Nya Kwastar efterlyses

.

Kameraderi på högsta nivå;  forts,

Jag har en god vän – en tidigare arbetskamrat som jag fortfarande har god kontakt med – som för många år sedan konstaterade att ”försäkringsbranschen fungerar väl så länge ingenting oförutsett händer”. Branschen bygger på att allting fungerar enligt tarifferna … att folk dör enligt statistiken … att folk krockar enligt statistiken … , att det brinner enligt statistiken, osv – osv.  Denna hans insikt håller definitivt streck, inte bara för försäkringsbranschen, utan nu har det svenska rättssamhället drabbats genom att en person som åtalats och fällts för 8 mord  nu verkar få resning och bli frikänd i samtliga fall
Åklagaren i samtliga mål – Christer van der Kwast – känner sig förorättad för att han får löpa gatlopp som en av bovarna i dramat, eftersom hans åtal inte längre håller streck och han känner sig överkörd av sina kollegor.
Och mitt uppe i smeten ojar sig en advokat som försvarat Quick och berättar om orättfärdig kritik som riktas mot honom och att han känner sig kränkt.
Javisst är det förskräckligt att se när det anonyma rättssamhällets personifieras och kanske rämnar. Listan på utpekade kommer säkert att bli lång, men redan att försöka bibehålla sin anonymitet kommer att skörda offer. (Lyssna till SR:s uppringningar för att locka inblandade i Quickhärvan som ett bra exempel på guilt by association.)
Som sagt; det är säkert många som kommer att framträda som kränkta och förorättade, men jag hoppas verkligen att alla personer i det svenska rättsväsendet tar sig samman och släpper på all prestige och inser att det i den andra änden sitter verkliga offer.

Några exempel:
Ingmar Bergman hämtas av polis på sin arbetsplats Dramaten för misstänkt skattebrott.
Billy Butt döms mot sitt nekande för våldtäkt. Tio resningsansökningar lämnas utan kommentar.
Thomas Allgén och Teet Härm* ”döms” utan att blivit dömda.
Barnläkaren, på Astrid Lindgrens barnsjukhus som önskar förbli anonym, får genomlida en häxprocess.

Dessa är bara några exempel rättsröteskandaler som skördat verkliga offer..
Vad väntar vi på.
Nästa oförutsedda händelse?

Det räcker inte med enskilda kommissioner. Det måste till mer.
Det räcker inte med att staten beviljar sig ansvarfrihet medelst en JK som är lika insyltad som alla andra i rättsrötan.
Det duger inte att kompisar utreder kompisars misstag.
Vi måste skapa jävsbestämmelser redan på utredningsstadiet.

Det duger inte att ha samma personer utreda samma saker och framför allt sig själva.
Men om detta är inte möjligt måste rättssamhället skapa en neutral och oberoende instans där man kan söka resning.
En ständig kommission om man så vill.

Vad väntar vi på?

* Läs om Teet Härms öde via Marianne Ahrne´s blogg.

I vägaskälet

Jag vet ännu inte hur gammal man får bli … innan man betraktas som värdelös av sin omgivning. Men nog har jag (66), redan nu, kunnat förmärka en viss nonchalans av min person. Med ett visst överseende lyssnar yngre generationer till mina utläggningar, baserade på gedigen erfarenhet, kryddade med viss name-droping, som jag tror skall skänka aktualitet till mina utsagor, men samtidigt märker jag på deras tomma blickar att någonstans skiljer vi oss åt – unga och gamla.
Sedan många år deltar jag i ett ordenssällskap där ålder skall vara ett okänt begrepp. Ja, så hette det när jag inträdde i ordens ljusa salar, men så saktelig konstaterar jag att mina medbröder av yngre årgångar numer börjar betrakta mig med viss vördnad, och någonstans tar det slut! Så är det – men ändå? Jag accepterar inte att man hamnar i vägaskälet utan några som helst varningsskyltar på vägen dit.
Jag kan påminna mig en sammankomst där jag … vördnadsfullt … tillfrågades om vem som var stormästare ”på min tid”. Jag svarade med viss stolthet att jag kom med på Moltas tid; men döm om min förvåning när min unga omgivning satt där som fågelholkar …
– Moltas?

Den stunden åldrades jag med säkert ett decennium i ett slag, och saken blev inte bättre av att en ordensbroder, som hade en fader i min ålder uttryckte:
– Det var han med Norgevisan … va?
Tänka sig. Moltas diminuerad till ”han med Norgevisan”.

Nu undrar du kanske käre läsare ; vadan denna utläggning.
Jo, igår släppte Riksbanken bilderna av vilka som i fortsättningen skall pryda våra sedlar. Att hitta en minsta gemensamma nämnare är inte lätt, men politik och historia tycks ha varit tabubelagda ämnesområden, men ändå har man sökt hitta en röd tråd bakåt i tiden – döda kulturpersonligheter.
Att jag, som ännu ej passerat ”vägaskälet”, kunde identifiera samtliga avporträtterade och i viss mån deras gärningar, gjorde att jag slogs av mitt ovan beskrivna Moltas-syndrom, och därför ställer mig något undrande:
Är alla dessa avdöda kulturpersonligheter nog levande för att leva vidare? Är de och deras gärningar inte lite för unga för att bli odödligförklarade? Eller för gamla?

P.S.

Och det finns andra synpunkter: SvD DN Expressen och ett välformulerat inlägg i DN Kultur