Kvotering – det är svårt det!
På dagens Brännpunktssida i SvD skriver Annika Elias, Ledarna, och framför kravet på kvotering till börsbolagsstyrelser och klagar naturligtvis på att ingenting händer. Det märkliga med hennes krav om kvotering i artikeln baserar dock sig hela tiden på på att det inte finns nog med kvinnliga ”toppchefer” i företagen. Dock kan jag inte utläsa om huruvida skribenten vill kvotera även chefspositioner i företagen – det kanske är väl det magstarkt även för henne – utan det hon förespråkar handlar mest om social ingenjörskonst.
En passus i artikeln är dock intressant. Annika Elias refererar till någon sorts utredning och som visar att … nästan varannan ung kvinna i Sverige vill inte bli chef, vare sig nu eller i framtiden. (Min understrykning.)
Ja, jag vet; det här ämnet är inget man skämtar om, men på förekommen anledning kan jag inte annat än vidarebefordra en personlig tankegång som föranleddes av ett just genomfört styrelsemöte i ett publikt bolag – dock inte börsnoterat. (En icke oväsentlig uppgift kan vara att den styrelse som jag talar om består i dagsläget av 100 % män.)
Även om vi i denna styrelse inte känner oss direkt pressade så är dock vår ambition att få med kvinnor i vår styrelse – (ett arbete som vi dock misslyckats med under de senaste 10 åren). På agendan stod därför återigen frågan om den könsrelaterade obalansen i styrelsen. Efter en manschauvinistisk förfrågan från ordföranden hur många av nuvarande styrelse som kände sig beredd för underkasta sig ett könsbyte tvingandes diskussionen sedan att övergå i en mer seriös fas.
Djupa funderingar och erfarenheter redovisades; men problemet kvarstod.
Hur skulle vi göra för att rekrytera kvinnor?
… eller som diskussionen sedermera övergick till den mera reflekterande frågeställningen:
Varför söker sig inte kvinnor till styrelseuppdrag?
För det är vad vi upplever – samtliga!– män i styrelsen.
Allt blir så enkelt och påtagligt när man beskriver representationen i börsbolagsstyrelser, men den fråga som vi ställer oss är mer av basal art. Någonstans måste man ju börja lära sig hantverket och det är kanske där det hela börjar, med mindre glansfulla styrelseuppdrag. Men när det så kommer till kritan – det vill säga till rekryteringen av kvinnor till vår styrelse – så tar det stopp. Men inte ens då kan ingen ens tänka den befängda tanken att vi skulle söka tvinga kvinnor till deltagande. Även om styrelsearbete för många betraktas som ett förtroendeuppdrag, så handlar det mest i realiteten om engagemang och intresse för uppgiften. Och det är faktorer som man inte ”tvingar” fram.
Sedan kan man ju alltid undra hur i allsindar en styrelse bestående av 100% män överhuvudtaget kan diskutera denna fråga?
Kanske är det så att vi borde adjungera Susanna Varis till nästa gång.
Läs hennes anknytande reflektioner.
Flanera.se 