantskap. Varför inte börja med att läsa Gillis tankar kring konst och konstnärsskap.
Det kanske kan framstå som okänsligt att skriva några rader om annat än Gaza, Ukraina eller könsbyteslagen i dessa våra yttersta tider. Dessa ämnen karaktäriseras nämligen av väldigt starka åsikter – oftast för eller emot. Men vad det verkar så bygger åsikterna mest på dålig, vad tyskarna säger; dålig fingerspitzengefülh. ( Jag skriver fingerspitzengefülh för att det, av någon anledning, känns mer pregnant än det svenska fingertoppskänsla). Med andra ord; det vill säga man säger rätt saker, men vid fel tillfälle.
I alla händelser satsade allt på ett kort israelerna för att göra processen kort med Hamas. Ryssarna invaderade Ukraina under förevändning att man skulle befria landet från fascisterna. Och nu har Moderaterna kört över könsbytesivrarna, i tron att man gjorde något gott. Och resultatet: Kris! Kris! Kris!
Dagens kria, om du ursäktar, platsar egentligen inte in i dagens kriser utan handlar mer om en andeviskning i filttofflor i jämförelse. Men jag kan ändå inte annat än ställa frågan som skaver i mina öron sedan länge, alla kriser till trots. Varför har Sveriges Radio, vid avannonsering av sina program, börjat läsa, som det verkar, i bolagets lönelistor. Numera heter det ” producent var .. ,tekniker var …, programansvarig var …, koordinator var…, och själv heter jag … … eller är denna iakttagelse frukten av just dålig – Fingerspitzengefülh?
Jag hör på radion idag, den 29 mars 2024, att 4 av 10 personer inte vet vem som är Centerns nye partiledare. Det är naturligtvis ett problem, men det finns en lösning.
Han, Muharrem Daniel Demirok, har varit partiordförande för C i dryga ett år, men ansiktsigenkänningen tycks vara ett problem, sedan Sveriges Radio varit ”ute på stan” (läs Stockholm, var annars) och frågat om hans identitet. Resultatet måste kännas nedslående, men jag undrar om det inte bara beror på att Demirok inte synts i bild, utan även hans namn. I Sverige heter man Johansson, Olofsson och möjligen Fälldin – men Demirok? Demiroks företrädare hette Johansson, men bytte till Lööf, men tyvärr tycks den genvägen vad gäller efternamn ligga långt bort. Annars kunde Daniel Larsson vara en lösning eftersom Muharrem tydligen är gift med Sara Larsson. Men om Demiroks igenkänningsfaktor är problemet så finns det väl en viss vana att hantera en dylik situation – alla som var med på slutet av 90-talet kommer säkert ihåg annonskampanjen ”Det här är Lennart”.
Nej, som sagt; jag tror att det är namnet som spökar. Själv lärde jag mig Demiroks namn genom att för mig själv kalla honom Monsieur Bonjour. Bonjour är en halvlång rock; det vill säga en – demi-rock.
Ingen jämförelse; men kanske en lösning. Om någon skulle komma och undra ”känner du Göran Lindberg?” så är jag övertygad om färre än 4 av 10 personer skulle veta vem han var. Men frågar man om Kapten Klänning …!!!!
Flanera.se 
