Anorexia economia – en ny näringsgren?

SAS drar ned på antalet flygningar och destinationer. Man skall spara.
SJ drar in kvällstågen mellan Stockholm och Uppsala. Det är för dåligt underlag.
SJ drar in tåg mellan Uppsala och Stockholm. Snön lägger hinder i vägen.

Det verkar som en ny näringsgren fått utvecklats – en näringsgren som framodlats av ekonomer.
Och deras fältrop lyder: SPARA! SPARA! SPARA! Jag vet att man förr kunde skämta i ämnet. Man väntade bara på att lunchrestaurangerna skulle hänga upp skylten STÄNGT FÖR LUNCH. Men nu är vi där! Nu är det allvar.

Igår – söndag – var hustrun och jag ute på en promenad i det vackra vintervädret. Och vi var inte ensamma. Folk strömmade i långa rader från Uppsala ut mot Gamla Uppsala. Där ligger förutom en mycket gammal kyrka, en restaurang – Odinsborg – och ett av Sveriges märkligaste fornminnen – Gamla Uppsala högar.  Lämpligt nog har man i denna miljö byggt ett museum, som, som av en händelse, skall informera, upplysa och kanske t o m skapa lite bildning kring denna märkliga plats. Allt är som upplagt för att detta museum skulle kunna uppfylla sin uppgift uppfylla … men ack nej! Museet är stängt.

Nu tror jag mig veta anledningen till att museet är stängt. Man måste spara! Man måste spara!

Jag vet inte vilken ekonomisk teoribildning som styr detta museum, men ”anorexia economica” ligger i farans riktning. Denna teori, som huvudsakligen betraktar människan som en kostnad vinner mer och mer spridning. Inte nog med att dessa teoretiker alltid betraktar anställd personal som en kostnad, som påverkar ”årets resultat” – nu verkar det som om man även börjat se ”kunderna|besökarna” som en kostnad. Någon annan förklaring kan jag inte se.

Att ”intäkterna” strömmade i horder utanför de låsta dörrarna, sådant tycktes inte dagens ekonomianorektiker ta någon som helst hänsyn till. De tycks resonera:
Stäng dörrarna och dra åt svångremmen. Att öka intäkterna är alldeles för osäkert – men än värre. Vi måste ju kanske anstränga oss och börja locka till oss besökare.

Min fråga blir därför: Är det tryggare att spara – till döds?