I min puerila barndom talades det emellanåt om vackra damer som något man skulle reagera inför även om man som mycket svag och åldrig krypande var på väg mot sjukhuset för livsuppehållande vård.
Nu när den åldern börjar bli en realitet finns det anledning att anslå en balade åt att diskutera vad som nu skulle kunna intressera en under vård i livets slutskede. Det finns nog mycket man kunde tänka sig skulle kunna distrahera en i en sådan situation, men knappast att Vattenfall skulle få ny vd eller att Mona Sahlin tycker att det var ruttet av Reinfeldt att oppositionen inte fick vara med och besluta om vem som skulle bli Sveriges nästa EU-kommissionär. Jag kunde tänka mig att en bra fotbollsmatch skulle kunna engagera en även under sådana omständigheter, men knappast en valkampanj. Är det för att idrott upplevs som viktigare än om det blir Sahlin eller Reinfeldt som skall styra skutan Sverige sedan man lämnat detta jordiska? Eller beror det på att man som sjuk och svag inte orkar engaera sig i något som kräver lite ansträngning?
Detta tycker jag vore ett lagom meningslöst men flerbottnat ämne att diskutera under en framtida Walk & Talk-session. Eftersom en av oss, inte jag, skall åka bort och dessutom har en otjänlig höft, så får väl detta sorteras in under Virtuella balader

Vi har vant oss vid uttrycket ”pest eller kolera”, som lite harmlöst. I vilket  fall indikerar uttrycket möjligheten för att det finns alternativ, men nu det verkar som om vi får vänja oss vid att uttrycket muterat, i framtiden. Pest och kolera kommer det att heta. Under pågående accelererande svininfluensaepedemi kommer ånyo en rapport om vad som väntar om hörnet. I dagens DN kan man läsa om multiresistenta bakterier, som kanske låter ofarligt, men som på kort tid utvecklats till totalresistenta och som kommer att göra människan till ett försvarslöst villebråd. Minsta sår kan komma att bli ett dödligt.

Otto Cars, som vi hade anledning att gratulera för några dagar sedan, är oroad över resultaten i den nya studien.

– Vi kan inte skydda oss i Sverige, det här får vi se mer av i framtiden. För att begränsa konsekvenserna måste vi dels minska användningen av antibiotika ytterligare och dels få fler enkelrum i vården för att minska smittspridningen.

Att ”begränsa användning av antibiotika och att få flera enkelrum i vården”,  är vad vi förstår bara ett sätt att förlänga tidsfristen.

I ett uppslagsverk kan man läsa: Bidragande orsak till till resistensutvecklingen är den storskaliga användningen av antibiotika i modern tid,främst som medicin men också, i många länder som tillsats i djurfoder för att befrämja tillväxten. En restriktivare förskrivning av dessa läkemedel blir därför ett nödvändigt inslag i krigföringen mot bakteriena.

Och detta skrevs för 20 år sedan!

Jag skrev ett mail häromdagen till den enda professionella jazzmusiker jag känner närmare, och vågade därför fråga om sånt som jag alltid svävat i okunninghet om. Jag skrev följande till honom:
När jag gick på konfirmationsläger 1960 uppe i Gräsmark i Värmland njöt jag av en fantastisk skiva, Milestones, men kan du förklara för mig Philly Joe Jones trumspel, som jag uppfattar som att han slår “baktakt” hela tiden? Jag hade nämligen tänkt skriva om upplevelsen på bloggen under kategorin “ jazz & sånt”, men har fortfarande inte kunnat analysera hans trumspel.

Svaret var lika kort och koncist varför någon vidare utläggning från min sida känns överflödig. Hans utläggning var som man kunde förvänta sig av från professionell jazzmusiker:
Det är att han i varje takt spelat ett cross stick (kantslag även kallat philly-click) på fyran i varje takt.

Så nu vet jag … … och du!

Det är bara att lyssna – och njuta av den nyvunna kunskapen.

Flickan med hjärter tre.

En god vän har efter en resa ute i Europa kanske hittat en ny trend.

Solen sken, alla var ute och promenerade och det var fullt på caféet. De

flesta butiker och företag höll stängt. Det var den 11 november. Dagen då

första världskriget slutade. Det Stora Kriget, som det kallas i Frankrike.

Presidenten hade på förmiddagen tillsammans med Tysklands förbundskansler

talat i TV vid den okände soldatens grav på Champs-Elysee. Det Stora Kriget

är fortfarande en realitet i Frankrike och Tyskland även om nästan ingen av

de som var med finns kvar. Bara några få gamla soldater stod i paraduniform.

Om några år finns det inga alls kvar.

Vid bordet intill satt två unga par. Drack kaffe och öl, rökte och skojade.

En av flickorna hade ett spelkort fastsatt på jackan. Det var inget smycke

utan bara ett vanligt, en aning nött, spelkort. Kortet var hjärter tre. Det

satt fast med en tråd och hängde där lite nonchalant.

Flickan var inte anmärkningsvärt söt eller elegant som franska flickor kan

vara. Ändå kunde jag inte låta bli att titta på henne hela tiden. Det var

spelkortet. Varför hade hon ett spelkort fastsatt på jackan? Och varför just

hjärter tre?

Var det här ett nytt mode som flickan just introducerade? Kanske kommer

Europas ungdomar att gå omkring med spelkort på jackan nästa vår? Vilka kort

kommer att bli populära och vika kort vill man inte ha på sig?

Kanske blir det här ett sätt att visa sin politiska tillhörighet. En man i

kritstrecksrandigt har naturligtvis klöverkung på rockslaget. Men då kanske

han blir bortblandad med den aktive miljöpartisten som har klöverknekt?

Eller klöverdam? De något mindre engagerade miljöpartisterna kan ha klöver

tre eller klöver fyra. Och alla riktigt ilskna radikaler på vänstersidan har

spader. Vem har ruter? Fyrkantiga byråkrater eller modiga oppositionella?

En nyförälskad yngling sätter på sig hjärterdam utan att bry sig om

politiken. Det skulle nog förresten även presidenten ha gjort. Han hade med

sig sin nya unga hustru där på Champs-Elysee, och så stolt som han såg ut,

verkade det nästan som om hela tillställningen bara var till för att han

skulle få visa upp den långa slanka damen. Ja dessa fransmän.

Men egentligen är det bra. Det är naturligtvis viktigare att vara förälskad

än att föra krig. Ja även än att fira krig.

På kvällen sände en TV-kanal en nyinspelad film om en lärarinnas kamp för

att rentvå sin make, som 1915 tillsammans med fyra andra utplockade

soldater, arkebuserats för att deras grupp vägrat att anfalla en tredje gång

när nästan alla redan dödats. ”Fusillé pour l´example” stod det i brevet som

åtföljde kistan med makens kropp. ”Skjuten som exempel”. Enligt filmen fick

hustrun till slut rätt och männen upprättelse. Men inte förrän 1932.

Man får hoppas att flickan med hjärter tre inte behöver vara med om något

liknande. Men då är det nog viktigt med en stor parad i Paris varje år och

att presidenten och förbundskanslern fortsätter att tala i TV. Så att vi

aldrig glömmer varför EU kom till. Inte för att diskutera krokiga bananer

utan för att Frankrike och Tyskland skall hålla fred – och för att det

aldrig mer skall bli aktuellt med ”Fusillé pour l´example”.

Mats Josephson

Dagens Fågelsång gick helt i nostalgins tecken. Vi satt och hängde  över 1 kopp kaffe och sökte dra musten ur våra gamla minnen.
Ibland fastnar man, då nuet inte har mer att ge – då händelser  varken irriterar eller tillfredsställer.
Men nostalgin är faktiskt inget att fnysa åt, även om det mesta som vi upplever i nuet känns som något som vi upplevt tidigare.
I  stället för att försöka memorera det som är höljt i en skir dimma, ägnade vi oss att klä gamla minnen i ny kostymering.

I dag funderade vi över; – Vad är det som konstituerar nostalgi?
Daniel menade att nostalgi kan hänföras till en självupplevd känsla – något självupplevt – en känsla som är svår att förmedla vidare till andra som inte kan frammana samma känsla. Att berätta för nästa generation kan möjligen sammanfattas i begreppet ”retro”.

Låt oss ta ett exempel: Betrakta bifogad fil och studera in ”Moltas”. Broder Jan Henning Eriksson, bitr. överläkare på Ulleråkers sjukhus i Uppsala,  var för vår generation detsamma  som en av sextiotalets stora humorister , men som idag diminuerats till;  ”jaha– han med Norgevisan”.
Att söka berätta om ”upplevelsen” Moltas låter sig inte göras – än mindre söka berätta hur ”dj-fla rolig han var – DÅ!

Frågan som hänger kvar efter dagens balade och som kanske kan göra nästkommande generation lite nedstämd, är vår visshet om att Robert Gustafsson, Henrik Schyffert, Adde Malmberg, Petra Mede, Mikael Tornving, Babben m.flera inom några år kommer att gå samma väg till mötes  – Jaså han/hon …?

Trots dagens retrospektiva samtal – vi går vidare – mot framtiden!