Veckoavslutningsprotokoll

Idolporträtt

Den sedvanliga kaffestunden på Konditori Fågelsången bjöd på ett stort antal samtalsämnen plus en del rent skvaller och förtal. Vilka vi förtalade skall inte här omtalas, för vi kanske träffar några av dem redan i morgon (lördag).

Men vi talade också väl om en och annan. Dem skall vi inte heller avslöja, för då kan de bli malliga. Så vi drar en hemlighetsfullhetens slöja över alla omtalade.

Vi diskuterade bland mycket annat om det i dag finns några goda samariter, det vill säga i detta fall folk som ställer upp och hjälper till, utan att slå på taxametern. Vi kunde nämna några, men gör alltså inte det. För en av dem kanske bjuder på pilsner i morgon. Vi var däremot inte inne på det närbesläktade ämnet om vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg. Därom kan man säga mycket. men det gjorde vi alltså inte.

Vi talade däremot länge om något den alltid kloka Bodil Malmsten var inne på i Babel. (Ni ser, vi kör med finkulturella referenser också!) Hon sade där något som jag inte ordagrant kan återge, men kontentan är att en fördel med Frankrike framför Sverige är att det där kan förekomma flera åsikter på samma gång. Alltså inte från samma människa, men att debatten där kan vara just en debatt, med motstridiga åsikter, och inte begränsad till att omfatta bara en tillåten åsikt i taget, som ju gäller i den svenska debatten. Vi var inne på att det sedan det sena 60-talet har rått en konsensusinställning till vad som är politiskt korrekt, och ingen har haft vett och kurage att gå emot den. Och skulle någon till äventyrs göra det, så får han eller hon faan för det. Jag minns inte om det var i somras som Bengt Ohlsson i DN antydde att ett vagt vänstersinnat tänkande genomsyrade alla kulturredaktioner av betydelse och att de skribenter som inte omfattade den övertygelsen icke torde göra sig besvär att skicka in manus till dessa redaktioner. Det fick han förstås faan för, av huvudsakligen vänstersinnade kulturarbetare (detta förhoppningsvis snart obsoleta ord). Några andra vågade på det stora hela inte säga något eller insåg att det inte var mödan och det efterföljande ovettet lönt att försvara honom. Nu klarade han sig ganska bra på egen hand, för de vanliga kulturrepresentanterna utgör ju inget större intellektuellt motstånd.

Om detta talade vi en hel del och undrade om det inte, före vänstervågens insköljande över Kultursveriges kuster, fanns ett motsvarande konsensustänkande, fast då mer åt höger. Ibland kunde ju höger- och vänsterinriktade kulturpersonligheter vara överraskande överens. Jag minns till exempel när man i tv hade tussat ihop den mycket vänsterinriktade Jan Myrdal och den mycket högerinriktade Sven Stolpe i vad som var avsett som en debatt. Jag minns nu inte alls vad de talade om, men de var i alla fall rörande överens. Vad heter det, Axel, du som kan franska: Les extremes se touchent?

Vi var i alla fall rörande överens om att det behövs mer åsiktsskiljaktigheter i kulturen. Där och i politiken, eftersom vi fann det ohållbart att som nu ha en högerregering som för en i stora stycken socialdemokratisk politik och som får kritik för detta av en i huvudsak socialdemokratisk opposition.

Sedan var det dags för Axel att tillaga pasta och för mig att gå hem och göra – just ingenting.