Det själsliga landskapet?
Som ni ser blir det inte mycket skrivet på flanera.se. Det kan tolkas på flera sätt: att det inte finns något värt att skriva om, vilket känns trist, eller att vi har annat för oss, som gör att vi inte hinner med, vilket känns bättre.
I mitt fall är det tidsbrist som är det främsta skälet, men som ni märker har jag inte mycket att skriva om heller. Jag har en hög av skjortor att stryka, men det är dels inte mycket att skriva om, dels inget lockande alternativ till att skriva blogg. Så jag skriver blogg.
Hur det är med Axel vet jag inte, men jag vet att barnbarnet upptagit en hel del av hans tid.
I stället för att torrskriva detta borde jag förstås skriva den där odödliga romanen som skulle göra mig ekonomiskt oberoende. Problemet, som jag ser det, är att man då måste ha något att skriva om och, vilket ni är pinsamt medvetna om, det har jag inte.
Det här med åldrandet har ibland gjorts mer uthärdligt genom att folk hävdar att det åtföljs av ett större mått av visdom. Jag vet inte just om det det är alldeles sant, för alla. Själv tycker jag mest att jag glömmer allting, vad folk heter inte minst. Men det, tröstar Hustrun mig med, har varit ett tillstånd som hon märkt av under hela vår tid tillsammans, och det är i alla fall mer än halva mitt liv. Åldrandet slår sig också på den litterära smaken, vilket Axel exemplifierat genom sitt omskrivna problem med att läsa Strändernas svall. Själv är jag på intet vis bättre. Jag har till och med haft svårt att med behållning att läsa om min gamla litterära husgud Pär Lagerkvist. Och vad läser jag då? Jo, senaste volymen med Martin Kellermans Rocky, som förlaget skickar mig i den fåfänga förhoppningen att jag skall skriva om den på någon av de kultursidor som fortfarande finns kvar. Men dels har jag skrivit om hans böcker så ofta att jag inte vet om det är min eller någon annans text från en recension i en i staden utkommande dagstidning som på baksidan öser beröm över en tidigare volym. Bra är han i alla fall. Kanske jag borde börja läsa om smått bortglömda serier? Claire Bretécher skrev en serie album betitlade De frustrerade på 80-talet och kallades då Frankrikes främsta sociolog. Det kanske är dags att ta fram dem ur hyllorna. Det borde räcka ett tag. Och sedan har jag ju Lauzier, en annan fransk serieskapare med intellektuella ambitioner, Jan Romare, Berglins, Jan Stenmark, Kalle & Hobbe. . . Ja det står något tusental album här i bokhyllorna. Så jag har så jag klarar mig.
Flanera.se 