Koffeinfritt!

Som du, käre läsare, kanske observerat så befinner jag mig i
Frankrike för tillfället.

Idag är det måndag och jag upplever vissa abstinenssymtom. Det är inget
allvarligt – ingen oro, inga svettningar, inga darrningar – men känslan av
frånvaro känns definitivt. Känslan borde ha infunnit sig långt tidigare; kanske
redan på fredagseftermiddagen, vid pass 4-tiden. Det är nämligen då Daniel och
jag har våra veckoavslut; då vi summerar veckans flaneringar och till det
dricker vi kaffe på Café Fågelsången. Nu kan man tro att abstinensen skulle
bero på koffeinbrist, men så är inte fallet. Man dricker faktiskt mycket och
gott kaffe här i Frankrike, utan känslan av allt inte är som det ska, beror
antagligen på företeelsen i sig själv … att umgås på ett kaffé.

Jag har inte här för avsikt att redogöra för kafélivets historia; jag vill bara
konstastera att miljön är oöverträffad vad gäller att umgås. Man kan vara två,
man kan vara flera, man kan vara ett helt sällskap, ja man kan till och med
vara ensam, men ändå umgås. (En frekvent gäst på café Fågelsången är professor
Owe Wickström – han med långsamhetens lov – återfinner man oftast ensam,
eftersom han ”behöver umgås när jag vill vara ensam”.)  Men Daniel och jag har som sagt konstaterat
att vi är är i starkt behov av att främja våra samtal med ”vidare” analys och
det gör man bäst i kafémiljö. Jag vill inte påstå att vi grubblar över saker
som vi samtalat över tidigare i veckan, men en viss förädling av allehanda
spörsmål kan vi uppleva. Om inte annat tar det sig i uttryck att vi fortfarande
efter 6 års ändlösa vandringar fortfarande upplever behovet av att dricka
kaffe. Därav min abstinens.

P.S Det är utmanade att skriva om kaféliv, allrahelst som Daniel föreläst för mig hur man stavar till företeelsen och dess utövande.